1515
Annons

Debatt: I NATO har medlemsländerna makten

Att få NATO:s medlemsländer, en disparat skara, att gå i takt kräver sin generalsekreterare, skriver Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik.

Foto:Yves Herman

Stoltenberg, Stoltenberg, Stoltenberg. NATO verkar mest bara bestå av sin generalsekreterare – av svenska media och diverse uttalanden att döma. Den svenska fixeringen vid Jens Stoltenberg ger dock en lite skev bild av hur den stora försvarsalliansen fungerar. 

För även om Jens Stoltenberg är alliansens högste politiska företrädare och ansikte utåt är det inte i hans händer som makten ligger i NATO. Den finns uteslutande hos de 30 medlemsländerna – förhoppningsvis snart 32 – i NAC, det nordatlantiska råd som är NATO:s högsta beslutande organ. 

Det är en viktig poäng nu när Sverige – och Finland, som vi svenskar till stor del har att tacka för att vi kommit så här långt – är på väg in i sina ansökningsprocesser. 

För när ansökningarna, eller intresseanmälningarna som det mer formellt handlar om, väl har lämnats in väntar beslut i NAC och därefter ratificering i samtliga länders parlament. 

Det vill säga efter den sannolikt snabbt avklarade MAP-processen; MAP för Membership Action Plan, som förbereder ett kandidatland för medlemskapet men som lär bli närmast en formalitet för svenskt och finskt vidkommande. Det är MAP som avses när Stoltenberg och andra har talat om ett snabbspår för de nordiska partnerländerna. 

Men det är alltså i NAC och hos medlemsländerna det händer när Sverige sent omsider blir medlem i NATO. 

Att norske Jens Stoltenberg är NATO:s generalsekreterare, och nu stannar kvar ytterligare ett år på sin post efter att först ha sökt och fått jobbet som norsk centralbankschef, är självfallet en klar fördel för Sverige och Finland. 

Med honom är det enkelt att kommunicera för de båda nordiska grannar som nu närmar sig försvarsalliansen med stormsteg. Efter två skandinaviska generalsekreterare på raken, först danske Anders Fogh Rasmussen och därefter alltså Stoltenberg, lär nästa generalsekreterare hämtas från en annan del av Europa, med vilken kommunikationerna kanske inte löper lika friktionsfritt. 

Det är ju bland de europeiska medlemsländerna som generalsekreteraren rekryteras, medan försvarsalliansens högste militär, SACEUR (Supreme Commander Europe) alltid är amerikan. 

Den arbetsfördelningen säger en del om styrkepositionerna i alliansen. 

Generalsekreterarens roll ska givetvis inte underskattas; han – eller hon, som det sannolikt blir nästa gång – koordinerar och leder arbetet och mötena i NAC och när utrikes-och försvarsministrarna möts, representerar NATO utåt och formulerar dagordningen. Allt i enlighet med medlemsländernas önskemål. 

Någon egen agenda har generalsekreteraren däremot inte, även om det givetvis finns möjligheter att ta vissa egna initiativ och sätta sin prägel på verksamheten. Som när Anders Fogh Rasmussen lanserade generalsekreterarens årliga rapport och därmed bidrog till att göra NATO till en mer öppen, tillgänglig och modern organisation.

Att få samtliga medlemsländer, en numera rätt spridd och disparat skara, att gå i takt kräver sin man eller kvinna. I demokratiernas försvarsallians fattas alla beslut i enhällighet eller konsensus, om stort såväl som smått. 

De allra minsta medlemsländerna – som Luxemburg eller Island – har samma formella makt som supermakten USA eller stormakterna Frankrike och Storbritannien. Och därmed kan varje enskilt land också blockera alliansens beslut genom att lägga in sitt veto.

Nu är det sällan alliansens minsta som ställer till det under beslutsfattandet, och så långt som till veton kommer det faktiskt aldrig i NATO. Istället inleds det som internt går under namnet the NATO Method, vilket helt enkelt innebär att man förhandlar och förhandlar – och förhandlar - tills alla är överens och kan rösta för det specifika beslutet. 

En del är mer pigga än andra på att ta till vetokortet, eller snarare att hota med det. Bäst i den mindre smickrande kategorin är utan tvekan Turkiet, som ovan nämnde Fogh fick erfara när hans utnämning skulle klubbas våren 2009. 

Då opponerade sig den turkiske presidenten plötsligt mitt under pågående toppmöte, med hänvisning till Danmarks hantering av Muhammedkrisen under Foghs statsministertid. Men det löste sig det med och Turkiet fick en post som biträdande generalsekreterare som tröstpris. 

Någon fara för Foghs utnämning förelåg aldrig, men exemplet visar var makten befinner sig i NATO – liksom att medlemsländerna vet att utnyttja de möjligheter detta ger, en del i betydligt högre grad än andra. 

Den turkiska basarmentaliteten kan mycket väl visa sig även i samband med de svenska och finska ansökningarna. Kanske på temat: vi får inte komma med i EU så varför ska ni med i NATO? Eller måhända med hänvisning till den kurdiska frågan.

Både i NAC och under den efterföljande ratificeringen kan man förvänta att mer eller mindre ovidkommande händelser dyker upp på vägen. Som när en regeringskris i Nederländerna försenade ratificeringen av Montenegros medlemskap. 

Eller som när den kroatiske presidenten, Zoran Milanovic, nyligen meddelade att han skulle rekommendera sitt parlament att rösta mot de svenska och finska ansökningarna – på grund av en vallag i Bosnien-Herzegovina. Logiken är som synes inte alltid helt uppenbar.

Därför är det viktigt att regeringen nu har inlett en charmoffensiv gentemot de europeiska, de amerikanska och kanadensiska huvudstäderna. Det är på tiden: Finlands president, Sauli Niinistö, begav sig ju direkt efter den ryska invasionen till sin amerikanske kollega i Vita huset. 

Under de senaste veckorna har statsministern bl a träffat Olaf Scholz och Ann Linde har varit på blixtbesök i USA där hon försäkrade sig om Antony Blinkens och en rad amerikanska senatorers – republikanska såväl som demokratiska – stöd. Och Boris Johnson har fått en roddtur i Harpsundsekan. 

På liknande vis har de politiska partierna nu börjat uppvakta sina motsvarigheter i parlamenten runt om i NATO. 

I NATO gäller de demokratiska spelreglerna och varje enskild röst räknas. Med andra ord en högst naturlig organisation för två gamla och solida demokratier som Sverige och Finland. 

Ann-Sofie Dahl 

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hennes senaste bok, ”NATO. Historien om en försvarsallians i förändring” har just utkommit i en ny och uppdaterad utgåva (Historiska Media). 

 

 

 


Innehåll från RCO SecurityAnnons

Passersystem är en säkerhetsfråga – det här är viktigt att tänka på

Ett uppdaterat och pålitligt passersystem är en central del av säkerheten i en fastighet‚ men det är också viktigt att inte kompromissa med öppenheten och tillgängligheten. RCO Security lyfter essentiella aspekter att ha i åtanke när det är dags att uppgradera passersystemet.

– Det är otroligt viktigt med en flexibel lösning – annars kan det bli kostsamt, säger Claes Gustafsson, Key Account Manager på RCO Security.

Oavsett vilken storlek fastigheten har, eller antalet personer som ska ha tillgång till den, så är det viktigt att skapa en trygg och öppen miljö – och det börjar med passersystemet. Processen att välja system kräver dock vissa förberedelser. 

– Det finns en hel del att tänka på innan man installerar ett nytt passersystem. Det första man behöver fråga sig är: hur ser den befintliga infrastrukturen ut? Därefter vet man oftast vanligtvis hur man ska gå vidare, men oftast behöver man experthjälp, menar Claes Gustafsson.  

RCO Security är en svensk tillverkare vars fokus ligger på passersystem med integrerat inbrottslarm för den nordiska marknaden. I kundbasen syns allt från bostadsrättsföreningar till sjukvård, handel, industri och kommun. Ju fler personer som ska vara involverade i systemet, desto viktigare är det med ett säkert och flexibelt passersystem.

– Våra system erbjuder den högsta krypteringsnivån på marknaden, säger Claes Gustafsson.

Vikten av öppna och skalbara system

Optimalt är att använda sig av ett öppet system. Det innebär att andra automatiserade lösningar – såsom larm- eller personaldatasystem – kan integreras i passersystemet. Det ger en bättre överblick och förenklar även delning av data och information mellan de olika systemen. En annan viktig aspekt är att välja ett system som kan byggas på, allt eftersom behoven tillkommer.

– Genom att erbjuda system som är såväl öppna som skalbara tillåts våra kunder att bygga ut passersystem i sin egen takt, om de med tiden vill utöka med till exempel inbrottslarm, porttelefon eller grafisk presentation. Ett flexibelt system hanterar dessutom förändringar i arbetsuppgifter och behörigheter, avslutar Claes Gustafsson. 

Om RCO Security

RCO Security AB utvecklar, tillverkar och säljer tjänster och produkter inom passer- och säkerhetssystem. Vårt erbjudande karaktäriseras av god kvalitet, hög tillgänglighet och innovation. Genom närhet till våra kunder skapar vi en trygg, säker och smidig vardag – vare sig man har behov av ett kodlås vid en enda dörr eller ett stort integrerat system för styrning av passer och inbrottslarm i flera fastigheter spridda över landet.

Öka säkerheten med digitala dörrlås i hela fastigheten

 

Mer från RCO Security

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med RCO Security och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?