1515
Annons

Debatt: ”Jag erkänner – jag är otålig att ta över”

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur – om vi inte redan är där. Det kommer ställa enorma krav på fokus från den regering som tillträder att hantera en skenande inflation, låta penningpolitiken verka och samtidigt dämpa smällen för familjer och företag.  Det måste bli tuffare att vara politiker, och lättare att vara skattebetalare, skriver Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Foto:evelina carborn

Sverige är ett framgångsland, men inte sedan 90-talskrisen har de svenska hushållen varit så pessimistiska. Nu, om någon gång, krävs tydliga politiska prioriteringar- och en långsiktig plan. 

Ingenting tyder på att den vänsterkartell som nu går till val - med interna, ultimativa krav på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska sitta i regeringen - har förutsättningar att få stopp på fler mandatperioder av politiskt kaos.  Jag försöker föreställa mig vad som ska komma ur en regering, där Centerpartiet och Vänsterpartiet ska enas i alla de tusentals beslut som ska fattas varje år. Eller en budgetprocess när ett svagt Centerparti ska förhandla med ett dubbelt så stort Vänsterparti.

En nyliberal planekonomi? Utöver rejäla skattehöjningar, är det nog ingen som vet.

På min sida av politiken är vi förstås inte heller överens om allt. Men vi är överens om våra prioriteringar, och det räcker långt.  För ska Sverige förbli ett fritt och framgångsrikt land måste vi i första hand få ordning på våra mest grundläggande samhällsfunktioner. 

Rättsstaten måste leverera. Elförsörjningen måste fungera, kärnkraften säkras och alla möjligheter i den gröna omställningen tas till vara. Det måste bli betydligt svårare att leva som kriminell, och alltid välkommet att bli eller sträva efter att bli framgångsrik. Arbetslinjen måste återupprättas och bidragslinjen monteras ner. Att 700 000 invandrare inte kan försörja sig själva är både ett stort slöseri med mänsklig kapacitet, och en orimlig belastning för de offentliga finanserna. Det samlade utanförskapet kan kosta upp till 200 miljarder per år, enligt vissa studier!

Den klassiska konflikten mellan höger och vänster har aldrig försvunnit, men framträder nu allt tydligare inför årets plånboksval. Vi ser olika på fördelning och vi ser olika på statens uppgift. 

Det här betyder inte att offentligt och privat måste stå i motsatsförhållande till varandra, tvärtom.  Alla dynamiska samhällen behöver rimliga och förutsebara ramar. Ska marknader fungera behövs också fungerande offentliga institutioner. Dagordningen för en borgerlig regering som jag leder, är därför lika krävande som den är klar: 

Innan staten klarar av sina befintliga uppgifter, ska politiken inte ta på sig nya uppgifter. Inte när tiotals miljarder försvinner i bidragsfusk, bidragsberoende och slarv varje år. Den socialdemokratiska regeringen har infört eller höjt fyrtiosex skatter på åtta år - och lovar mer av samma vara inför kommande mandatperiod. 

Med Moderaterna blir det ingen fastighetsskatt, ingen ny förmögenhetsskatt eller arvsskatt. Inga nya pålagor innan de resurser som redan finns används bättre. 

Men vid sidan av ett regeringsskifte behövs också ett bredare kulturskifte: ett handslag för offentligt ansvar. Ett slut på mandatperioder som präglas av ständiga femitolv-uppgörelser mellan partier som måste förhandla genom ombud för att få igenom sin budget- ibland. Ett slut på en offentlig maktutövning där alla vill ta åt sig äran över det som går bra, men ingen tar ansvar när saker går fel. 

Politik kan inte vara den enda sysslan där man får ett förtroende, men inte behöver motsvara kraven. 

Men så är det i dag. Vi har en justitieminister som hävdar att det är de företag som blir utsatta för dieselstölder som måste se över sitt ”eget ansvar”. En regering som lovar grön nyindustrialisering men inte visar någon handlingskraft vad gäller de havererade tillståndsprocesserna. Trappan måste städas uppifrån, och regeringen bytas ut. Men ansvaret för maktutövning måste följa hela vägen ner. Ett tydligt, och noga avvägt tjänstemannansvar, behöver införas under nästa mandatperiod. 

Sverige går nu mot tuffare tider. När de investeringar är gjorda som krävs för att säkerställa inre och yttre säkerhet – i ett försvar av Nato-klass och i en fungerande polisiär ordningsmakt – kommer mycket lite reformutrymme finnas kvar.  Utan nya skattehöjningar återstår då att bättre hushålla med de stora resurser som redan finns tillgängliga. 

Det här är förstås dåliga nyheter för politiker som haft skattepengar att dela ut istället för fungerande reformidéer. Tuffa besked för den som ständigt vill flytta fokus mot nya uppgifter, eftersom man misslyckats med det allra mest grundläggande - statens kärnuppgifter. Men det är goda nyheter för skattebetalarna, och för alla dem som ser det ofantliga slöseri som redan pågår och vill att någon gör något åt det. Och goda nyheter för det enastående land som finns bakom hörnet, när vi har fått ordning på Sverige. 

Efter den 11 september sätter vi igång. Jag erkänner att jag är otålig. 

Ulf Kristersson, partiledare (M)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från SEK Svensk ElstandardAnnons

Bakom kulisserna i det uppkopplade samhället

Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.
Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Framtidens standardisering stavas elbilar och smarta kläder. Den fossilfria omställningen väntar runt hörnet – och det är standarder som gör den möjlig.

 – Vi kommer prata betydligt mer om standarder i framtiden. Det blir ännu viktigare när vi ska ställa om till solceller, vindkraft och batterier, säger Thomas Korssell, vd på SEK Svensk Elstandard.

Alla kommer i kontakt med standarder – men få vet om det. Idag tar vi knappar, larmsystem, automatiska belysningssystem och självkörande vattenspridare för givet. Enligt Thomas Korssell är det tack vare standarder vi kan göra det.

– Det finns en anledning till att du kan starta din elvisp hemma när du sitter i bilen och ha sockerkakan färdig när du kommer hem, skrattar han.

Ett ännu mer uppkopplat samhälle

Enligt Thomas Korssell behöver inte alla förstå de bakomliggande orsakerna till varför saker fungerar som de gör, eftersom han tror att standarder i framtiden allt mer kommer paketeras som färdiga lösningar.

– Snart kommer fler vara sina egna elproducenter, utan att man för den sakens skull måste vara en expert i frågan. Produkterna och tjänsterna räknar exempelvis ut energianvändning, energislag och vädertecken – för att man enklare ska kunna optimera sin egen energiförbrukning, säger han.

Vidare menar Thomas Korssell att bilpooler och laddstationer i förlängningen är standarder. Likaså smarta klockor och andra ”wearables”. Det finns många faktorer som spelar in för att olika smarta system ska kunna kommunicera med varandra – allt från cybersäkerhet till funktion och design.

– Man kan säga att standarder egentligen är tekniska regler för samverkan – både mellan varandra och i olika system. Men det är nog lite enklare att förklara det som anledningen till att man kan fjärrstyra sitt sockerkaksbak, säger Thomas Korssell.

Läs det senaste från SEK Svensk Elstandard här.  

Högaktuellt engagemang

Även om inte alla behöver förstå de bakomliggande principerna, är det desto viktigare att engagera sig tidigt i standardiseringsarbetet om man arbetar i branschen. För att Sverige ska kunna fortsätta vara ett framgångsrikt innovationsland krävs det att man har koll på omvärlden så att man kan attrahera rätt sorts kompetens.

– Dessutom skapar det förutsättningar för ett stort nätverk, som i sin tur leder till en bättre förståelse för energisituationen i världen.

Nyfiken på att påverka elstandarder? Anmäl dig här.  

Fakta:
SEK Svensk Elstandard är en ideell organisation, utsedd av regeringen att ansvara för all elektroteknisk standardisering i Sverige. SEK är svensk nationalkommitté i IEC och alla svenska företag, myndigheter, organisationer, högskolor och universitet kan delta i standardiseringsarbetet.

Besök SEK Svensk Elstandards hemsida.  

Mer från SEK Svensk Elstandard

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med SEK Svensk Elstandard och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera