1515
Annons

DEBATT: Gå inte på Socialdemokraternas skolbluff

I inledningen av Centerpartiets idéprogram slås det fast att vi är ett liberalt parti. Där står att vi tror på varje människas rätt att själv forma sin framtid och att vi vill försvara alla människor från förmynderi och påtvingad kollektivism. 

Det skriver fyra centerföreträdare på Di Debatt. 

Foto:Henrik Montgomery/TT

Genom historien har vi varit en ledande kraft mot centralstyrning i alla dess former. Inget annat parti har uppnått mer genom vår förmåga att aldrig vika från grundläggande värderingar, samtidigt som vi har tagit ansvar för landets utveckling med partier både till höger och vänster. 

På 1990-talet var vi med och genomförde en rad frihetsreformer som ökade människors egenmakt inom vården, skolan och omsorgen som del av en borgerlig regering, för att därefter i opposition bidra till att sanera Sveriges ekonomi. 

En av den tidens viktigaste reformer gäller rätten att välja skola. En reform som i dag är mer populär är någonsin. I år går över 400 000 barn och ungdomar en fristående skola som de själva har valt tillsammans med sina föräldrar. 

Under många år var sedan förekomsten av friskolor brett accepterat inom svensk politik. Under senare delen av Alliansens regeringstid 2006-2014 gjorde dock Socialdemokraterna gemensam sak med Vänsterpartiet, och började kritisera möjligheten för friskolor att göra vinst. 

Sedan dess har vi sett en allt mer aggressiv vänsterkampanj som på ytan handlar om ekonomiska villkor, men vars förslag i praktiken handlar om de flesta friskolor ska kunna fortsätta eller försvinna. Som alla som kan något om företagande vet kommer företag som inte tillåts göra överskott att försvinna. Kvar blir då offentliga skolor och några få skolor som drivs ideellt. 

De senaste åren har även en del liberala ledarsidor och liberala politiker börjat ansluta sig till kritiken av det nuvarande friskolesystemet. Det gäller även vårt parti, där olika förslag nu diskuteras inför den kommande stämman. 

Alla offentliga system behöver kontinuerligt utvärderas och justeras. Exempelvis är det rimligt att ställa sig frågan om det är optimalt att föräldrar ställer sina barn i kö till populära skolor från BB samma dag som barnet föds. 

Det är viktigt att kunna anmäla intresse för en viss skola i förväg, eftersom det handlar om familjers möjlighet att planera var de ska bo, om de ska söka nya jobb och andra stora beslut. Det handlar också om skolornas möjlighet att planera. Här menar vi att partiledningen har resonerat klokt när den har landat i att en kötid upp till tre år är en lämplig gräns. 

Att väga fördelar och nackdelar med olika möjliga kötider är dock en helt annan sak än att acceptera vänsterns problemformulering att köer till populära skolor i sig skulle vara ett stort samhällsproblem. 

För det första är det ovanligt att ett barn behöver stå i en kö många år för att få plats i den önskade skolan. Många står i en kö för säkerhets skull. 

För det andra är det framför allt till några få stiftelsedrivna skolor i storstäderna där köerna har praktisk betydelse. 

För det tredje är de köer som finns till friskolor en signal om att det bör öppnas fler sådana skolor, för att möta barnens och föräldrarnas önskemål. 

För det fjärde bidrar möjligheten att välja en skola med kö i ett annat område är där familjen bor till att minska den bostadssegregation som är den viktigaste orsaken till segregationen i skolan.

73-punktsprogrammet har fram till nu förhindrat Socialdemokraterna att lägga fram förslag som hotar rätten att välja skola. Men det har inte hindrat dem från att kommunicera. Sveriges socialdemokratiska skolminister har under flera år utnyttjat väsentligt mer tid åt att etablera begreppet ”marknadsskolan” än åt att diskutera skolans verkliga problem.

”Kärnan i vänsterns friskolefientliga retorik är att det är dåligt med företag i skolan”

För problem saknas verkligen inte. Allt fler lämnar skolan utan godkända betyg och alldeles för många skolor är inte tillräckligt bra. Landsbygdens skolor halkar efter storstädernas skolor. Vi har för få utbildare lärare, särskilt i glesbygden. Men om detta vill utbildningsministern inte tala. 

Kärnan i vänsterns friskolefientliga retorik är att det är dåligt med företag i skolan. Ett budskap som säkert kan passa en och annan konservativ som ser ökad statlig styrning som lösningen på skolans problem, men som är ett dåligt argument om man vill övertyga centerpolitiker. Centern genomsyras som inget annat parti av förståelse och kunskap om företagandets villkor.

Vill vi ha många olika friskolor är det ofrånkomligt att tillåta att skolor drivs som företag. Sjuttio procent av skolorna utgörs av aktiebolag. Skolägare som investerar i sina verksamheter, lånar pengar, tar risker, utvecklar nya metoder och som liksom alla företag vill ha ett överskott för att kunna betala långivare och investerare. Som centerpartister är vi övertygade om det positiva i företagandets drivkrafter, för samhället och enskilda. 

Valfrihetens motståndare har framgångsrikt etablerat en bild av att skolmarknaden domineras av ett fåtal koncerner som skär guld med täljkniv. I verkligheten har omkring 9 av 10 skolföretag bara en skola. Endast 18 av skolföretagen har fler än 10 skolor, tillsammans står dessa för bara 10 procent av landets skolor. 

Den genomsnittliga vinstmarginalen för svenska skolföretag är drygt tre procent före skatt. Skolan har en av de lägsta genomsnittliga vinstnivåerna av alla branscher. En mycket liten del av överskotten delas ut, det mesta återinvesteras i verksamheten. 

Eftersom det snart har gått 30 år sedan friskolereformen är det många som inte har någon uppfattning om hur det var innan. En likriktad skola där alla tvingades in i samma modell, där barnen fördelades av politiker, där det var näst intill omöjligt att byta skola med mindre än att hela familjen fick flytta. Det är till den här ordningen som vänsterpartierna vill tillbaka. 

Ökad byråkratisering och centralstyrning är inte vägen framåt för den svenska skolan. Som det uttrycks i vårt idéprogram är föräldrars och barnens rätt att välja skola helt central i det samhälle vi eftersträvar. Håll fast vid det. Fortsätt att stå på barnens och föräldrarnas sida. 

 

Åsa Torstensson, f.d. Infrastrukturminister 2006-2010, f.d. riksdagsledamot Centerpartiet 1998-2014, tidigare gruppledare, ledamot partistyrelsen och verkställande utskottet

Roger Tiefensee, företagare, ledamot KS AU Flen, f.d. riksdagsledamot 2002-2014, tidigare gruppledare för Centerpartiet i riksdagen

Claes Västerteg, företagare inom hotell- och restaurang, f.d. riksdagsledamot Centerpartiet 2002-2010, f.d. ledamot av partistyrelsen och verkställande utskottet

Anton Sauer, lärare, gruppledare Malmö stad, ledamot KF, 2:e vice ordförande gymnasie-& vuxenutbildningsnämnden

 


Replik: Maktdelning säkrar inte demokratin

”Det paradoxala med maktdelningen är att den konstruktion som är tänkt att dra politik och juridik isär i stället drar dem mot varandra”, skriver Filip Patriksson, Jakob Strigén och Samuel Guron, aktiva i studentorganisationen S-jurister, i en replik på Timbros debattartikel

Tankesmedjan Timbro uttryckte i en debattartikel den 24/6 besvikelse över att regeringen inte genomfört reformer för ökad maktdelning. Januariavtalet, menade artikelförfattarna, hade ju tillkommit i syfte att ”försvara den liberala demokratin” och ”försäkra oss mot en utveckling som i länder som Polen och Ungern”. 

Om detta var skälet bakom regeringsbildningen 2019 är tveksamt, mer intressant är frågan om det över huvudtaget är möjligt.

Den så kallade liberala demokratins kärna är föreställningen om maktdelning och grundläggande rättigheter. Rättigheterna är generella till sin karaktär vilket skapar ett stort bedömningsutrymme för den instans som ska avgöra om något är förenligt med skyddet för rättigheterna. Att de som utses att sköta detta är skickliga jurister förändrar inte att bedömningen av huruvida något är förenligt med författningen oundvikligen får politisk karaktär. 

Avsaknaden av juridisk metod gör att domaren som svarar på en politisk fråga då luftar sina åsikter som vilken samhällsmedborgare som helst. Vad motiverar att ge domaren ett sådant inflytande i en demokrati?

Artikelförfattarna nämner utvecklingen i Polen och Ungern, två länder som i den allmänna debatten ofta får utgöra exempel på behovet av ökad maktdelning. Länderna i central- och östeuropa genomgick efter Berlinmurens fall omfattande konstitutionella transformeringar som försköt perspektivet från folksuveränitet till maktdelning. 

Gränsen mellan juridik och politik grumlades och gjorde domstolarna intressanta för politiker på ett sätt som i dag hotar den rättsstat som domstolarnas stärkta roll syftade till att skydda. Maktdelning är heller historiskt sett inget hinder för förtryck. Exempel från den koloniala historien på hur regimer, ofta stödda av juristkåren, rättfärdigade övergrepp räcker för att avföra den missuppfattningen. 

Den amerikanska Högsta domstolen accepterade massinterneringen av japanskfödda amerikaner under andra världskriget och den reste inga hinder mot ingreppen i åsiktsfriheten under McCarthytiden. Exemplen fortsätter in i vår tid. 

För ett par år sedan fann den ryska författningsdomstolen det förenligt med konstitutionen att president Putin kan inneha sitt ämbete fram till år 2036. Den polska konstitutionsdomstolen slog i oktober 2020 fast att rätten till abort vid fosterskador inte var förenlig med författningen. 

Timmar efter det att Timbros artikel hade publicerats upphävde den amerikanska Högsta domstolen det domslut som gav amerikanska kvinnor rätt till abort. För många av oss illustrerade beslutet det förgängliga med idén om rättigheter, att det goda aldrig kan konserveras i juridik, utan ständigt behöver försvaras och återskapas med politik. 

Svenska liberaler kom inte till denna slutsats utan började genast ropa på svensk grundlagsfästande av aborträtten, historielösa inför det faktum att vi som ett av de första länderna i världen införde fri abort redan år 1974 – samma år som vi ersatte maktdelningsprincipen med folksuveränitetsprincipen i vår regeringsform.

Det paradoxala med maktdelningen är att den konstruktion som är tänkt att dra politik och juridik isär i stället drar dem mot varandra. Den liberala demokratin släpper lös en tävlan mellan juridiken och politiken där de båda, i sin iver att överpröva den andre, klär ut sig till varandra och utplånar sina respektive fält. 

Juridiken politiseras och förlorar på så vis sin tilltänkta balanserande funktion. Kvar står medborgarna med politiserade domstolar och en juridifierad och teknokratisk politisk debatt. Mer än något annat är den liberala demokratin just liberal – den faller till slut offer för verklighetens praktik. 

Filip Patriksson, Jakob Strigén och Samuel Guron, aktiva i studentorganisationen S-jurister

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?