Annons

Debatt: Hur ska regeringen rädda det sjunkande skeppet?

Krismedvetenheten är av naturliga skäl hög just nu — men de ekonomiska frågornas totala frånvaro i den politiska debatten riskerar att få katastrofala konsekvenser. Hur ska det sjunkande skeppet räddas? Täppa till hålen i skrovet eller subventionera konjak till passagerarna, undrar entreprenören och debattören Henrik Jönsson.

Henrik Jönsson, debattör och entreprenör.
Henrik Jönsson, debattör och entreprenör.Foto:Lars Jansson

I valrörelsens febriga slutfas hade jag tillfälle att tala med flera högt uppsatta företrädare för den nu tillträdda borgerliga regeringen. Samtliga valvinnande frågor som dryftades gällde kriser och stöd: ökade anslag till polisen, bibehållen A-kassa och kris-stöd till hushållen för hantering av de skenande elpriserna.

När jag efterfrågade tillväxtgenererande satsningar, sänkt skatt och lättnader för företagen försäkrades jag om att även detta förvisso är prioriterade områden för framtiden — men med den anmärkningsvärda pendangen ”det finns ingen efterfrågan på skattesänkningar hos de väljare vi måste vinna just nu”.

Uttalandet är för en borgerlig regering anmärkningsvärt, och säger mycket om var den samtidspolitiska samhällsdebatten befinner sig. Krismedvetenheten är av naturliga skäl hög just nu — men de ekonomiska frågornas totala frånvaro i den politiska debatten riskerar att få katastrofala konsekvenser. 

Under pandemin tävlade de politiska blocken om vem som hade den mest frikostiga stimulanspolitiken. Moderaterna krävde ett hisnande näringslivsstöd på 100 miljarder kronor i månaden, den socialdemokratiska regeringen frångick det finanspolitiska ramverket och lånade så mycket pengar att Sveriges statsskuld i ett slag ökade med 7,4 procentenheter – och fram till slutet av 2021 stödköpte riksbanken obligationer för hårresande 700 miljarder kronor.

Föreställningen att stat och riksbank har obegränsad kapacitet att kreditdopa den svenska samhällsekonomin utan konsekvenser har sina rötter i finanskrisen 2008, då amerikanska Federal Reserve började nyttja enorma obligationsköp som ett redskap för så kallade ”akuta kvantitativa lättnader”. Detta skedde synbart helt utan konsekvenser för vare sig valuta eller ränteläge – och i Sverige införde riksbankens chef Stefan Ingves 2015 för första gången i rikets historia en negativ reporänta.

Dessa förutsättningar kan liknas vid det ögonblick av ljudlös stillhet som uppstår sekunderna innan en tornado slår till. 2022 trasades så den skenbara stillheten slutgiltigt sönder av tre simultana och sammanlänkande kriser: kriget i Ukraina, den europeiska energikrisen och de alltmer radikala kraven på klimatomställning.

Konsekvenserna lät inte vänta på sig, och bara under 2022 har riksbanken tvingats höja räntan hela sex gånger – med brasklappen att den sannolikt kommer att höjas igen tidigt nästa år. Det skenande ränteläget pressar nu riksbanken hårt, eftersom dess enorma obligationsportfölj även innebär skenande ränteskulder. Konsekvenserna av detta är utomordentligt allvarliga, och i oktober varnade flera bedömare för att riksbanken med stor sannolikhet kommer att behöva ett statligt kapitaltillskott på bortemot 70 miljarder kronor – en nota som ytterst kommer att landa i skattebetalarnas knä. Mycket tyder dessutom på att riksbankens förluster kommer att vara avsevärt större än de 65 miljarder kronor man själv konservativt estimerade under sommaren – eftersom både obligationskostnader och räntekostnader redan blivit väsentligt högre än vad prognoserna visat.

Trots att Sverige är ett av världens rikaste länder är befolkningen inte särskilt förmögen. En majoritet av befolkningen äger sin bostad men saknar eget kapital — och har nu Europas näst högsta skuldsättningsgrad.  Enligt ekonomijournalisten Philip Lerulf kan en fjärdedel av svenskarna mellan 30 och 49 år inte klara sig längre än fyra veckor utan lön — och hälften av denna grupp har mindre än 50 000 kronor i besparingar.

Åratal av just stöd och bidrag har bidragit till att skapa denna beroendekultur, där hushållens självbestämmande och ansvarskänsla gradvist urholkats, vilket drivit fram en situation där en ökande del av befolkningen saknar förmåga att försörja sig själva. Denna stora grupp är därför unikt oförberedd på att hantera ens en mindre ekonomisk sammandragning — men drabbas just nu av de högsta inflationsnivåerna på 40 år. 

De allmänt stigande räntorna driver upp boendekostnaderna, de skenande energipriserna mångdubblar på flera håll uppvärmningskostnaderna samtidigt som den tilltagande inflationen driver matpriserna allt högre. De basala värden som den svenska medelklassen riskerar att inte längre kunna betala för är alltså mat, husrum och värme — vilket är själva fundamentet i Maslows existentiella behovstrappa.

Att i detta läge från politiskt håll helt ignorera tillväxtskapande åtgärder kan liknas vid att finansiera öskärl till besättningen på Titanic utan att göra några som helst insatser för att täppa till hålen i skrovet. 

Frågan som regeringens företrädare nu bör ställa är därför inte om passagerarna för ögonblicket efterfrågar subventionerade flytvästar eller konjak – man måste istället själv besvara frågan: hur undviker vi själva katastrofen?

Henrik Jönsson, debattör och entreprenör

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera