ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Kurderna kan stoppa Erdogans maktspel

  • Turkiets president Erdogan. Foto: AP

På söndag hålls både president- och parlamentsval i Turkiet. I valspurten har Erdogan en besvärlig balanskalkyl att göra mellan turk-nationalistiska och kurdiska röster, skriver Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Turkiet.

På söndag, mitt i bruset av andra omtumlande händelser på den globala scenen, något som kommer att ha stor betydelse för internationell fred och säkerhet. Det är dagen då uppåt 60 miljoner turkiska väljare i Turkiet och utomlands (inklusive cirka 1,5 miljoner förstagångsväljare sedan sist, i november 2015) ska företa kombinerat president- och parlamentsval.

Det handlar om slutligt ja eller nej till det regimskifte som Turkiets starke man, Recep Tayiip Erdogan, länge har eftersträvat, ja eller nej till att legalisera det presidentstyre som i praktiken rått minst sedan det spektakulära, omstridda och misslyckade kuppförsöket för snart två sedan. Oavsett valutgången handlar det om en den turkiska politiska dramatikens grande finale.

Kampen står mellan dem som ser Erdogan som frälsaren och garanten för det nya Turkiets anspråk på regionalt ledarskap, och dem som snarare håller Erdogans maktambitioner som den främsta anledningen till senare års serie av politiska och ekonomiska kriser och Turkiets utrikespolitiska vilsenhet. Därtill kommer den andel som delar synen på presidentens ansvar för vad som varit, och inte köper allt tal om kampen mot terrorn som ursäkt för alla rättsstatliga och demokratiska övergrepp, men som likväl kan frestas rösta utifrån rädslans diktat, att kaos hotar om Ledaren försvinner.

Om Erdogan än en gång lyckas med konststycket att i tillräcklig grad mobilisera anhängare (och skrämma tvehågsna), så att utfallet – i internationellt godtagbart fria och rättvisa val (men här finns stora frågetecken) – blir att han vinner presidentvalet och hans parti AKP med valallierade behåller majoriteten i parlamentet då har hans presidentsystem vunnit laga kraft och kan träda i kraft omedelbart. Och detta nya system innebär i korthet:

* Väsentligen att all exekutiv och statlig makt samlas i presidentens händer, utan maktbegränsande institutioner.

* Att makt förskjuts från parlamentet till presidentpalatset.

* Att den styrande regimberättelsen lever vidare i orubbat bo.

* Att de som under senare år drabbats av regimens och undantagstillståndets järnnäve kan ”låta hoppet fara”.

Det blir alltså en grannlaga sak för Turkiets demokratiskt sinnade vänner, att förhålla sig till, särskilt om man beaktar det permanenta i regimförändringen, med endast kommande val som (teoretisk) möjlighet att (demokratiskt) genomdriva förändringar.

Det finns som vi sett i dagens värld många autokrater, eller diktatorer, mer eller mindre trovärdigt sprungna ur en folkmajoritet i val, men få om ens någon av dem har formellt och konstitutionellt så långtgående maktbefogenheter som dem som Erdogan får om han vinner detta avgörande val.

Och man bör då komma ihåg att själva beslutet om systemskiftet togs i förra årets folkomröstning, med knappast möjliga marginal efter en internationellt kritiserad process, 51–49. Presidentsystemet träder således i kraft oavsett vem som vinner; att ändra tillbaka (som oppositionen nu talar om) kräver två tredjedelars majoritet i parlamentet för beslut, eller tre femtedelar för att föra saken till en ny folkomröstning – en långt ifrån enkel sak, om valet skulle få en sensationell utgång.

Och även aktuella utfästelser från oppositionen (och faktiskt också Erdogan) att häva undantagstillståndet ger upphov till en mängd frågor inte minst av retroaktiv art, givet serien av kontroversiella dekret sedan kuppförsöket för två år sedan.

Allt detta bidrar till att skapa en bild av eftervalskris, oavsett valutgång. Stora, svåra och snabba beslut måste fattas, inte minst rörande Turkiets ekonomiska kris, i en konstitutionellt och politiskt synnerligen rörig situation.

Detta gäller förstås så mycket mer om valet inte utmynnar i en djupt problematisk men likväl tydlig och trovärdig Erdogan-seger.

I skrivande stund indikeras i opinionsundersökningar både att AKP (i allians med främst turknationalistiska MHP) kan få svårt att vinna majoritet i parlamentsvalet och att Erdogan kan få svårt att vinna redan i presidentvalets första omgång – och att han inför en eventuell andra omgång 8 juli riskerar att få som motståndare en gemensam oppositionskandidat som seglar i medvind och kanske även kan dra fördel av en oppositionsvinst i parlamentsvalet. Detta med samtidiga president- och parlamentsval kan ju visa sig slå i en annan riktning än vad som var presidentpalatsets avsikt.

Avgörande för om Erdogan hamnar över eller under 50 procentsgränsen respektive om Erdogans ”Folkets allians” förmår vinna majoritet i parlamentet – vilket krävs för att det nya systemet ska fungera någorlunda friktionsfritt – förefaller de kurdiska rösterna att kunna bli. Om HDP- partiet av egen kraft lyckas övervinna 10 procentspärren till parlamentet så kan det vara tillräckligt för att tippa balansen till fördel för oppositionen.

Och om Erdogans hårda tag mot PKK och den vidare kurdiska rörelsen förmår även kurdiska AKP-lojalister att nu överge Erdogan i presidentvalet så kan detta verksamt bidra till en andra omgång, och förstärkt dramatik även där och då. I valspurten har Erdogan en besvärlig balanskalkyl att göra mellan turk-nationalistiska och kurdiska röster.

Få tvivlar dock på att Erdogan inte till sist vinner. Men om det går till en andra omgång, med den polarisering och dramatisering som detta innebär, försvagas oundvikligen legitimiteten i systemskiftet, särskilt om segern blir genant knapp, som en manifestation av att Erdogan inte är och aldrig kan bli en hela det turkiska folkets president.

Och om därtill skulle ske att hans parti AKP, med eller utan fortsatt allians med MHP, tappar majoriteten och därmed möjligheten att agera transportkompani i det fortsatta presidentstyret uppstår ett läge av ytterligare förstärkt instabilitet. Med den extrema polarisering som råder i Turkiet är ett fungerande ”kohabitationssystem” av fransk typ i praktiken en otänkbarhet – även om den nya författningen ger presidenten extraordinära befogenheter att styra mot parlamentsmajoritetens vilja.

Det ser alltså ut som om Turkiets olika kriser inte kommer att upphöra i och med att väljarna nu åter kallas till urnorna, för ytterst grannlaga och svåra beslut; permanentande av, eller början till slutet för, epoken Erdogan?

 

Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Turkiet

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies