1515
Annons

Debatt: Inte aktuellt att lämna EU

DEBATT. Det väckte uppståndelse när Jimmie Åkesson sa i Di att Sverige bör lämna EU. Att Sverigedemokraterna skulle verka för slutenhet mot omvärlden är ingenting annat än skräckpropaganda från en alltmer desperat borgerlighet, skriver Oscar Sjöstedt, ekonomiskpolitisk talesperson (SD).

Oscar Sjöstedt (SD)
Oscar Sjöstedt (SD)Foto:Jonas Ekströmer

Frågan om ett svenskt EU-medlemskap ligger inte på bordet vid en eventuell regeringsförhandling i höst. Den frågan ska inte avgöras av tillfälliga riksdagsmajoriteter utan göras till föremål för en folkomröstning. Därmed är frågan heller inte central i årets valrörelse, men eftersom den ändå väckts vill jag ta tillfället i akt att resonera kring hur vi ser på saken.

Frihandel och öppenhet ifråga om varor, tjänster, kapital och arbetskraft är gynnsamt för svensk industri. Vi vill verka för mer samarbete med länder både inom och utom Europa för att hantera bland annat miljöfrågor, bekämpa internationell kriminalitet och terrorism. Att Sverigedemokraterna skulle verka för slutenhet mot omvärlden är ingenting annat än skräckpropaganda från en alltmer desperat borgerlighet.

Att vara för eller emot EU är inte att vara för eller emot öppenhet och internationell handel. Såväl Norge som Schweiz står utanför EU och är samtidigt två av de mest framgångsrika ekonomierna i Europa. Bägge handlar helt obehindrad med tullfrihet med övriga EU/EES-länder.

Faktum är att EU ofta är ett hinder för internationell handel. Ett exempel på detta är hur EU-kommissionen stoppade Storbritannien från att sluta ett frihandelsavtal med Australien. Trots de bägge ländernas täta historiska band, gemensamma språk och till och med gemensam statschef kan de alltså inte obehindrat handla med varandra. Som kontrast kunde lilla Island, eftersom de står utanför EU, på egen hand förhandla fram ett frihandelsavtal med Kina.

Sverige är en av de enskilt största nettobidragsgivarna vilket gör EU-medlemskapet till en mycket kostsam affär för de svenska skattebetalarna. Nyligen har EU-kommissionen dessutom föreslagit att Sveriges EU-avgift ska höjas med ytterligare 15 miljarder kronor per år. Denna höjning skulle tränga undan många angelägna satsningar inom exempelvis rättsväsende, infrastruktur och sjukvård.

Ungefär 70 procent av EU:s budget – 115 miljarder euro – går till ett över lag ineffektivt jordbruksstöd samt något man kallar ekonomisk och social ”sammanhållning”. I praktiken innebär det sistnämnda en regelrätt överföring av pengar, från svenska skattebetalare till andra staters medborgare, samt att man med stora subventioner bidrar till att bygga upp industrikapacitet i andra länder som direkt konkurrerar med svenska företag. Unionens budget hade med enkelhet kunnat bantas mycket kraftigt utan att det hade haft någon inverkan på kärnområdet handel.

Nästa steg i EU är fullbordandet av bankunionen. Den blir obligatorisk för oss om vi skulle gå med i EMU. Regeringen har startat en utredning för att analysera konsekvenserna av ett svenskt deltagande. I potten ligger en så kallad gemensam insättningsgaranti. I praktiken innebär den att om grekiska eller italienska banker går omkull skickas notan till de svenska skattebetalarna.

Med dessa och otaliga andra exempel som finns att tillgå blir det tydligt att EU utvecklas alltmer mot en överstatlig union där makt och beslutanderätt flyttas bort från de folkvalda nationella parlamenten.

På så sätt berövas medborgarna möjlighet att utkräva ansvar och byta ut makthavare man inte är nöjd med. Handlingsutrymmet för våra folkvalda begränsas alltmer för varje år. Vi är bekymrade över den här utvecklingen.

Antingen reformerar vi EU inifrån, tillbaka till grunderna och till ett genuint frihandelsområde, eller så kommer vi att driva på för en omförhandling och en folkomröstning om det svenska medlemskapet, men självklart inte genom att helt och hållet lämna den inre marknaden. Ytterst handlar det om vår demokrati och självständighet som nation.

Sverige ska fortsatt minska trösklarna för handel och utbyte med andra länder. Vi ska samverka internationellt bland annat i miljöfrågor, för att motverka kriminalitet och terrorism. Men vi ska inte ge upp vårt självbestämmande och aldrig tumma på principen om att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, inte från Bryssel.

 

Oscar Sjöstedt, ekonomiskpolitisk talesperson (SD)


Debatt: Inga snabbspår in i Nato, vare sig nu eller då

Efter generalsekreterare Jens Stoltenberg besök i Helsingfors och Stockholm kan vi återigen konstatera: något snabbspår in i Nato blev det inte för Sverige och Finland. Och några sådana har det heller aldrig funnits i försvarsalliansens långa historia, skriver docenten Ann-Sofie Dahl. 

Foto:Henrik Montgomery/TT

Stoltenbergs löfte om ett snabbspår var förvisso välment, en välvillig gest för att visa de båda nordiska partnerländerna att de var varmt välkomna att ta det stora steget till medlemskap. Men något särskilt lyckat budskap har det inte varit. Framför allt som det lätt kunde missförstås som ett löfte om att Sverige och Finland skulle bli medlemmar mer eller mindre från en dag till en annan. 

Att det som Stoltenberg avsåg var en raskt avklarad behandling av ansökningarna i Nato:s högsta beslutande organ, North Atlantic Council (Nac), och den Membership Action Plan som föregår ett sådant beslut, kunde ju knappast förmodas vara allmänt känt i folkdjupet. 

Eller för den del att det beslutet följs av en ratificeringsprocess i samtliga medlemsländers parlament – 30 stycken – och att det är en process som tar den tid det tar, även för de mest kvalificerade kandidatländerna. 

Den processen kan ingen, inte heller generalsekreteraren, snabba på, hur gärna han än vill.

Nu lär själva ratificeringen faktiskt ändå gå lite fortare än vanligt, när det väl är dags. Flera Natoländer har redan förberett ratificeringen i sina parlament så att det rätt omgående kan klaras av den dag beslutet att bjuda in Sverige och Finland är fattat i Bryssel. 

Stoltenbergs tal om ett snabbspår var också olyckligt eftersom ett sådant löfte ju förutsätter en detaljerad insikt i ansökarländernas relationer till samtliga Natoländer. Och riktigt hur nära de svenska kontakterna med kurderna i verkligheten är lär inte ha varit allom bekant, inte ens här hemma. 

Förutom i Ankara, vill säga.  

Sverige får nu betala priset för den S-märkta ”moraliska stormaktens” gullande med allehanda revolutionära rörelser runt om i världen. Det förnyade avtalet med den kurdiska kommunistvilden, Amineh Kakabaveh, har förstås inte heller gjort det minsta för att underlätta den svenska ansökan. 

Dessutom är det nu uppenbart att den svenska ansökan inte alls förberetts lika väl som den finländska. I Helsingfors rivstartade president Sauli Niinistö – sedan länge känd som en varm Natovän – närmandet till Nato redan vid nyår, efter den ryske presidentens ultimatum till västvärlden.

Tillsammans med statsminister Sanna Marin tog Niinistö därefter systematiskt kontakt med Natoländernas huvudstäder för att försäkra sig om stöd för en finländsk ansökan. I Stockholm började stats- och utrikesministern på allvar höra sig för om stödet hos kollegerna runt om i Europa och Nordamerika först rätt sent i processen.  

Medan den finländska ansökan alltså var grundligt och väl förberedd blev den svenska därför mer av ett hastverk, med de följder och förseningar som vi ser i dag. En blick i historieboken avslöjar å andra sidan att det alltid brukar ta ett tag när Nato utvidgas, som har skett i flera omgångar under årens lopp. 

De tolv grundarländer som samlades i den amerikanska huvudstaden en vårdag 1949 för att underteckna The Washington Treaty utökades redan tre år senare med ytterligare två medlemmar. 

Med Grekland och Turkiet som nya medlemmar stärkte Nato den geostrategiskt viktiga sydöstra flanken och blockerade samtidigt den kommunistiska expansionen i södra Europa. Den strategiska nyckelpositionen är en avgörande förklaring till Turkiets ställning i försvarsalliansen, trots att Erdogan flyttat sitt land allt längre bort från Nato:s krav på demokrati och rättsstat.

Ytterligare tre år senare inkluderades även Västtyskland, på villkoret att landet aldrig någonsin skulle skaffa egna kärnvapen. Sen blev det en lång paus innan Spanien upptogs som ny medlem 1982, sju år efter att generalissimon Francisco Franco hade lämnat jordalivet.   

Den ursprungliga kärntruppen på 12 länder – däribland våra nordiska grannar Danmark, Norge och Island – hade därmed utökats till 16. Det var så Nato:s medlemskrets såg ut när budet kom i november 1989 att Berlinmuren hade kollapsat. 

Alla bedömare var dock inte lika övertygade om att Nato hade en roll att spela i denna nya fria värld utan det existentiella Sovjethotet. Och överraskningen var stor, milt sagt, när de forna Warszawapaktsländerna formligen rusade mot Nato:s dörr i hopp om att bli insläppta i värmen hos den tidigare fienden.

Det var vare sig Nato eller USA redo för. Den första lösningen blev därför Partnership for Peace (PfP) 1994, en elegant kringmanöver för att skjuta upp frågan om en utvidgning österut. De allra första att gå med i det nya samarbetet var faktiskt de allianslösa Sverige och Finland, dock utan några som helst ambitioner på medlemskap för egen del.

Fem år senare ägde den första utvidgningen efter kalla krigets slut rum när de tre Visegradstaterna– Polen, Ungern och Tjeckien – blev medlemmar. Det var en utvidgning som i första hand drevs av Tyskland, som gärna såg att Nato:s gräns flyttades österut. 

Lika pigga på en fortsatt utvidgning var tyskarna däremot inte; tvärtom. Den stora big bang 2004 till hela sju nya länder drevs istället i stor grad av lilla Danmark, framför allt utvidgningen till de tre små sårbara baltiska länderna. 

Att de blev medlemmar, tack vare de danska insatserna, ska vi vara tacksamma för i dag.  

Därpå följde en ny runda 2009 till Kroatien och Albanien, följt av Montenegro 2017 – en utvidgning som bland annat föregicks av ett ryskt kuppförsök. Och så 2020 till det 30:e medlemslandet Nordmakedonien, vars medlemskap i åratal blockerats av Grekland som har en provins med just namnet Makedonien.

Bakom alla dessa utvidgningar ligger mycket svett och ofta tårar men till slut har det ändå lyckats. 

Så blir det också så småningom när medlemskretsen utökas från 30 till 32 med Nato:s främsta partnerländer, Sverige och Finland, i den strategiskt centrala Östersjöregionen.

Men något snabbspår har det då inte varit frågan om.

 

Ann-Sofie Dahl 

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Senaste boken, ”Nato. Historien om en försvarsallians i förändring” utkom under våren i en ny och uppdaterad utgåva (Historiska Medias förlag, Lund). 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?