1515
Annons

Debatt: Krafttag mot den organiserade brottsligheten

Privata företag och näringslivet är många gånger måltavlan för de kriminella gängens systemhotande angrepp på Sverige. En moderatledd regering som tillträder efter valet kommer inleda den största offensiven mot de kriminella gängen i svensk historia därför att den nya otryggheten är vår tids stora frihetsfråga, skriver rättspolitiska talespersonen Johan Forssell (M).

Foto:Stefan Jerrevång/TT

Redan innan vi passerat den första halvan av 2022 har 34 personer mist livet i dödsskjutningar. Offren återfinns såväl i som helt utanför gängkriminella miljöer. Det här är siffror som saknar motstycke. Men även andra typer av brott har ökat explosionsartat de senaste åren, ett sådant exempel är förnedringsrånen där det ofta är flera personer som angriper en ensam tonåring. Den nya otryggheten tillåts äta sig in i alla samhällsskikt och situationens allvar märks inte minst bland landets företagare.

Enligt Svenskt Näringsliv har kriminalitetens utveckling föranlett 80 procent av svenska företag att vidta brottsförebyggande åtgärder och nästan hälften har vidtagit säkerhetshöjande åtgärder i form av kamerabevakning, väktare eller extra bemanning. Vidare beräknas kostnaderna för kriminaliteten mot företagen till 89,5 miljarder kronor det senaste året. Det är stora belopp som spenderas, inte för att utveckla eller expandera verksamheten, utan för att freda den verksamhet man redan bedriver.

Socialdemokraterna har de senaste åren gärna blickat mot företagen när det är nya skatter och pålagor som planeras men tittar bort när företag blir måltavlor för stölder, rån, utpressning eller krävs på beskyddarpengar av kriminella gäng. Det märktes inte minst förra veckan när justitieminister Morgan Johansson (s) kommenterade fördubblingen av dieselstölder som plågar Sveriges lantbrukare, åkerier och andra verksamheter med att företagen ändå tjänar pengar och att de har en skyldighet att på egen hand bekämpa brottsligheten.

Moderaterna är mycket bekymrade över utvecklingen. När man avstår från att starta en verksamhet, investera i en befintlig verksamhet eller kanske till och med avvecklar ett företag är det inte bara en enskild som drabbas. Resultatet är att många förlorar sitt jobb eller inte ens kommer in på arbetsmarknaden samtidigt som det blir svårare att finansiera offentlig verksamhet när färre ska försörja fler.

Ge Brå i uppdrag att kartlägga brottslighet mot juridiska personer – Brå för en, på många sätt, bra statistik över kriminaliteten i Sverige. Men det saknas ett väldigt viktigt perspektiv när brottsutsatta företag inte är en tydlig del av statistiken. Moderaterna vill ge Brå i uppdrag att föra statisk kring brott mot företag kontinuerligt över tid för att på så sätt få en tydlig bild av hur brottsligheten ser ut och utvecklas.

Skärpta straff för systematisk utpressning – Många företagare vittnar om hur kriminella gäng genom hot och påtryckningar tvingar dem att betala för att deras verksamhet ska vara ”skyddad”. Vägrar man betala riskerar man att bli en måltavla för personer som gärna låter berätta att de har ett omfattande våldskapital. Moderaterna vill dubbla straffen för gängkriminella och ersätta dagens system för mängdrabatt. Vårt förslag innebär att de tre grövsta brotten ska räknas fullt ut vilket innebär att en gängkriminell som kräver beskyddarpengar av ett företag och döms till grov utpressning riskerar minst nio år i fängelse för tilltaget. 

Stärkt rätt för butiksägare – Förra året trädde en lag om tillträdesförbud till butiker i kraft. Den hade kunnat vara ett bra verktyg för att stävja ordningsstörningar och otrygghet, men det har dessvärre redan blivit uppenbart att den inte fungerar som det var tänkt. Bara var tredje ansökan om tillträdesförbud beviljas. Vår slutsats är att modellen med att butiksägare måste ansöka hos åklagare för att kunna utöva sin rätt att bestämma vem som får vara i butiken är bakvänd. En enklare, mer effektiv och på många sätt rimligare lösning är i stället att butiksägare själva får besluta vilka som får vistas i lokalen, på samma sätt som en person får bestämma vem som får vistas i hennes bostad. Vi vill med andra ord att det ska vara olaga intrång att inte lämna en lokal efter tillsägelse av den som äger eller hyr lokalen. Självklart föreslår vi ingen ändring i diskrimineringslagstiftningen vad gäller rätten till tillträde till lokaler.

Det är en fantastisk sak att vi har så många företagare i Sverige och näringslivet är en central del när det kommer till att förebygga och bekämpa brott. Men vi får inte ta det svenska företagandet för givet eller glömma bort att de många gånger är måltavlan för de kriminella gängens systemhotande angrepp på Sverige. En moderatledd regering som tillträder efter valet kommer inleda den största offensiven mot de kriminella gängen i svensk historia därför att den nya otryggheten är vår tids stora frihetsfråga.

 

Johan Forssell (M)

Rättspolitisk talesperson

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera