1515
Annons

Debatt: Kölandet Sverige

Kö på Arlanda, kö till passexpeditionen, vårdköer längre än någonsin tidigare. Det måste få ett slut, skriver Ebba Busch, partiledare Kristdemokraterna.

Foto:Jonas Ekströmer/TT

Sverige har åter blivit ett kö-land. Det kööööö-samhälle som beskrevs på 1960-talets valaffischer har kommit tillbaka och blivit en central fråga även på 2020-talet. En av de viktigaste uppgifterna för en ny regering blir att vända den här utvecklingen. Livet ska inte levas med nummerlapp i hand.

Under våren och försommaren har många, med rätta, upprörts över köerna på Arlanda eller till polisens passexpedition. Tyvärr är dessa två exempel bara de senaste på att samhällsservicen inte längre förmår leverera. Kanske är det så att just de här köerna är nya för oss och att många därför inte längre reagerar på alla de andra? Det är i så fall fel tänkt. Alla köer behöver bekämpas.

Vårdköerna är längre än någonsin. I skrivande stund har omkring 140 000 människor väntat olagligt länge på besök hos specialist eller på att påbörja behandling. Det motsvarar ett helt Jönköping med enbart vårdbehövande som inte får vård. Magdalena Anderssons regering kallar detta för ”corona-köer”. Men låt inte lura er. Köerna var rekordlånga även före pandemin. Det är inte nya begrepp som behövs, utan en ny vårdorganisation. Norge och Danmark har gjort upp med sina gamla landsting – och med sina långa köer. Kristdemokraterna är garanten för att samma sak kommer att ske här.

Senast en kristdemokrat var socialminister så halverades vårdköerna. Men även om vi skulle upprepa den bedriften så skulle köerna ändå vara alltför långa. Köerna beror på att vi har ett omodernt och stelbent sjukvårdssystem som inte klarar av att möta de krav som dagens vård ställer. 

Även Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, dras med långa köer. I vissa delar av landet kan ett barn som mår dåligt mer eller mindre räkna med att inte få komma till BUP i utsatt tid. Men även där köerna är som kortast är de ändå för långa. Förra året fick 40 procent av alla remitterade barn och unga vänta längre än 30 dagar på sitt första BUP-besök. Över 30 procent av de som fått beslut om behandling fick vänta mer än en månad på behandlingsstart. Det säger sig självt vilken belastning detta är för ett barn som redan är under psykisk press och kanske rent av tvivlar på det egna livets värde. Att misslyckas här är inte värdigt Sverige.

Till och med till fängelserna är det numera kö. De senaste åren har tusentals personer som dömts till fängelse kunnat gå omkring i frihet, medan de väntar på fängelseplacering. I flera uppmärksammade fall har de begått nya brott under tiden. Det kanske mest häpnadsväckande fallet gäller en av de personer som dömdes för det uppmärksamma tortyr-rånet på en kyrkogård i Solna sommaren 2020. En av gärningsmännen hade dömts för grov mordbrand, men släppts på fri fot. För några veckor sedan kunde Sveriges Radios Ekot avslöja hur män som dömts för kvinnomisshandel gått lösa i väntan på fängelse – och upprepat brotten under tiden. En man som dömts för misshandel av sin flickvän, men ändå var på fri fot, tänd eld på den tidigare flickvännens lägenhet.

Det stannar inte heller vid dessa rekordlånga köer. Det har blivit dyrt att vara svensk. Vi betalar några av världens högsta skatter, vi betalar rekordmycket för drivmedel, rekordmycket för el och nu rusar även matpriserna i väg – eftersom livsmedelsproducenterna också betalar rekordmycket för drivmedel och el. Inför valet måste vi alla fråga oss vad vi egentligen får för alla dessa pengar. Svenssonlivet är hotat av skatter och skenande priser, tryggheten är hotad av en allt grövre brottslighet, välfärden hotas av gamla systemfel som inte blivit åtgärdade, i stora delar av landet är det flera mil till närmaste polis och studieförbundet ABF har erbjudit kurs i hur man föder barn i bil.

Det som skadats eller förlorats är alltså inte några detaljer i den svenska välfärden och trygghet, utan betydande delar av dess grund. Gator man kan gå säkert på, vård som ges vid sjukdom samhällsservice som levererar och – viktigast av allt – den där känslan att det goda Svenssonlivet med Villa, Volvo och Vovve finns inom räckhåll för den som vill göra en klassresa, arbeta och sträva mot det målet. 

Det här är Sveriges stora utmaning och det är Kristdemokraternas stora erbjudande till svenska folket inför valet den elfte september. Vi är redo att ingå i en ny regering som tacklar köerna, levererar den stora vårdreform som behövs, tryggar välfärd och samhällsservice genom kloka prioriteringar och som i alla lägen kämpar för att ge det stöd som krävs för att fler ska kunna leva det goda Svenssonlivet. Köerna ska vara Sveriges förflutna, inte Sveriges framtid.

Ebba Busch, partiledare Kristdemokraterna

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera