Debatt: Flera risker i systemet för elbortkoppling

I mitten av december kallade regeringen till pressträff om energikrisen. Budskapet var att svenska folket måste spara el för att minska risken för tillfällig bortkoppling av strömmen. En ny SNS-rapport som släpps i dag visar på flera brister och svagheter i det svenska systemet för bortkoppling av elanvändare. Vi presenterar också förslag till förbättringar i krishanteringssystemet vid kortvarig elbrist.

Trygg elförsörjning är viktig för alla delar av samhället och med alltmer elektrifiering ökar efterfrågan på el. Så som marknadsläget ser ut kan det uppstå bristsituationer där inte alla kan få sina elbehov tillgodosedda samtidigt. Elen kan behöva stängas av lokalt under kortare tid för att undvika större strömavbrott. 

För att säkra elförsörjningen till samhällsviktiga funktioner i sådana lägen har ansvariga myndigheter tagit fram ett särskilt planeringssystem: Styrning av el till prioriterade elanvändare vid kortvarig elbrist, Styrel. Dessvärre finns flera svagheter i detta system, konstaterar vi i SNS-rapporten Is There Enough Power? Swedish Risk governance and Emergency Response Planning in Case of a Power Shortage.

Styrel omfattar samtliga administrativa nivåer i samhället, från kommuner och regioner till centrala myndigheter. Som stöd i planeringsprocessen tillhandahåller Energimyndigheten en handbok och tabellmallar. Utifrån dessa genomförs planering i flera olika steg: 

Först identifierar och prioriterar nationella myndigheter den kritiska infrastrukturen inom sina ansvarsområden. Listan skickas sedan till ansvarig länsstyrelse som sorterar objekten och delegerar vidare till ansvarig kommun. Kommunalt inventeras och prioriteras därefter lokala samhällsviktiga objekt, varpå uppgifter begärs från lokala elnätsbolag om vilka elledningar som berörs. I nästa steg får elledningarna en rangordning som listas och skickas till länsstyrelsen i respektive län. Utifrån listorna gör länsstyrelserna avvägningar för att lösa eventuella konflikter mellan elledningar som korsar kommun- eller regiongränser och gör slutligen en länsgemensam rangordning av elledningarna som skickas till Svenska kraftnät och ansvariga elnätsoperatörer.

Det kan alltså framstå som om elnätsoperatörerna har en väldigt gedigen grund när de planerar för hur en så kallad manuell förbrukningsfrånkoppling, MFK, skulle kunna se ut. Men att systemet har brister märks redan när kommunerna rapporterar tillbaka till länsstyrelserna. Prioritetslistorna skickas vidare utan information om vilka objekt som finns längs de prioriterade elledningarna. Om det gjorts misstag i kommunerna så har samordnare inom länsstyrelserna med andra ord ingen möjlighet att se detta i handlingarna. Lika illa är det med sammanställningen som sänds över till elnätsbolagen: de samhällsviktiga objekten finns inte med, endast en rankning av lokala elledningar. Problemen blir inte mindre av att elledningar kan få nya beteckningar, ändras eller dras om.

Bristerna stannar inte därvid. Även om Styrel är en viktig planerings- och beslutsprocess inom det svenska krishanteringssystemet, så visar vår studie på en rad svagheter. I vår studie ger vi flera förslag på åtgärder som skulle kunna förstärka processen.

• Integrera Styrel i det ordinarie krishanteringssystemet. Planeringen för elbrist skulle inte minst behöva tas in i det kontinuerliga arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser. 

• Se till att det finns tillräckliga resurser för att säkra information och kontinuitet. Styrel har genomförts vid två tillfällen: 2010–2011 och 2014–2015. En tredje omgång var planerad till 2019–2021, men har fördröjts av pandemin och kriget i Ukraina. Den långa tiden mellan den andra och tredje planeringsomgången riskerar att minska det organisatoriska minnet. Dokumentationen är ofta begränsad och handläggarna som gjorde den senaste översynen jobbar i många fall inte kvar.

• Ta med fler aktörer från näringslivet. Bortsett från företrädare för de lokala elnätsbolagen är Styrel i dag en angelägenhet för offentliga aktörer på olika nivåer. Det gör att viktig kunskap riskerar att gå förlorad i planeringen av samhällsviktig verksamhet. Privata aktörer ansvarar trots allt för utveckling, underhåll och drift av otaliga viktiga verksamheter i samhället.

• Skapa bättre förutsättningar för återkoppling. Bristen på kontakt mellan olika nivåer inom Styrel kan gå ut över förtroendet och tilliten mellan aktörerna. Det finns oklarheter i flera steg i processen, till exempel vad gäller informationsvägar, förväntade insatser och ansvar. Detta kan inte minst leda till informationsbrist och onödigt långdragna processer.

• Öka kunskapen och samsynen kring vad som är samhällsviktigt. Det krävs tydligare riktlinjer för vad som ska ses som samhällsviktig verksamhet. Förutom mer omfattande dokumentation behövs en dialog om bedömningskriterier och samordning på regional och nationell nivå.

• Utöka samverkan mellan parterna i planeringssystemet. Aktörerna inom Styrel uppger att det är svårt att väga viktiga samhällstjänster mot varandra. Det visar på behovet av gemensamma regler för att uppdraget ska utföras likvärdigt i hela landet. Handboken för Styrel räcker uppenbart inte till.

Det finns stort behov av att vidareutveckla Styrel för att stärka samhällets beredskap och motståndskraft. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt informationssäkerhet som inte bara avser skydd av konfidentiell information, utan även integritet och tillgänglighet för behöriga användare. Aktörers gemensamma informationshantering är särskilt relevant för att kunna skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktiga verksamheter. 

Samtliga aktörer som vi har intervjuat ser Styrel som viktigt för att upprätthålla samhällsviktiga funktioner vid elbrist. Systemet fyller en roll i det svenska krishanteringssystemet och kan även bli betydelsefullt för det planerade svenska medlemskapet i Nato. Detta förutsätter dock att de utmaningar som finns med Styrel hanteras.

Christine Große doktor i data- och systemvetenskap och verksam vid Risk & Crisis Research Centre, Mittuniversitet.

Pär M Olausson, docent i statsvetenskap och verksam vid Risk & Crisis Research Centre, Mittuniversitet.