1515
Annons

DEBATT: Låt inte svensk fintech bli morgondagens Cementakris

Skuldutvecklingen i Sverige drivs av en dysfunktionell bostadsmarknad.

Det är angeläget att förbättra ramverket för konsumtionslånen, skriver Mårten Blix, fil dr i nationalekonom.

Foto:Jonas Eng

Alla finanskriser föregås av en ohållbar skulduppbyggnad. Alltför ofta är dock orsakerna till utvecklingen uppenbara först senare, med efterklokhetens vishet. Finansmarknadsminister Åsa Lindhagen har i en intervju (DI, 4 sept) åter signalerat att de så kallade konsumtionslånen är huvudbekymret och Finansinspektionen har nyligen skärpt sina allmänna rekommendationer vid långivning (15 sept). För att ställa rätt diagnos kring skuldutvecklingen är det dock viktigt att granska de samlade skulderna i samhället och förstå dess orsaker. Det saknas exempelvis kunskap om i vilken grad spelskulder leder till överskuldsättning. Det går dock knappast att analysera risken för överskuldsättning utan att lysa på elefanten i rummet, den dysfunktionella bostadsmarknaden.

Hushållens totala lån är 4,6 biljoner kronor (juli 2021), fördelat på cirka 6 procent för konsumtionslånen, 12 procent för övriga lån och 82 procent för bostadslånen. 

Det finns starka indikationer på att Finansinspektionens goda uppsåt att stävja skuldutvecklingen till viss del är kontraproduktiv. Det visar sig att konsumtionslånens ökning från slutet av 2016 helt sammanfaller med införandet av striktare amorteringskrav, medan minskningen i ökningstakten från april 2020 sker direkt efter att frysningen av amorteringskravet annonserades (se diagram). Korrelationen mellan bostadslån och konsumtionslån under perioden 2016–21 är minus 64 procent!

Korrelation är förstås inte samma sak som ett orsakssamband. En del av utvecklingen beror på helt andra saker; även pandemin har troligen spelat en roll. Men i en intervjuundersökning genomförd av Novus (maj 2021) framgår att unga bostadsköpare tecknar blancolån i syfte att hamna under de tröskelnivåer som leder till strängare amorteringskrav, trots att de samlade räntekostnaderna då blir avsevärt högre. Blancolånen ingår i siffrorna för konsumtionslånen. Därtill visar statistiken att det är främst lån med löptid 1–5 år som har ökat sedan 2018, vilket ytterligare talar emot hypotesen att konsumtionslånen är drivande. En nyligen genomförd studie av ekonomer vid Bank of England finner även evidens för spillovereffekter från amorteringskrav till konsumtion i Storbritannien. Det förefaller sammantaget vara bortom all rimlig tvivel att den illa fungerande bostadsmarknaden och åtgärder för att kringgå reglerna utgör en viktig dimension i skuldutvecklingen. Blancolån för bostäder är nog en lukrativ affär.

Även om skuldutvecklingen drivs av bostadsmarknaden är det angeläget att förbättra ramverket för konsumtionslånen. I ena vågskålen står en utveckling där betalningar blir allt smidigare och billigare. Hur många 90-talistiser vet ens hur en bankcheck ser ut eller har upplevt det dubiösa nöjet att fysiskt betala fakturor vid ett postkontor? I andra vågskålen står en befogad oro för en överskuldsättning hos unga och svaga grupper. Har den teknologiska utvecklingen kanske gjort det för enkelt att skuldsätta sig? Men konflikten är i grunden en villfarelse. Det finns inget som hindrar att myndigheterna främjar innovationer i betalningssystemen samtidigt som det finns ett skyddsnät för hushåll och tuffa regler som motverkar oseriösa aktörer.

Förbättringar i betalningar innebär avsevärda kostnads- och tidsbesparingar för hela samhället. För 2020 beräknade Riksbanken att det genomfördes cirka 5,5 miljarder transaktioner till ett värde som överstiger fyra gånger Sveriges BNP. Även små effektiviseringar har därmed stor effekt.

Alltjämt dominerar dock bankernas betalkort men nya lösningar blir allt mer populära: Tjänster där det går att frysa betalningar, dela upp betalningar och välja den betalningshorisont som passar plånboken. Ett samhälle där det inte går att låna för konsumtion är ett samhälle som försvårar för alla utom de redan mest välbärgade. 

Vad bör göras?

För det första borde skolan lära ut mer finansiell kunskap. I dagens samhälle måste man förstå effekterna av ränta-på-ränta. Det är dock en långsiktig åtgärd som i sig är otillräcklig.

För det andra krävs ett paket av åtgärder som inför farthinder och krockkuddar för att bromsa och reversera en skuldsatts resa mot en övermäktig börda. Vilka åtgärder som genomförs bör genomsyras av ett helhetsperspektiv, men bör inkludera steg mot ökad transparens i räntor och en översyn av avgifter (DN Debatt 3/9). Konsumentverket har även nyligen (feb 2021) betonat allvaret i att lån som växer med ränta-på-ränta effekter och straffavgifter som förvärras av att avräkningar sker först mot räntor och avgifter, vilket ofta innebär att den ursprungliga skulden minskar långsamt eller till och med ökar trots betalningar. Tyvärr är den observationen inte ny. Redan 2013 presenterade f.d. statsrådet Anna Hedborg ett sådant förslag i en utredning (SOU 2013:78, s. 26). Regeringen har således under många år haft möjlighet att vidta åtgärder. En utmärkt början är därför att damma av förslagen från Hedborgs gedigna utredning.

För det tredje är det önskvärt med åtgärder som väger in den teknologiska utvecklingen och den ökade betydelsen av appar och plattformsbetalningar. Myndigheterna måste främja en sund konkurrens på hemmaplan och från omvärlden. Ett hemmasnickrat problem i Sverige är att myndighetsansvaret är fördelat på flera aktörer med olika huvudmän. Tillsynsansvaret faller på Finansinspektionen och Konsumentverket. Men även Riksbanken och Konkurrensverket bör ha viktiga roller för att värna om effektiva betalningar respektive förutsättningar för bättre konkurrens. En stärkt samverkan mellan sektorsmyndigheter borde kunna leda till att effektivitetsfrågor kring lån och betalningar diskuteras i samma kontext som risker i den finansiella sektorn.

Smidigare betalningar är bra för hela samhällsekonomin och ytterst för produktivitetstillväxten. Regeringens mål om att främja svensk fintech möter en verklighet av sega tillståndsprocesser och oförutsägbar regeltillämpning med många likheter till det som har framkommit på andra områden, inte minst kring hanteringen av Cementa. Det är hög tid att utveckla tuffa regelverk som bättre balanserar innovationskraften mot riskerna. Hindra inte svensk fintech att utgöra en kraft för konkurrens och innovation på ett område som länge domineras av etablerade aktörer.

 

Mårten Blix, 

fil dr i nationalekonomi, har på uppdrag av Klarna skrivit en rapport om nya sätt att betala och skuldutvecklingen.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera