1515
Annons

Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Debatt: Kompetensbrist risk för klimatomställningen

Svensk arbetsmarknad står inför en gigantisk omställning när samhället ska bli fossilfritt och gammal teknologi ska ersättas av ny, skriver Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige och Therese Svanström, ordförande, TCO.

Foto:Alexandra Bengtsson
Foto:Stina Stjernkvist/TT

Internationellt sett ligger Sverige långt fram och har stora möjligheter att gynnas av utvecklingen men det finns också stora utmaningar på vägen. En av de största handlar om de nya kompetenskrav som kommer att ställas på arbetskraften inom flera branscher. Det nya omställningsstudiestödet ger arbetstagare ekonomiska möjligheter till vidareutbildning men nu måste det också säkerställas att det finns utbildningar att söka. 

Samtidigt som larmen om tillståndet i klimatet duggar tätt har stora delar av det svenska näringslivet de senaste åren tagit stora kliv på vägen mot att göra sig oberoende av fossila bränslen. Inom ramen för Fossilfritt Sverige har 22 branscher tagit fram färdplaner för fossilfri konkurrenskraft där de visar hur de kan bidra till att vi når klimatmålen samtidigt som det stärker den egna affären.

Det är stora förändringar som väntar inom både näringsliv och offentlig sektor. Inom stålindustrin kommer masugnstekniken som utvecklats och förfinats i hundratals år redan till 2030 ersättas med vätgasteknik. Inom personbilstillverkningen kommer förbränningsmotorn som bland annat tillverkats i Skövde sen 1927, i stort sett helt att ersättas med elmotorer och batterier inom tio år, och inom lastbilstillverkningen går utvecklingen åt samma håll. Helt nya industrigrenar inom batteritillverkning, återvinning, vätgas, autonoma fordon och digitalisering skalas nu upp i överraskande snabb takt. Kommuner och regioner ställer om sina fordonsflottor, behöver planera för extremt väder och ställer klimatkrav när de upphandlar eller planerar för stadsutveckling.

Tekniken för omställningen finns nu till stora delar tillgänglig och börjar dessutom bli lönsam när efterfrågan från privatpersoner, företag och offentliga aktörer växer. 

Trots att transformationen nu börjat återstår många utmaningar. I samband med att processindustri och transporter elektrifieras har behovet av ökad elproduktion diskuterats livligt. De långa tillståndsprocesserna som riskerar att fördröja utbyggnad av såväl elnät och elproduktion som nya industrier har också varit i politiskt fokus senaste året.

En minst lika viktig flaskhals i utvecklingen är bristen på anställda med rätt kompetens. Omställning av industrin kräver också omställning av arbetskraften. Vi vet att det saknas bland annat ingenjörer, installatörer, maskinoperatörer, lärare, batteritekniker och programmerare och vi vet att underskottet kommer att växa. En fingervisning om de behov som finns har tagits fram av Svenskt Näringsliv i rapporten Kompetensförsörjning för klimatomställningen där fokus ligger på några av de branscher som påverkas mest.

Rapporten visar bland annat:

Tillverkningsindustrin, där bland annat fordonsbranschen ingår, kommer behöva vidareutbildning av upp till 160 000 medarbetare inom batterier, bränsleceller, elektrifiering, programmering och artificiell intelligens till 2045. Bara Northvolt kommer att behöva nyanställa upp till 3 000 inom dessa kompetensområden, och fler, med allt från gymnasie- till forskarutbildning.

Byggbranschen har ett behov av vidareutbildning av 225 000 anställda. Framför allt finns behov att stärka upp eftergymnasial och komvuxutbildning inom elektrifiering, bränsleceller, energisystem, kyl- och värmepumpsteknik, laddinfrastruktur och VVS. Dessutom behöver 28 000 nya installatörer rekryteras.

Kemiindustrin kommer också att behöva installatörer. Dessutom behövs högskoleutbildade inom elektrifiering, industriteknik, kemi, material, processteknik, teknisk fysik och kraftöverföring. 

Stål och metallindustrin behöver vidareutbildning av 14 000 anställda. 

När nya industrier startas eller samhällen stöps om är det också viktigt att tänka in det omkringliggande samhället – befolkningen i Norr- och Västerbotten beräknas öka med cirka 100 000 personer och förutom bostäder behövs skolor och förskolor, samhällsservice, sjukvård och kultur. 

Behoven är stora och akuta både för samhället och arbetstagarna som måste ges möjlighet till kompetensutveckling. Det nya omställningsstudiestöd på 6—9 miljarder per år för vidareutbildning för yrkesverksamma som nu sjösätts ger stora möjligheter att möta de förändringar som sker på arbetsmarknaden. 

Nu måste det också säkerställas att det finns relevanta utbildningar att tillgå och vi ser därför ett behov av följande åtgärder:

1.  Det krävs ett tydligare uppdrag eller incitament till universitet och högskolor att utveckla ett utbildningsutbud anpassat för yrkesverksammas behov. Det kan handla om korta, flexibla kurser som går att läsa på distans eller deltid.

2. Det är förenat med stora ekonomiska risker att ta fram en utbildning som inte får tillräckligt många sökande. Lärosäten bör, åtminstone inledningsvis, tilldelas särskilda utvecklingsmedel för att ta fram nya utbildningar kopplade till klimatomställningens utmaningar. De behöver också incitament för att utveckla gemensamma utbildningar och öppna upp kurser och utbildningsmoment som idag är inlåsta i program.

3. Resurstilldelningssystemet för högre utbildning bör ses över för att öka utbildningsutbudet med bibehållen kvalitet. Det kan handla om reviderade prestationsmål samt förändrade ersättnings- och takbelopp. Ersättningsnivåerna har minskat radikalt de senaste decennierna och det gäller särskilt resurskrävande utbildningar som till exempel de med teknisk inriktning. 

Hög kompetensnivå har traditionellt varit en av Sveriges starkaste konkurrensfördelar och det finns ingen anledning till att det inte ska fortsätta gälla. Med de insatser vi föreslår kan Sverige utnyttja sitt goda utgångsläge i omställningen och dessutom bidra till minskning av de globala utsläppen genom export av fossilfri teknik och klimatsmarta lösningar. 

Så kan vi utveckla världens första fossilfria välfärdsland. 

Svante Axelsson, nationell samordnare, Fossilfritt Sverige

Therese Svanström, ordförande, TCO


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?