1515
Annons

Debatt: Klassa kärnkraften som hållbar

Foto:Fredrik Persson/TT
Foto:Amanda Lindgren

 

Framtiden för europeisk kärnkraft är hotad när Europaparlamentet denna vecka röstar om att förkasta dess inkludering i ramverket för vilka verksamheter som är hållbara och inte, EU:s så kallade taxonomi. Tyvärr påhejas detta ivrigt av flera svenska ledamöter. Vi ser i stället kärnkraften som avgörande för att EU ska göra sig oberoende av rysk energi, sänka utsläppen och hantera energikrisen.

EU behöver ställa om sin energipolitik. Rysslands brutala och illegala anfallskrig i Ukraina har tydligt visat det orimliga och skadliga i att EU gjort sig beroende av import av rysk energi. Det krävs nu en tydlig strategi för att bygga upp vår egen energiförsörjning. En omställning mot mer fossilfri energi inom EU är samtidigt nödvändig för att sänka utsläppen och klara klimatmålen.

I det här läget står Europaparlamentet inför att rösta om en del av den så kallade taxonomin, ett regelverk för att klassa investeringar som hållbara eller inte hållbara. En komplex uppgift med syftet att styra kapital mot vad som är gynnsamt för klimat och miljö och bort från det som inte är det. Arbetet har varit kantat av konflikter och problem, inte minst då man frångått principen om rent vetenskapliga bedömningar av olika energislag.

Exempelvis har såväl svenskt skogsbruk som svensk vattenkraft tyvärr förfördelats i arbetet med taxonomin. Länge var kärnkraftens framtid också osäker, och vi har därför krävt att kärnkraften ska kunna klassas som grön.

Därför var det ett ytterst välkommet besked när EU-kommissionen tidigare i år meddelande att kärnkraften bör klassas som hållbar inom ramarna för taxonomin.

Den fossilfria kärnkraften är – tillsammans med det förnybara – helt avgörande för att vi ska klara att sänka utsläppen och samtidigt trygga energiförsörjning och konkurrenskraft.

Innan EU-kommissionen valde att klassa kärnkraften som hållbar gjordes också flera konsekvensanalyser och expertbedömningar om kärnkraftens påverkan på både miljö och människor. Resultatet var tydligt: vår moderna kärnkraft är hållbar.

Tyvärr trotsas nu detta, inte minst av flera svenska Europaparlamentariker, där bland annat Centerpartiet och Socialdemokraterna gör gemensam sak för att fullständigt utesluta kärnkraften ur taxonomin. Något som skulle hota kärnkraftens framtida finansiering och därmed också kärnkraftens roll i den europeiska energimixen. Ett agerande som är direkt skadligt för svenska intressen, då kärnkraften står för nästan en tredjedel av vår elproduktion.

Att EU-kommissionen även valt att med strikta krav under en övergångsperiod inkludera vissa naturgasaktiviteter i taxonomin är inte skäl att ta kärnkraften som gisslan. Snarare är det ett naivt agerande i ett läge där vi dels måste göra oss mindre beroende av Ryssland, dels ställa om från smutsig kolkraft.

Vi kommer i stället att i alla lägen agera för att rädda kärnkraften. Därför vill vi också att den inkluderas i EU:s taxonomi. Tre skäl gör detta extra angeläget:

Om EU ska kunna upphöra med sitt beroende av rysk kol, olja och gas måste ny och befintlig planerbar energiproduktion inom unionen få adekvata investeringar för uppbyggnad och renovering. Kärnkraften kommer dessutom spela en betydande roll i den europeiska energimixen när samhället i allt högre grad ska elektrifieras. Investeringarna får inte gå förlorade, vilket riskerar att bli fallet om Europaparlamentet förkastar denna del av taxonomin.

Nyetablering av planerbar produktion kommer också att vara direkt avgörande för att flera medlemsländer ska kunna övergå från kol och oljekraftverk till mer koldioxidsnåla lösningar. Om dessa investeringar inte kommer från Europa kommer de utan tvekan att komma från tredje land. Exempelvis Kina investerar redan i dag i europeisk kritisk infrastruktur. Vi vill inte se ett ökat utländskt ägande av europeiska kraftverk, utan vi bör se till att europeiska investeringar stimuleras.

Enligt förslaget som ligger på bordet skulle investeringar och kapital styras till forskning och utveckling av avancerad kärnkraftsteknik. Just nu pågår enorma satsningar runt om i världen för att utveckla små modulära reaktorer, så kallad SMR-teknik. Dessa reaktorer är mindre i storlek och lägre i kostnad, men mer effektiva och orsakar mindre avfall. De är dessutom mindre tidskrävande att sätta i drift. EU måste följa med i den här utvecklingen och inte hamna på efterkälken internationellt.

Det är nu upp till bevis för våra svenska kollegor i Europaparlamentet. Kommer ni vägledas av ideologiskt kärnkraftsmotstånd eller se till att vi kan premiera lösningar som är nödvändiga för klimatet och gör oss mindre beroende av Putin?

 

Tomas Tobé (M) Europaparlamentariker

 

Jessica Polfjärd (M) Europaparlamentariker

 

Karin Karlsbro (L) Europaparlamentariker

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Transfer GroupAnnons

Experten: Säkerhet allt viktigare för företag

Skjutningar och sprängdåd är vanligt förekommande i Sverige, visar statistik från bland andra Brottsförebyggande rådet och Polismyndigheten. 

Det har fått många verksamheter att se över sin säkerhet.

– Många av de som i dag efterfrågar våra tjänster har ingen egen hotbild mot sig – de har bara fel grannar, säger säkerhetsexperten Magnus Ahde från Altum Security AB.   

 

Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå

En studie från Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar att Sverige är det värst drabbade landet i Europa när det gäller dödligt skjutvåld. I studien har svenska dödsskjutningar jämförts med 22 andra europeiska länder under perioden 2000 till 2019.

Även sprängdåd har varit vanligt förekommande under de senare åren, visar statistik från polismyndigheten. 2021 anmäldes 79 stycken i Sverige.

Ökad efterfrågan på säkerhet

En konsekvens har blivit att efterfrågan på fysisk säkerhet har ökat. Det berättar Magnus Ahde, som har arbetat över 20 år i säkerhetsbranschen och i dag är säljare på Altum Security AB.

– Eftersom det är svårt att rikta bomber mot en speciell mottagare riskerar alla inom en viss area att bli drabbade vid en explosion. Man behöver alltså inte ha en hotbild mot sig för att drabbas. Och det betyder att allt fler inser att de behöver skydda sig mot den typen av händelser, säger han.

Snyggt – och farligt

Från att tidigare framför allt haft ambassader och myndigheter som kunder så märker Magnus Ahde och hans kollegor, som är experter inom säkerhetskonsultation och skalskyddslösningar, att även andra typer av verksamheter efterfrågar deras tjänster.  

– Exempelvis kan en sådan sak som att ha en glasfasad på sitt huvudkontor idag utgöra en stor säkerhetsrisk. Det är snyggt – men väldigt farligt om det skulle ske en explosion.

Kombinationslösningar

Altum Security är en del av säkerhetskoncernen Transfer Group AB som förutom skalskyddslösningar erbjuder allt inom fysisk säkerhet; från bevakning och säkerhetskontroller till larm, och mjukvarulösningar som förenklar och effektiviserar helhetserbjudandet. 

– Vår styrka är att våra bolag täcker olika delar av fysisk säkerhet och att vi därför kan erbjuda olika typer av kombinationslösningar, förklarar Transfer Groups vd Pernilla Jennesäter.

– Vi gjorde exempelvis nyligen en kombinationslösning på en ambassad tillsammans med vårt systerbolag Sensec AB för att skydda både byggnaden och inpassering. Sensec stod för röntgen och metalldetektion, och Altum för beskjutnings- och explosionsskydd, berättar Magnus Ahde. 

Unika inom högsäkerhet

Magnus Ahde menar att det finns få andra bolag i branschen som jobbar så heltäckande med skalskyddlösningar som Altum Security. 

– Många fokuserar på en specifik produkt eller lösning, medan vi kan leverera en mängd olika produkter inom högsäkerhet, allt från skottsäkra fönster och dörrar till panic rooms. På så sätt sticker vi ut, säger han. 

 Läs mer om hur sectech tar säkerhetslösningar till nästa nivå 

 

 

 

Mer från Transfer Group

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Transfer Group och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera