ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet 2018

Debatt: L och C ignorerar majoriteten

  • Jimmie Åkesson (SD), Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M). Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. Under tisdagen ska Ulf Kristersson (M) återrapportera till talmannen angående regeringsbildningen. Eftersom SD:s politik är klart borgerlig på de flesta områdena så fick den övergripande borgerliga inriktningen cirka 58 procent av rösterna, skriver entreprenören Olof Stenhammar.

Som företagare lever man ständigt mitt i en välfungerade demokratisk process: konsumentvalet.

Ett företags kunder gör kontinuerliga val mellan olika produkter och tjänster, dygnet runt, 365 dagar om året. En företagare måste ständigt anpassa sitt erbjudande till kundernas krav och behov. Produkten eller tjänsten måste hålla vad som utlovas i reklam och marknadsföring. Gör det inte det är man ute ur bilden. Skoningslöst kommer kunderna att avslöja bristerna och dumpa produkterna och välja andra alternativ. Konsumenten låter sig inte luras. Inte i det långa loppet. Det är en sann, sund och direkt demokratisk process.

I ett politiskt val är vi väljare politikernas ”kunder”. Vi följer uppmärksamt deras olika vallöften och profetior. Budskapen hamras in och når oss genom alla tänkbara kanaler. Vi drar våra slutsatser och på valdagen går vi till vallokalen och gör vårt val.

När resultatet är känt förväntar vi oss att politikerna levererar på sina löften. Det viktigaste vallöftet är det politiska innehållet i ett större perspektiv. Det kan uttryckas som vänster/höger eller borgerligt/socialistiskt eller på annat sätt.

Årets val gav ett tydligt resultat. Väljarna önskar en borgerlig politik. Eftersom SD:s politik är klart borgerlig på de flesta områdena så fick den övergripande borgerliga inriktningen cirka 58 procent av rösterna. En i valsammanhang mycket klar signal. Den sittande rödgröna regeringen fick cirka en tredjedel av rösterna. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Väljarna har valt bort det socialistiska dribblandet, som landet har genomlevt under de senaste fyra åren.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Stefan Löfven valde att efter valet 2014 ge ett ytterlighetsparti – V med 5,7 procent av rösterna – ett oproportionerligt stort inflytande i det politiska arbetet. Detta trots att valet även då gav en borgerlig majoritet i riksdagen. Alliansen hjälpte sedan Stefan Löfven i att i praktiken lura väljarna genom Decemberöverenskommelsen, som innebar att en minoritet tilläts styra.

När det politiska spelet nu intensifierats är frågan vad det politiska etablissemanget är på väg att hitta på denna gång.

Jan Björklund och Annie Lööf har kategoriskt uttryckt avståndstagande från att ta stöd från SD, även om det bara är ett indirekt stöd. Då S hittills lika kategoriskt sagt nej till en alliansregering, verkar en sådan helt enkelt inte möjlig. Att Socialdemokraterna i realiteten och utan att skämmas det minsta tagit stöd av SD under perioden 2014–2018 för att driva igenom sin politik och regeringen Reinfeldt gjort detsamma dessförinnan 2010–2014, tycks inte bekymra någon.

Att samtala med och lyssna på SD innebär inte att man kommer att låta deras politik dominera. Det är uteslutet. Men varför ska man inte ens ta stöd av SD i de politiska områden där partiets åsikter ligger i linje med vad en borgerlig alliansregering faktiskt har lovat sina väljare? Frågan väcker starka känslor. Beröringsskräcken med SD hindrar en konstruktiv diskussion.

Därför är det välgörande när företrädare för näringslivet vågar sticka ut hakan och föreslå åtminstone en aning pragmatism och kompromissvilja för att nå den politik som väljarna faktiskt föredrar.

Jan Björklund och Annie Lööf visar förakt för det jag anser borde vara demokratins spelregler när de vägrar befatta sig med SD. De kan inte ens tänka sig att samtala med ett parti som representerar nästan 18 procent av valmanskåren. Det är det politiska etablissemangets hån mot demokratin och det kommer att driva ytterligare väljare in i SD:s hägn.

Jag tillbringar mycket tid vid Höga kusten. I augusti var Jimmie Åkesson och valtalade i Härnösand. Mötet refererades i lokaltidningen Allehanda. Där intervjuades två åhörare som visade sig vara LO-medlemmar och trogna S-väljare. De uttryckte sympati med det Jimmie Åkesson sa och förstod inte varför han inte tilläts få något inflytande över svensk politik. De tyckte det var emot alla demokratiska principer och meddelade att de nu avsåg rösta på SD i årets val.

Deras ordval var tydligare än så men kanske inte så diplomatiskt: ”Pissar man på SD så pissar man på demokratin.”

För Jan Björklund och Annie Lööf hägrar nu kanske i stället ministerposter i en S-ledd regering. Det ger ett intryck av att man tycks se valresultatet bara som något slags ”fake news”? Eftersom man väljer att ignorera det.

Lockas man av Stefan Löfvens locktoner går man inte bara emot vallöftet att verka för en alliansregering. Man väljer också att återigen inte respektera väljarna, som faktiskt har röstat bort Stefan Löfven inte en gång utan nu två gånger. Man spelar både Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i händerna – samtidigt! Det är i sanning mycket underligt.

 

Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies