1515
Annons

Debatt: Inkludera kärnkraften i EU:s taxonomi

Vi kommer i alla lägen agera för att rädda kärnkraften. Därför vill vi också att den inkluderas i EU:s taxonomi.  Europaparlamentarikerna Tomas Tobé (M), Jessica Polfjärd (M) och Karin Karlsbro (L) listar tre skäl som gör det extra angeläget

Foto:Fredrik Persson/TT
Foto:Amanda Lindgren

Framtiden för europeisk kärnkraft är hotad när Europaparlamentet i dag (6 juli 2022) röstar om att förkasta dess inkludering i ramverket för vilka verksamheter som är hållbara och inte, EU:s så kallade taxonomi. Tyvärr påhejas detta ivrigt av flera svenska ledamöter. Vi ser i stället kärnkraften som avgörande för att EU ska göra sig oberoende av rysk energi, sänka utsläppen och hantera energikrisen.

EU behöver ställa om sin energipolitik. Rysslands brutala och illegala anfallskrig i Ukraina har tydligt visat det orimliga och skadliga i att EU gjort sig beroende av import av rysk energi. Det krävs nu en tydlig strategi för att bygga upp vår egen energiförsörjning. En omställning mot mer fossilfri energi inom EU är samtidigt nödvändig för att sänka utsläppen och klara klimatmålen.

I det här läget står Europaparlamentet inför att rösta om en del av den så kallade taxonomin, ett regelverk för att klassa investeringar som hållbara eller inte hållbara. En komplex uppgift med syftet att styra kapital mot vad som är gynnsamt för klimat och miljö och bort från det som inte är det. Arbetet har varit kantat av konflikter och problem, inte minst då man frångått principen om rent vetenskapliga bedömningar av olika energislag.

Exempelvis har såväl svenskt skogsbruk som svensk vattenkraft tyvärr förfördelats i arbetet med taxonomin. Länge var kärnkraftens framtid också osäker, och vi har därför krävt att kärnkraften ska kunna klassas som grön.

Därför var det ett ytterst välkommet besked när EU-kommissionen tidigare i år meddelande att kärnkraften bör klassas som hållbar inom ramarna för taxonomin.

Den fossilfria kärnkraften är – tillsammans med det förnybara – helt avgörande för att vi ska klara att sänka utsläppen och samtidigt trygga energiförsörjning och konkurrenskraft.

Innan EU-kommissionen valde att klassa kärnkraften som hållbar gjordes också flera konsekvensanalyser och expertbedömningar om kärnkraftens påverkan på både miljö och människor. Resultatet var tydligt: vår moderna kärnkraft är hållbar.

Tyvärr trotsas nu detta, inte minst av flera svenska Europaparlamentariker, där bland annat Centerpartiet och Socialdemokraterna gör gemensam sak för att fullständigt utesluta kärnkraften ur taxonomin. Något som skulle hota kärnkraftens framtida finansiering och därmed också kärnkraftens roll i den europeiska energimixen. Ett agerande som är direkt skadligt för svenska intressen, då kärnkraften står för nästan en tredjedel av vår elproduktion.

Att EU-kommissionen även valt att med strikta krav under en övergångsperiod inkludera vissa naturgasaktiviteter i taxonomin är inte skäl att ta kärnkraften som gisslan. Snarare är det ett naivt agerande i ett läge där vi dels måste göra oss mindre beroende av Ryssland, dels ställa om från smutsig kolkraft.

Vi kommer i stället att i alla lägen agera för att rädda kärnkraften. Därför vill vi också att den inkluderas i EU:s taxonomi. Tre skäl gör detta extra angeläget:

Om EU ska kunna upphöra med sitt beroende av rysk kol, olja och gas måste ny och befintlig planerbar energiproduktion inom unionen få adekvata investeringar för uppbyggnad och renovering. Kärnkraften kommer dessutom spela en betydande roll i den europeiska energimixen när samhället i allt högre grad ska elektrifieras. Investeringarna får inte gå förlorade, vilket riskerar att bli fallet om Europaparlamentet förkastar denna del av taxonomin.

Nyetablering av planerbar produktion kommer också att vara direkt avgörande för att flera medlemsländer ska kunna övergå från kol och oljekraftverk till mer koldioxidsnåla lösningar. Om dessa investeringar inte kommer från Europa kommer de utan tvekan att komma från tredje land. Exempelvis Kina investerar redan i dag i europeisk kritisk infrastruktur. Vi vill inte se ett ökat utländskt ägande av europeiska kraftverk, utan vi bör se till att europeiska investeringar stimuleras.

Enligt förslaget som ligger på bordet skulle investeringar och kapital styras till forskning och utveckling av avancerad kärnkraftsteknik. Just nu pågår enorma satsningar runt om i världen för att utveckla små modulära reaktorer, så kallad SMR-teknik. Dessa reaktorer är mindre i storlek och lägre i kostnad, men mer effektiva och orsakar mindre avfall. De är dessutom mindre tidskrävande att sätta i drift. EU måste följa med i den här utvecklingen och inte hamna på efterkälken internationellt.

Det är nu upp till bevis för våra svenska kollegor i Europaparlamentet. Kommer ni vägledas av ideologiskt kärnkraftsmotstånd eller se till att vi kan premiera lösningar som är nödvändiga för klimatet och gör oss mindre beroende av Putin?

 

Tomas Tobé (M)

Europaparlamentariker

Jessica Polfjärd (M)

Europaparlamentariker 

Karin Karlsbro (L)

Europaparlamentariker

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera