1515
Annons

Debatt: Hög tid att återupprätta kapaciteten i stamnätet – lösningarna finns

I skuggan av den alltmer polariserade debatten om hur elen ska produceras pågår en försvagning av överföringskapaciteten i det nationella stamnätet, vilken hotar elförsörjningen oavsett kraftslag. Regeringen bör därför snarast lägga fast i vilken takt som förmågan att överföra el ska stärkas. För så här långt saknas mål för stamnätets kapacitet. Det skriver energiexperterna Magnus Olofsson och Lars Nordström

Idag kan bortfall av en kärnreaktor i söder innebära att överföringskapaciteten i elnätet motsvarade en halv reaktor går förlorad. Detta genom förlust av stabiliserande bidrag från reaktorn. Det spär på underskottet av el i söder ytterligare då överföringen av förnybar el från norr minskar just när den behövs som allra mest. Men så behöver det inte vara. Överföringskapaciteten kan snabbt höjas och göras oberoende av produktionsanläggningarna genom teknik för smarta elnät.

Ett mått på den tilltagande kapacitetsbristen är att Svenska kraftnät inkasserat närmare 30 miljarder i kapacitetsavgifter från sina kunder under bara de senaste två åren. Varav över 20 miljarder kronor 2021. Dessa trängselavgifter kan jämföras med 4,6 miljarder i totala överföringsintäkter 2020 och ett nybyggnadsvärde för hela stamnätet på cirka 80 miljarder (längd 17 000 km). Som en jämförelse är prislappen omkring 300 miljarder kronor för de nya stambanor som utreds (725 km).

Redan 2011 uttalade dåvarande generaldirektören Mikael Odenberg ambitionen om att på sikt få bort elområdena. Tio år senare konstaterades istället att allt mindre el kan överföras med de befintliga kraftledningarna. Där de allt större prisskillnaderna genom landet är ett känt resultat.

Regeringen efterfrågar nu tätare och mer detaljerad information om handelskapaciteten mellan elområdena. Och före jul kallade energi- och digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar dessutom till sig Svenska kraftnät för en dialog om vad som kan göras. Svenska kraftnät har svarat med att sjösätta åtgärder för att på kort sikt öka tillgänglig handelskapacitet. Det är lovvärt även om fokus alltjämt är på marknadsutveckling snarare än nya tekniska lösningar för mer kapacitet.

Den uteblivna uppgraderingen av överföringskapaciteten ska ses i ljuset av utfasningen av kärnkraft i söder som sammanfallit med den stora vindkraftsutbyggnaden i norra Sverige. Till det läggs nu dessutom en snabb elektrifiering av transporter och industri – även i söder. Där elanvändningen kan komma att fördubblas redan till 2045.

Som orsak till den fallande kapaciteten från norr till söder inom Sverige anförs, som något slags axiom, ofta avvecklingen av de två reaktorerna i Ringhals. Det är rätt att stängningen inneburit förlust av stabiliserande förmågor i söder som sänker överföringskapaciteten från norr. Men så behöver det faktiskt inte vara. Svenska kraftnät kan med egna medel återupprätta kapaciteten i överföringen. Och det redan innan själva ledningarna förstärkts och byggts ut, vilket i och för sig är ett annat angeläget område.

Så sent som 2016–2019 arbetade regeringens forum för smarta elnät fram ett flertal förslag i syfte att stärka överföringskapaciteten. Men vi och många elkraftingenjörskollegor runtom i världen har med förundran sett att utvecklingen av smarta elnät till stor del kommit att begränsas till frågan om efterfrågeflexibilitet – med marknadsmodeller i centrum och allt mindre teknikinnehåll. Vilket är synd när verktygslådan med verksamma åtgärder är långt bredare.

Till exempel kan sedan länge etablerade tekniska lösningar, som så kallade synkronkompensatorer användas för att återställa den rotationsenergi och den spänningsstabiliserande förmåga som gick förlorade vid stängningen av Ringhals 1 och 2. Värt att notera är att Vattenfall fattade sitt inriktningsbeslut om den förtida stängningen av Ringhals 1 och 2 redan våren 2015. Det har alltså funnits tid att utreda kompensatoriska åtgärder för att ha stabiliserande anläggningar i drift vid stängningen av reaktorerna. Det förefaller sent att först nu planera för studier av stabiliserande utrustningar som synkronkompensatorer enligt Svenska kraftnäts senaste långsiktiga marknadsanalys (sidan 88).

Lyckligtvis finns även en arsenal av nyare tekniska lösningar för att upprätthålla kapaciteten i stamnätet. Exempelvis spänningsstabiliserande elektroniska utrustningar med så kallade superkondensatorer, som likt synkronkompensatorer snabbt och automatiskt skickar in stabiliserande ström och effekt i elnätet vid störningar. Därigenom kompenseras för bortfallet av stabiliserande bidrag från stängda kärnreaktorer. Så kallade nätvärn kan användas mer än i dag, där automatiska ingrepp ökar elsystemets robusthet och därmed överföringskapaciteten. Tidssynkroniserade mätningar av tillståndet i elnätet och användning av artificiell intelligens i kontrollrummet kan också höja kapaciteten. Vidare kan sannolikhetsbaserade riskanalyser för systemdriften stärka elnätets förmåga att överföra el. Slutligen kan man genom beräkningar och mätningar automatiskt ha koll på linornas temperatur och därmed nedhängningen. Därigenom kan mer ström tillåtas för kraftledningarna vid kallt eller blåsigt väder. Bara som ett axplock av lösningar för smarta elnät.

Nu gäller det att prioritera investeringar i tekniska lösningar framför en sänkning av nätavgiften för att göra av med de accelererande kapacitetsavgifterna. Regelverket är nämligen tydligt i att trängselavgifterna i första hand ska användas just till att öka kapaciteten.

Svenska kraftnät rekryterar nu många nya medarbetare vilket ger förutsättningar för att snabbt leverera mer kapacitet till kunderna. För att säkerställa att så sker bör regeringen överväga att:

Fastställa årsvisa mål för stamnätets tillgängliga överföringskapacitet efter förslag från Energimarknadsinspektionen.

Säkerställa att de kapacitetsavgifter som tagits in företrädesvis används till tekniska investeringar för att stärka kapaciteten i stamnätet.

Uppdra åt Svenska kraftnät att verka för att kapaciteten i stamnätet görs oberoende av elproduktionsanläggningarna.

Lägga fast en inriktning om fullt kapacitetsutnyttjande av befintliga kraftledningar genom användande av teknik för smarta elnät.

En lång rad tekniska lösningar kan snabbt ge ökad kapacitet i överföringen. Använd dessa fullt ut med tydliga mål – det om något är smarta elnät.

 

Magnus Olofsson, tekn. dr. elektriska energisystem (KTH), nationell expert för smarta elnät samt ledamot IVAs avd. elektroteknik.

Lars Nordström, professor i elkraftteknik vid KTH.


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?