Debatt: Ett stort steg in i NATO – men samtidigt inte

Sverige står tillsammans med Finland på tröskeln till NATO och många års allianslöst utanförskap är snart slut. Det är ett stort steg – men samtidigt inte, skriver Ann-Sofie Dahl

Publicerad: 10 maj 2022, 19:30

Debattredaktionen

Text

För ett land som redan befinner sig så nära NATO som det över huvud taget går utan att vara medlem handlar det mest om rent praktiska arrangemang den dag NAC – North Atlantic Council – har klubbat Sveriges ansökan och ratificeringsrundan hos samtliga 30 medlemsländers parlament är avklarad.

Vare sig Sverige eller Finland är ju några nya bekantskaper för försvarsalliansen; tvärtemot. Förutom det topphemliga svenska samarbetet under kalla kriget, så nära och intimt att det förärade vårt land omnämnandet som NATO:s 17:e medlemsland – på den tiden när medlemsskaran uppgick till 16 – är Sverige och Finland faktiskt NATO:s allra äldsta partnerländer.

De två var de första att nappa på den då splitternya idén om ett Partnerskap för fred 1994; en raskt ihopsnickrad lösning för att i första hand hantera den formliga rusning av hoppfulla kandidatländer som NATO upplevde efter kalla krigets slut men var allt annat än förberett på.

Den stora församlingen av PfP-länder krympte efterhand som NATO utvidgades, först 1999 med Polen, Ungern och Tjeckien och därefter med hela sju ytterligare medlemmar, inklusive de tre baltiska, i den stora ”big bang” 2004.

Därefter har Kroatien, Albanien, Montenegro och Nordmakedonien gjort dem sällskap, alltmedan partnerkretsen har utvidgats till nya regioner, bokstavligen talat jorden runt.

Sverige och Finland blev under tiden kvar i de lokaler som 1994 ställts till partnerländernas förfogande i Manfred Wörnerbyggnaden. Precis utanför det egentliga högkvarteret, med ett skrangligt staket som nödtorftigt markerade övergången.

Bland NATOs många och skilda partners utmärkte sig de båda nordborna snabbt som effektiva och leveransdugliga länder, med hög nivå av militär interoperabilitet och som driftsäkra säkerhetsproducenter – security producers - i en tid när det var lite si och så med den saken på andra håll.

Under Libyenoperationen 2011 – Operation Unified Protector – excellerade Sverige så till den milda grad med sin signalspaning att vårt land fick ännu ett internt smeknamn, denna gång som alliansens ”partner number one”.

Tillsammans med det aktiva bidraget till krisövningen CMX11 samma höst gav det upphov till vilda spekulationer i NATO HQ om att en svensk ansökan om medlemskap när som helst skulle landa på dåvarande generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussens skrivbord.

En annan missuppfattning som frodades under många år – men då bland svenskar – var att Sverige trots sitt partnerskap ändå var ”nästan medlem”. Att vårt NATO-samarbete var så långtgående och välfungerande att det inte var mödan värt att ta nästa steg, med allt besvär det förväntades innebära med opinionsbildning och partisplittringar.

Under åren i ISAF i norra Afghanistan hade Sverige liksom övriga partnerländer vant sig vid att kunna vandra in och ut ur diverse möten, utan att nationsflaggan på uniformerna spelade någon roll. ISAF var ju out-of-area, alltså utanför både NATO-ländernas territorier och Artikel 5. Med andra ord fritt fram även för partnerländerna.

Men att nära inte skjuter någon hare fick Sverige bryskt erfara vid den första ryska invasionen av Ukraina våren 2014. När NATO gjorde sin u-sväng tillbaka till det kollektiva försvaret och Artikel 5 var det som om dörren stängdes mitt framför näsan på partnerländerna.

Hit men inte längre, var beskedet till de snopna svenskarna.

Lösningen kom med det fördjupade partnerskapet, Enhanced Opportunities Partnership, ”guldkortet” som omfattar de sex partnerländer som står NATO allra närmast, i de regioner som är av störst strategisk betydelse. Förutom Sverige och Finland är det Australien, Jordanien, Georgien – och Ukraina, som alltså har samma formella relation till NATO som Sverige.

EOP har förnyats i några omgångar och dessutom ytterligare fördjupats, senast nu i samband med den ryska invasionen, men även för denna NATOs mest närstående partnergrupp är dörren till beslutsfattandet i NAC obönhörligen stängd. I vissa sammanhang får Sverige visserligen kort sitta med, som nu med Ukraina och tidigare ISAF, men annars får icke-medlemmarna snällt vänta ute i korridoren.

Redan som ”invitees” under ratificeringsrundan kommer kandidatländerna Sverige och Finland dock att kunna delta i toppmöten – kanske redan i Madrid i slutet av juni – liksom möten på andra nivåer, ända ner i de många arbetsgrupper och kommittéer där det mesta av det mer vardagliga arbetet utförs.

Med ett väsentligt undantag: the Nuclear Planning Group, där kärnan av den militära doktrinen utarbetas.

Det får vänta tills den svenska delegationen sent omsider får samla ihop sitt pick och pack och flytta tvärs över gatan till det skinande nya högkvarter där medlemsländerna idag har sina kontor.

Sen återstår bara det sista steget; för de svenska socialdemokraterna att slutligen frigöra sig från myten om världssamvetet, om Sverige som en moralisk stormakt som är lite finare och förmer än andra. Å andra sidan finns det moraliska aktivister även i NATO. Fråga bara Norge, eller Kanada för den delen.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Boken NATO Historien om en försvarsallians i förändring (Historiska Media) har just utkommit i en ny och uppdaterad utgåva.

Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Publicerad: 23 maj 2022, 09:44

Debattredaktionen

Text

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig.

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning.

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet.

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare