1515
Annons

Debatt: Försenad digital revolution kostar gröna industrijobb

Det är knappast någon tillfällighet att Almedalsveckan i år i mycket större utsträckning än tidigare år tar upp ämnet digitalisering. Parallellt med kriget i Ukraina pågår en teknisk revolution som skapar fantastiska möjligheter och som får konsekvenser för alla samhällssektorer – inte minst industrin, skriver Ericssons CTO Erik Ekudden.

Foto:Daniel Roos

Digitaliseringen av industrin innebär att företags hela produktionslinjer kopplas upp på ett säkert sätt.  Detta ger företagen möjlighet att i realtid använda stora mängder data för att fatta bättre beslut. De kan använda sina resurser mer hållbart, förbättra arbetsmiljön, minska driftsstopp och skapa nya innovationer. Det blir helt enkelt en smartare och mer hållbar industri. 

Just nu planerar och genomför länder som Sydkorea, Tyskland, Finland, Frankrike, Storbritannien och USA stora satsningar för att digitalisera industrin. I Sverige har hittills inte motsvarande satsningar kommit igång, vilket gör att vi riskerar att hamna på efterkälken. Det blir svårare att attrahera kompetens och investeringar. I förlängningen blir det färre jobb och industrins gröna omställning äventyras.

Åren efter lanseringen av 4G skapades en våg av innovation där digitaliseringen revolutionerat konsumenternas användning av smarta telefoner med appar och nya tjänster. Sverige var tidigt ute med 4G där vår starka innovationskultur har skapat helt nya företag inom betalning, spel och underhållning.  Med medvetna satsningar på 5G kommer resten av samhället och industrin genomgå en likvärdig digital revolution. Denna nästa våg av innovation kommer påverka alla branscher i Sverige vilket kommer generera helt nya företag, stärka vår konkurrenskraft och skapa nya arbetstillfällen.

I grunden har vi goda förutsättningar att vara pådrivande i den digitala revolution som pågår. Många enskilda företag med bas i Sverige ligger långt framme. Men för att vi ska kunna hålla jämn takt med konkurrentländerna krävs politisk beslutskraft och att en nationell samling kring målet att vi ska vara världsledande.

I generella analyser av länders digitalisering ligger Sverige ofta bra till, vi har en hög digital kompetens bland landets invånare och företag, god tillgång till snabbt bredband och en hög andel digitala offentliga tjänster. Motsvarande ambitionsnivå måste gälla för industrins digitalisering.

För ett exportberoende land som Sverige med begränsad hemmamarknad är konkurrenskraften A och O. Det är inte ny teknik som gör att jobb försvinner, utan att företag håller fast vid gammal teknik. Vi kan inte välja att stå still när omvärlden tar stormsteg framåt.

Den nyindustrialisering som pågår i norra Sverige drivs bland annat av företagens strävan att ställa om till en fossilfri och hållbar industriproduktion. Satsningarna är nära kopplade till förväntningar på en snabb digital utveckling. Försenad digitalisering kostar gröna industrijobb.

Utvecklingen i norr visar att det genom stärkt konkurrenskraft och nyinvesteringar går att öka antalet som är verksamma inom industrin. Att industrin växer är bra för hela bygden, det skapar fler jobb och ger högre löner även inom andra sektorer. 

Därför är industrins digitalisering en fråga som angår hela samhället. Företag, myndigheter, akademin och fackförbund bör samverka för att Sverige ska ligga i utvecklingens framkant. Politiken har ett ansvar för att skapa rimliga grundförutsättningar. Tre politiska beslut är nödvändiga:

Fullfölj statens åtaganden inom forskning och utveckling

Ett viktigt första steg har tagits inom programmet Avancerad Digitalisering – ett privat-offentligt initiativ för forskning, utveckling och innovation som leds av Vinnova och Teknikföretagen och som handlar om att driva industrins digitalisering. Ericsson och andra företag står redo att tillsammans lägga motsvarande en miljard kronor om året under minst tio år för att påskynda omställningen, men det är fortfarande oklart om staten avser att fullfölja sitt åtagande att matcha denna satsning och lägga lika mycket. Ett tydligt besked från politiken om att staten avser att fullfölja sitt åtagande inom detta viktiga program är nödvändigt.

Öka engagemanget och samverkan mellan olika aktörer

För det andra behöver staten på ett tydligare sätt än hittills skruva upp sitt engagemang för industrins digitalisering och tillsammans med näringslivet driva på omställningen. Asea och Vattenfall bidrog till snabbare elektrifiering av Sverige. Ericsson och Televerket investerade tillsammans i uppbyggnad av moderna telekomnät. Saab och Försvarsmakten har utvecklat den moderna flygtekniken. Det behövs mer av samsyn och lagarbete för att tackla gemensamma utmaningar. Staten bör ge tydliga instruktioner till sina myndigheter att de har ett ansvar för att påskynda digitaliseringen.

Gör ett naturvetenskapligt kompetenslyft

För det tredje behövs ett rejält kompetenslyft. För att industriföretag ska kunna verka i Sverige krävs ett utbildningssystem som förmår att odla fram en ny generation av ingenjörer. Detta kräver att de naturvetenskapliga ämnena på ett helt annat sätt än idag prioriteras när utbildningarna utformas. Förändringen måste genomsyra hela utbildningsväsendet, från förskola, till universitet, forskarutbildningar och kompetensutveckling av befintlig arbetskraft. Av tidsskäl räcker det inte att bara fokusera på tidiga utbildningssteg. Satsningar på vidareutbildning inom teknik är en nyckelfråga. SCB har länge prognostiserat att det år 2030 kommer att finnas en brist på cirka 30 000 ingenjörsutbildade i Sverige. Med den utveckling som nu sker kan det mycket väl visa sig att behoven blir betydligt större. De matematikpresterande tjejerna i gymnasieskolorna utgör en stor kompetensresurs som kan frigöras om ingenjörsutbildningarna byggs ut och blir mer jämställda. Men det förutsätter en tydlig politisk vilja att stärka den naturvetenskapliga kompetensen i landet. 

Även om det finns andra och mer akuta samhällsproblem som behöver åtgärdas här och nu, måste vi ha förmåga att samtidigt blicka framåt och vidta de åtgärder som krävs för att lägga grunden för ett växande och hållbart välstånd. Industrins digitalisering inger hopp och framtidstro, men det är också en ödesfråga som måste lyftas upp på den politiska dagordningen.

 

Erik Ekudden

 CTO Ericsson

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Leif Östling i Di Debatt: Fokus på skattenytta ökar skolans kvalitet

Debatten om att skära ned friskoleverksamheten kommer med ett högt pris. Skattenyttan kommer att ytterligare försämras och Sveriges konkurrenskraft försvagas, skriver Leif Östling, ordförande i Kommissionen för skattenytta och frågar åter: 

Vad får vi för pengarna?

Foto:Jesper Frisk

Skolpolitiken är en av valrörelsens huvudfrågor. Vi kan förvänta oss en intensifierad verbal kanonad mot framför allt friskolorna. Tyvärr är den debatt vi bevittnar kontraproduktiv. Den bidrar till att kostnaderna för skolan ökar samtidigt som kvaliteten i undervisningen försämras. Det visar en ny rapport som två ledande skolforskare tagit fram på uppdrag av Kommissionen för skattenytta.

De båda forskarna, Henrik Jordahl, professor i nationalekonomi och Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för näringslivsforskning, visar att nuvarande ideologiska huvudfokus där friskolor ställs mot kommunala skolor leder till en utveckling som blir dyrare för skattebetalarna, sämre för eleverna och sämre för välståndsutvecklingen i landet. Och detta är en politisk munhuggning som alla partier bidrar till och som alla partier därför har ansvar för. Det handlar om att partierna har anammat en problemformulering som otvetydigt leder oss fel, som förstärker de befintliga och uppenbara svagheter som råder i dagens svenska grundskola. 

Rapporten visar att ett annat fokus, nämligen på verksamhetens skattenytta, skulle skapa en mer kostnadseffektiv skola, med bättre elevresultat och likaledes bättre välståndsutveckling för Sverige.

Inget undervisningssystem är bättre än sin svagaste länk. Och som Näringslivets forskningsberedning under ledning av nyligen bortgångne näringslivskollegan Håkan Mogren kom fram till för ett antal år sedan så är matematikundervisningen på mellanstadienivå det svenska skolsystemets svaga länk. Det är därför värdefullt att Jordahl och Heller Sahlgren i sin studie fokuserat just på matematikundervisningen i Stockholms stad.

Rapporten visar att det där finns dramatiska skillnader i kunskapsnivå mellan olika kommunala skolor. Undersökningen tittar på hur mycket eleverna lärt sig i matematik mellan årskurs sex och årskurs nio. Det skiljer över två betygssteg mellan de bästa och sämsta skolorna. Har de bästa ett snitt på B så kommer de sämsta inte upp i  D – som snitt!

Samtidigt har vissa skolor 179 000 kronor per elev och år till sitt förfogande medan det för andra skolor stannar på 69 000 kronor. Det förklarar saken, säger ni kanske? Men icke. Det finns nämligen inget som helst samband mellan satsade medel och kunskapsmässigt utfall. Exempelvis har den bästa skolan här nästa exakt lika stora resurser som den skola som placerade sig som näst sämst. Och dessa båda skolor har ungefär samma elevsammansättning och socioekonomiska struktur.

Det är detta som jag menar är bristande skattenytta: Att resurstilldelningen inte påverkar verksamhetens kvalitet. Då finns ett allvarligt problem i verksamheten. Då är frågan berättigad: 

Vad får vi för pengarna?

Men detta är en kvalitetsjämförelse mellan kommunala skolor. Den politiska debatten handlar framför allt om friskolorna Var kommer de in i detta? Forskarna har i rapporten även belyst denna aspekt.

Här är det viktigt att i jämförelsen justera för de effekter som skulle kunna snedvrida resultatet och som också är en del i den pågående politiska debatten, nämligen att friskolorna kan styra vilka de antar och inte antar till sina utbildningar och att det i sig är förklaringen till utfallet. Således har forskarna här justerat analysen utifrån såväl genomsnittlig utbildningsnivå bland elevernas föräldrar; disponibel familjeinkomst; andel nyinvandrade elever; andel elever födda utomlands och andelen elever födda i Sverige men med två utrikesfödda föräldrar.

Det resultat som uppnås är alltså inte en effekt av skillnader i elevfördelning. Ändå visar studien att det finns en positiv korrelation mellan andelen folkbokförda elever i friskolor och uppnådd skattenytta. Kostnaderna per elev minskar i en kommun om friskoleverksamheten ökar, och detta alltså utan att det, som i många andra länder, tillkommer några privata avgifter för föräldrarna. Tio procentenheter fler grundskoleelever i friskolor skulle sänka kostnaden för kommunerna med 1,47 procent, vilket kanske inte låter så mycket. Men det handlar ändå om att över två miljarder kronor per år frigörs för andra viktiga satsningar inom utbildningsområdet. 

I stället för att föra en debatt om huruvida det är rimligt att friskolor får 90 procent av den skolpeng som kommunala skolor erhåller skulle vi börja fundera på hur mycket av allmänna medel vi skulle kunna spara om de 300.000 elever som i dag går i en grund- eller gymnasieskola i denna driftsform skulle dubbleras till 600.000 elever. Lågt räknat betalas 100.000 kr per elev ut i skolpeng till kommunala skolor. Friskolorna får i snitt 90 procent av det. Generellt kan man därför fastslå, även om det skiljer mkt mellan olika kommuner, att besparingen vid en dubblering av antalet friskoleelever skulle uppgå till hela tre miljarder kronor. Och detta alltså ovanpå de tre miljarder som friskolorna redan sparat in. På så sätt frigör friskolorna resurser till det allmänna. 

Det är alltså inte de 0,1 procent av dessa medel som ger ägarna avkastning på satsat kapital som är problemet här utan de fördyringar för alla skattebetalare som ett beslut om vinst- eller utdelningsförbud skulle innebära. Alla skulle då få betala mer för en sämre skola.    

För det är kvalitetsskillnaderna som är det allra mest intressanta. Det är nämligen inte bara så att eleverna i friskolor uppvisar högre förädlingsvärde, det vill säga att de lär sig mer matematik i skolan, än eleverna på de kommunala skolorna generellt gör. Det är också så att friskolorna positivt påverkar resultatet i de kommunala skolorna. Forskarna talar om en konkurrenseffekt. Därför leder den politiska diskussionen där friskolor ställs mot kommunala skolor så fel. Här finns en positiv samverkanseffekt som tjänat Sverige väl men som politikerna inte ser, eller inte vill se.

För denna kvalitetsaspekt går att omvandla till svenska välståndssiffror, vilket forskarna gjort: Den sammantagna effekten av 1992 års friskolereform, alltså friskolornas effekt på hela skolsystemet, motsvarar 28 procent av den genomsnittliga årliga tillväxttakten i Sveriges BNP under denna tidsperiod. Det är närmast svindlande.

Jag menar därför att den debatt vi nu ser, och som mest går ut på hur vi ska skära ned friskoleverksamheten, kommer med ett högt pris. Skattenyttan kommer att ytterligare försämras. Sveriges konkurrenskraft försvagas. Det är inte vad vi behöver just nu.

Leif Östling

Ordförande Kommissionen för skattenytta

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera