Alla finanskriser föregås av en ohållbar skulduppbyggnad. Alltför ofta är dock orsakerna till utvecklingen uppenbara först senare, med efterklokhetens vishet. Finansmarknadsminister Åsa Lindhagen har i en intervju (DI, 4 sept) åter signalerat att de så kallade konsumtionslånen är huvudbekymret och Finansinspektionen har nyligen skärpt sina allmänna rekommendationer vid långivning (15 sept). För att ställa rätt diagnos kring skuldutvecklingen är det dock viktigt att granska de samlade skulderna i samhället och förstå dess orsaker. Det saknas exempelvis kunskap om i vilken grad spelskulder leder till överskuldsättning. Det går dock knappast att analysera risken för överskuldsättning utan att lysa på elefanten i rummet, den dysfunktionella bostadsmarknaden.
Hushållens totala lån är 4,6 biljoner kronor (juli 2021), fördelat på cirka 6 procent för konsumtionslånen, 12 procent för övriga lån och 82 procent för bostadslånen.
Det finns starka indikationer på att Finansinspektionens goda uppsåt att stävja skuldutvecklingen till viss del är kontraproduktiv. Det visar sig att konsumtionslånens ökning från slutet av 2016 helt sammanfaller med införandet av striktare amorteringskrav, medan minskningen i ökningstakten från april 2020 sker direkt efter att frysningen av amorteringskravet annonserades (se diagram). Korrelationen mellan bostadslån och konsumtionslån under perioden 2016–21 är minus 64 procent!
Korrelation är förstås inte samma sak som ett orsakssamband. En del av utvecklingen beror på helt andra saker; även pandemin har troligen spelat en roll. Men i en intervjuundersökning genomförd av Novus (maj 2021) framgår att unga bostadsköpare tecknar blancolån i syfte att hamna under de tröskelnivåer som leder till strängare amorteringskrav, trots att de samlade räntekostnaderna då blir avsevärt högre. Blancolånen ingår i siffrorna för konsumtionslånen. Därtill visar statistiken att det är främst lån med löptid 1–5 år som har ökat sedan 2018, vilket ytterligare talar emot hypotesen att konsumtionslånen är drivande. En nyligen genomförd studie av ekonomer vid Bank of England finner även evidens för spillovereffekter från amorteringskrav till konsumtion i Storbritannien. Det förefaller sammantaget vara bortom all rimlig tvivel att den illa fungerande bostadsmarknaden och åtgärder för att kringgå reglerna utgör en viktig dimension i skuldutvecklingen. Blancolån för bostäder är nog en lukrativ affär.
Även om skuldutvecklingen drivs av bostadsmarknaden är det angeläget att förbättra ramverket för konsumtionslånen. I ena vågskålen står en utveckling där betalningar blir allt smidigare och billigare. Hur många 90-talistiser vet ens hur en bankcheck ser ut eller har upplevt det dubiösa nöjet att fysiskt betala fakturor vid ett postkontor? I andra vågskålen står en befogad oro för en överskuldsättning hos unga och svaga grupper. Har den teknologiska utvecklingen kanske gjort det för enkelt att skuldsätta sig? Men konflikten är i grunden en villfarelse. Det finns inget som hindrar att myndigheterna främjar innovationer i betalningssystemen samtidigt som det finns ett skyddsnät för hushåll och tuffa regler som motverkar oseriösa aktörer.
Förbättringar i betalningar innebär avsevärda kostnads- och tidsbesparingar för hela samhället. För 2020 beräknade Riksbanken att det genomfördes cirka 5,5 miljarder transaktioner till ett värde som överstiger fyra gånger Sveriges BNP. Även små effektiviseringar har därmed stor effekt.
Alltjämt dominerar dock bankernas betalkort men nya lösningar blir allt mer populära: Tjänster där det går att frysa betalningar, dela upp betalningar och välja den betalningshorisont som passar plånboken. Ett samhälle där det inte går att låna för konsumtion är ett samhälle som försvårar för alla utom de redan mest välbärgade.
Vad bör göras?
För det första borde skolan lära ut mer finansiell kunskap. I dagens samhälle måste man förstå effekterna av ränta-på-ränta. Det är dock en långsiktig åtgärd som i sig är otillräcklig.
För det andra krävs ett paket av åtgärder som inför farthinder och krockkuddar för att bromsa och reversera en skuldsatts resa mot en övermäktig börda. Vilka åtgärder som genomförs bör genomsyras av ett helhetsperspektiv, men bör inkludera steg mot ökad transparens i räntor och en översyn av avgifter (DN Debatt 3/9). Konsumentverket har även nyligen (feb 2021) betonat allvaret i att lån som växer med ränta-på-ränta effekter och straffavgifter som förvärras av att avräkningar sker först mot räntor och avgifter, vilket ofta innebär att den ursprungliga skulden minskar långsamt eller till och med ökar trots betalningar. Tyvärr är den observationen inte ny. Redan 2013 presenterade f.d. statsrådet Anna Hedborg ett sådant förslag i en utredning (SOU 2013:78, s. 26). Regeringen har således under många år haft möjlighet att vidta åtgärder. En utmärkt början är därför att damma av förslagen från Hedborgs gedigna utredning.
För det tredje är det önskvärt med åtgärder som väger in den teknologiska utvecklingen och den ökade betydelsen av appar och plattformsbetalningar. Myndigheterna måste främja en sund konkurrens på hemmaplan och från omvärlden. Ett hemmasnickrat problem i Sverige är att myndighetsansvaret är fördelat på flera aktörer med olika huvudmän. Tillsynsansvaret faller på Finansinspektionen och Konsumentverket. Men även Riksbanken och Konkurrensverket bör ha viktiga roller för att värna om effektiva betalningar respektive förutsättningar för bättre konkurrens. En stärkt samverkan mellan sektorsmyndigheter borde kunna leda till att effektivitetsfrågor kring lån och betalningar diskuteras i samma kontext som risker i den finansiella sektorn.
Smidigare betalningar är bra för hela samhällsekonomin och ytterst för produktivitetstillväxten. Regeringens mål om att främja svensk fintech möter en verklighet av sega tillståndsprocesser och oförutsägbar regeltillämpning med många likheter till det som har framkommit på andra områden, inte minst kring hanteringen av Cementa. Det är hög tid att utveckla tuffa regelverk som bättre balanserar innovationskraften mot riskerna. Hindra inte svensk fintech att utgöra en kraft för konkurrens och innovation på ett område som länge domineras av etablerade aktörer.
Mårten Blix,
fil dr i nationalekonomi, har på uppdrag av Klarna skrivit en rapport om nya sätt att betala och skuldutvecklingen.
