Stoltenberg, Stoltenberg, Stoltenberg. NATO verkar mest bara bestå av sin generalsekreterare – av svenska media och diverse uttalanden att döma. Den svenska fixeringen vid Jens Stoltenberg ger dock en lite skev bild av hur den stora försvarsalliansen fungerar.
För även om Jens Stoltenberg är alliansens högste politiska företrädare och ansikte utåt är det inte i hans händer som makten ligger i NATO. Den finns uteslutande hos de 30 medlemsländerna – förhoppningsvis snart 32 – i NAC, det nordatlantiska råd som är NATO:s högsta beslutande organ.
Det är en viktig poäng nu när Sverige – och Finland, som vi svenskar till stor del har att tacka för att vi kommit så här långt – är på väg in i sina ansökningsprocesser.
För när ansökningarna, eller intresseanmälningarna som det mer formellt handlar om, väl har lämnats in väntar beslut i NAC och därefter ratificering i samtliga länders parlament.
Det vill säga efter den sannolikt snabbt avklarade MAP-processen; MAP för Membership Action Plan, som förbereder ett kandidatland för medlemskapet men som lär bli närmast en formalitet för svenskt och finskt vidkommande. Det är MAP som avses när Stoltenberg och andra har talat om ett snabbspår för de nordiska partnerländerna.
Men det är alltså i NAC och hos medlemsländerna det händer när Sverige sent omsider blir medlem i NATO.
Att norske Jens Stoltenberg är NATO:s generalsekreterare, och nu stannar kvar ytterligare ett år på sin post efter att först ha sökt och fått jobbet som norsk centralbankschef, är självfallet en klar fördel för Sverige och Finland.
Med honom är det enkelt att kommunicera för de båda nordiska grannar som nu närmar sig försvarsalliansen med stormsteg. Efter två skandinaviska generalsekreterare på raken, först danske Anders Fogh Rasmussen och därefter alltså Stoltenberg, lär nästa generalsekreterare hämtas från en annan del av Europa, med vilken kommunikationerna kanske inte löper lika friktionsfritt.
Det är ju bland de europeiska medlemsländerna som generalsekreteraren rekryteras, medan försvarsalliansens högste militär, SACEUR (Supreme Commander Europe) alltid är amerikan.
Den arbetsfördelningen säger en del om styrkepositionerna i alliansen.
Generalsekreterarens roll ska givetvis inte underskattas; han – eller hon, som det sannolikt blir nästa gång – koordinerar och leder arbetet och mötena i NAC och när utrikes-och försvarsministrarna möts, representerar NATO utåt och formulerar dagordningen. Allt i enlighet med medlemsländernas önskemål.
Någon egen agenda har generalsekreteraren däremot inte, även om det givetvis finns möjligheter att ta vissa egna initiativ och sätta sin prägel på verksamheten. Som när Anders Fogh Rasmussen lanserade generalsekreterarens årliga rapport och därmed bidrog till att göra NATO till en mer öppen, tillgänglig och modern organisation.
Att få samtliga medlemsländer, en numera rätt spridd och disparat skara, att gå i takt kräver sin man eller kvinna. I demokratiernas försvarsallians fattas alla beslut i enhällighet eller konsensus, om stort såväl som smått.
De allra minsta medlemsländerna – som Luxemburg eller Island – har samma formella makt som supermakten USA eller stormakterna Frankrike och Storbritannien. Och därmed kan varje enskilt land också blockera alliansens beslut genom att lägga in sitt veto.
Nu är det sällan alliansens minsta som ställer till det under beslutsfattandet, och så långt som till veton kommer det faktiskt aldrig i NATO. Istället inleds det som internt går under namnet the NATO Method, vilket helt enkelt innebär att man förhandlar och förhandlar – och förhandlar - tills alla är överens och kan rösta för det specifika beslutet.
En del är mer pigga än andra på att ta till vetokortet, eller snarare att hota med det. Bäst i den mindre smickrande kategorin är utan tvekan Turkiet, som ovan nämnde Fogh fick erfara när hans utnämning skulle klubbas våren 2009.
Då opponerade sig den turkiske presidenten plötsligt mitt under pågående toppmöte, med hänvisning till Danmarks hantering av Muhammedkrisen under Foghs statsministertid. Men det löste sig det med och Turkiet fick en post som biträdande generalsekreterare som tröstpris.
Någon fara för Foghs utnämning förelåg aldrig, men exemplet visar var makten befinner sig i NATO – liksom att medlemsländerna vet att utnyttja de möjligheter detta ger, en del i betydligt högre grad än andra.
Den turkiska basarmentaliteten kan mycket väl visa sig även i samband med de svenska och finska ansökningarna. Kanske på temat: vi får inte komma med i EU så varför ska ni med i NATO? Eller måhända med hänvisning till den kurdiska frågan.
Både i NAC och under den efterföljande ratificeringen kan man förvänta att mer eller mindre ovidkommande händelser dyker upp på vägen. Som när en regeringskris i Nederländerna försenade ratificeringen av Montenegros medlemskap.
Eller som när den kroatiske presidenten, Zoran Milanovic, nyligen meddelade att han skulle rekommendera sitt parlament att rösta mot de svenska och finska ansökningarna – på grund av en vallag i Bosnien-Herzegovina. Logiken är som synes inte alltid helt uppenbar.
Därför är det viktigt att regeringen nu har inlett en charmoffensiv gentemot de europeiska, de amerikanska och kanadensiska huvudstäderna. Det är på tiden: Finlands president, Sauli Niinistö, begav sig ju direkt efter den ryska invasionen till sin amerikanske kollega i Vita huset.
Under de senaste veckorna har statsministern bl a träffat Olaf Scholz och Ann Linde har varit på blixtbesök i USA där hon försäkrade sig om Antony Blinkens och en rad amerikanska senatorers – republikanska såväl som demokratiska – stöd. Och Boris Johnson har fått en roddtur i Harpsundsekan.
På liknande vis har de politiska partierna nu börjat uppvakta sina motsvarigheter i parlamenten runt om i NATO.
I NATO gäller de demokratiska spelreglerna och varje enskild röst räknas. Med andra ord en högst naturlig organisation för två gamla och solida demokratier som Sverige och Finland.
Ann-Sofie Dahl
Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hennes senaste bok, ”NATO. Historien om en försvarsallians i förändring” har just utkommit i en ny och uppdaterad utgåva (Historiska Media).
