1515
Annons

Debatt: Långvariga ekonomiska effekter av flyktingkrisen

DEBATT. Den långa tid det tar för framför allt flyktingar från länder utanför Europa att komma in på arbetsmarknaden gör att flyktinginvandring under lång tid påverkar Sveriges offentliga finanser negativt, skriver professorn i nationalekonomi Mats Hammarstedt.

Flyktingmottagandet är en humanitär insats. Dålig integration av flyktingarna på arbetsmarknaden gör att den blir en kostnad för de offentliga finanserna, skriver Mats Hammarstedt.
Flyktingmottagandet är en humanitär insats. Dålig integration av flyktingarna på arbetsmarknaden gör att den blir en kostnad för de offentliga finanserna, skriver Mats Hammarstedt.Bild:Anders Roos

Under flyktingkrisen hösten 2015 sökte fler än 160.000 människor asyl i Sverige. Året därpå beviljades över 71.000 människor uppehållstillstånd av flykting- eller motsvarande skäl. Antalet människor som beviljades asyl 2016 var dubbelt så högt som det årliga antalet under 2014 och 2015, och flerdubbelt högre än övriga år under de senaste tjugo åren.

Under asylprocessen påverkar flyktinginvandringen Sveriges offentliga finanser negativt genom kostnader som i huvudsak belastar Migrationsverket. Huruvida invandringen efter det att flyktingarna folkbokförts i Sverige är en kostnad eller intäkt för de offentliga finanserna avgörs i hög grad av flyktingarnas integration på arbetsmarknaden.  

Nyligen publicerade Statistiska Centralbyrån siffror som visar på att flyktingars integration på den svenska arbetsmarknaden förbättrats något på senare tid, och att flyktingar kommer i sysselsättning något snabbare än tidigare. Exempelvis framkommer att bland flyktingar i åldern 20 till 64 år som mottogs i Sverige 2011 var omkring 48 procent sysselsatta fem år efter mottagning i Sverige. Bland flyktingar som mottogs 2009 tog det sju år innan samma andel sysselsatta uppnåtts. Men integrationsprocessen tar lång tid. Statistiska Centralbyråns siffror visar att 19 år efter mottagning i Sverige är knappt 70 procent av flyktingarna i åldern 20 till 64 år sysselsatta.

Den långa tid det tar för framför allt flyktingar från länder utanför Europa att komma in på arbetsmarknaden gör att flyktinginvandring under lång tid påverkar Sveriges offentliga finanser negativt. En rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi visar att sysselsättningsnivån bland utrikes födda bör uppgå till närmare 75 procent för att invandringen ska ge ett positivt tillskott till de offentliga finanserna. Sysselsättningen ska alltså vara några procentenheter högre än den sysselsättningsnivå som kan observeras bland de flyktingar som varit bosatta i Sverige i så lång tid som nitton år för att invandringen ska ge ett positivt tillskott till de offentliga finanserna.

De flyktingar Sverige tog emot under flyktingkrisen 2015 kommer således sannolikt att påverka de offentliga finanserna negativt under lång tid framöver. Att så är fallet understryks också av resultaten i rapporten "Flyktinginvandring - sysselsättning, förvärvsinkomster och offentliga finanser", som jag och en kollega skrev på uppdrag av Finanspolitiska rådet år 2016. 

I rapporten studeras hur flyktinginvandring påverkar den offentliga sektorns finanser från och med året efter att flyktingarna erhållit asyl i Sverige och sju år framåt. Av kalkylerna framgår att den offentliga sektorns nettokostnad för varje flykting året efter folkbokföring i Sverige uppgår till cirka 190.000 kronor. Efter sju år i landet hade motsvarande kostnad sjunkit till cirka 95.000 kronor per flykting. Siffrorna avser ett genomsnitt för samtliga flyktingar som var 18 år eller äldre vid invandringstillfället. Flyktingar som har gymnasial, eller högre, utbildning vid invandringstillfället integreras snabbare på arbetsmarknaden, och den offentliga sektorns nettokostnad sju år efter folkbokföring uppgår för dessa flyktingar till cirka 60.000 kronor per flykting. 

Flyktingmottagandet är en humanitär insats. Dålig integration av flyktingarna på arbetsmarknaden gör att den blir en kostnad för de offentliga finanserna. De nya siffrorna från Statistiska Centralbyrån tyder på att integrationen av flyktingar faktiskt förbättrats något på senare tid. Sannolikt är denna förbättring åtminstone till någon del förklarad av konjunkturen, men rätt genomförda åtgärder skulle förmodligen kunna förbättra situationen ytterligare. Utbildningsinsatser kan vara effektiva på sikt, men även åtgärder för att göra det billigare för företag att anställa är nödvändiga. Varje högkonjunktur övergår förr eller senare i lågkonjunktur vilket i värsta fall riskerar att försämra läget. Priset för det är högt. Både för flyktingarna och för Sveriges offentliga finanser.

Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet i Växjö

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg. 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Vi behöver en debatt om affärslivets klädkod post-Covid

Efter två års hemarbete i pyjamas krävs en bred diskussion om arbetslivets klädkoder, skriver kommunikationsrådgivaren Erik Zsiga som gärna ställer de trånga läderskorna på hyllan och går till jobbet i turkiska tofflor istället.

Med tanke på världsläget kan vår klädsel kännas som en petitess. Men för att knyta ihop den stora tragiken med denna mindre detalj, låt oss använda ett av de senaste årens kanske mest uppmärksammade exempel på hur klädsel använts strategiskt i yrkesrollen: De combat-aktiga arbetskläder som sedan kriget inleddes bär upp Ukrainas president Zelenskyj. Det är klart att dessa kläder – förutom att de säkert är praktiska – också ska skicka en strategisk signal till Ukraina och omvärlden. 

Umgängesregler – hur vi ska bete oss i det offentliga rummet och när vi möter andra människor – återspeglar det tid och samhälle där de existerar. De beror på politiska, ekonomiska och kulturella stämningar, men också mer konkreta förutsättningar som demografi och levnadsstandard. Reglerna är grundläggande i alla samhällen och grupper, inte minst i arbete och affärer. Det gäller även klädkoder – hur vi klär oss när vi träffar andra människor.

Även i denna bemärkelse var Covid omvälvande. Under lång tid mötte många av oss bara sina arbetskollegor i datorskärmen. De fysiska mötena var få, och de som ägde rum var försiktiga och distanserade.

När vi nu har återvänt till arbetsplatsen, när affärsmötena kommit tillbaka, har många umgängesregler förändrats. Det gäller även hur vi framöver ska klä oss i arbetet, när vi träffar kunder och kolleger.

Men vad gäller? Det är oklart.

Och det är ett problem. För ett fungerande arbets- och affärsliv är grunden till en fungerande marknadsekonomi. Det är i arbetslivet som samhällets produktion förväntas ske. I affärsmötena fattas besluten som för denna produktion framåt. I en tid när vi förväntas resa mindre i arbetet, kommer de fysiska affärsmötena att bli färre. Då blir det ännu viktigare att mötena verkligen levererar, att samspelet mellan deltagarna fungerar. 

Om inte mötena blir så bra som möjligt kommer arbets- och affärslivet att fungera sämre. Det gör i sin tur att samhället och ekonomin fungerar sämre. Därför har klädkoder i arbets- och affärslivet faktiskt en viktigare roll än man kanske kan tro.

Vi behöver helt enkelt ett offentligt samtal om klädkoden i arbets- och affärsliv post-Covid.

Många borde känna sig manade att ha en åsikt. Mode- och övrig livsstilsindustri har självklart idéer. Vi som har till yrke att ge råd om hur affärsledare ska kommunicera och bygga varumärken har ett egenintresse att idéerna väcks. Dagens industri och annan media kan också ta ett ansvar. Även arbetsgivare kan stimulera en diskussion om hur arbetstagare vill klä sig, och hur det ska kunna anpassas till kunder och samarbetspartners önskemål och andra verksamhetsmål.

Själv känner jag mig på samma gång hoppfull och tröstlös.

Hoppfull för att det uppenbart är ett momentum för förändring. Covid har kastat många kontorssanningar över ända.

Tröstlös för att min garderob plötsligt känns tom och inte ändamålsenlig. Slipsar i alla tänkbara färger, material och mönster, dubbelknäppta kostymer, kompletta serier av skjortor med dubbla manschetter – plötsligt känns de irrelevanta.

Redan före pandemin köpte jag en luftig japansk plissékostym. Och under pandemin hakade jag på så kallade home suits – en slags modern rökrock, i princip bekväma men påkostade pyjamasdresser som skulle funka även i till exempel Teamskonferenser. Men det känns ännu inte självklart att jag kan dyka upp på ett kundmöte i dessa.

Jag skulle vilja bära sneakers och turkiska tofflor istället för trånga läderskor. Vida byxor med bra fickor istället för tajta kostymbyxor. Kanske ibland kavaj, men inte för att konventionen påbjuder det utan i så fall för att det värmer och man kan gömma iphone och andra användbarheter i fickorna. Aldrig mer slips, alltid halsduk så länge det inte blir för varmt. Dessutom ska kläderna förstås vara hållbara – ha tillverkats under sjysta arbetsförhållanden i smarta materialval som gör att de kan användas länge och kanske till och med återanvändas.

Affärsklädseln post-Covid ska i första hand vara praktisk, men den ska också bidra till att underlätta samspelet mellan människor. I andra hand ska klädseln vara inspirerande, men det får inte dras för långt så att det provocerar vissa.

Men det är ju min åsikt. Även om våra kläder är en viktig del av vår individuella identitet, kan det inte vara helt upp till mig själv att välja hur jag ska få klä mig i till exempel ett kundmöte. Klädkoder är alltså ett socialt samspel. De finns till för att underlätta i umgänget. Det är just därför vi vid detta samhälleliga vägskäl behöver en diskussion om dessa frågor.

 

Erik Zsiga

Kommunikationsrådgivare i Kekst CNC

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera