Vi bönder har i många år bekymrat oss över Sveriges låga försörjningstrygghet och hur sårbara vi är om vi hamnar i kris, oavsett om det kommer från naturkatastrofer eller främmande makt.
Det var bland annat därför som riksdag och regering beslutade om en nationell livsmedelsstrategi 2017 med målet om att öka den svenska livsmedelsproduktionen.
Året efter strategin blev klubbad drabbades vi av en torka som många ännu inte har återhämtat sig efter. Sedan kom pandemin och den 24 februari 2022 ändrades förutsättningarna återigen på ett sätt som vi ännu inte ser slutet av.
Mina grisar hemma på gården är lyckligt ovetande om all grymhet och lidande som just nu plågar våra medmänniskor i Ukraina. De får sin mat, trots att fodret är rekorddyrt. De får sin omsorg och de fortsätter att vara bland de friskaste grisarna i hela världen.
Det exceptionella kostnadsläget gör att många av mina kollegor nu står och funderar på om de har råd att så sina fält i år och nästa år. Vi med djur funderar på om vi måste minska eller upphöra med vår uppfödning.
Vi lantbrukare lever i långa tidscykler men är i ett system som är byggt på ur hand i mun-mentaliteten. Men det behöver inte vara så. Vi har en stor potential i att öka vår matproduktion, att öka antalet biogasanläggningar, nyttja de hållbara lösningarna från våra skogar och att minska vårt beroende av rysk gas och olja. Vi bor i ett klimat där vi inte behöver använda lika mycket växtskyddsmedel som i andra länder, där våra djur dricker regnvatten, är friska och där jordarna är bördiga.
Förutsättningarna för ett livskraftigt lantbruk kunde faktiskt inte vara bättre. Men ska vi fortsätta att ha en livsmedelsproduktion i Sverige måste alla ta sitt ansvar. Jag som grisuppfödare, du som konsument och alla andra i kedjan mellan min grisgård och ditt kylskåp.
Redan för ett år sedan märkte vi av kostnadsökningarna på bränsle, el och foder och i det konstant ökande kostnadstrycket pressas nu många svenska lantbruksföretagare. Frågan som ställs på var mans gård är: Har jag råd att fortsätta att producera mat?
Frågan är förståelig eftersom priserna på allt skenar okontrollerat, utan att inkomsterna följer med. För att vi grisbönder ska få kostnadstäckning måste vi få minst 4 kronor mer per kilo. Detta gäller i dag, men det är så stora variationer dag från dag så vad som gäller i morgon har vi ingen aning om. Det vi ser är att prognoserna inte visar på sänkta priser framåt.
Som det är i dag får en svensk bonde endast en femtedel av den krona som du lägger på svensk mat. Ett dyrare svenskt kött riskerar att leda till att allt fler köper importerat kött, från länder som hanterar sina djur på ett sätt som skulle ge fängelsestraff i Sverige. Ökar andelen importerad mat i våra varukorgar pressas Sveriges bönder ytterligare.
Precis som de skenande kostnaderna till stor del är en konsekvens av vad som händer i andra delar av världen, så är lägst-pris-mentaliteten ett konstant hot mot det svenska hållbara lantbruket.
För hållbarhet kostar och någon måste betala. Som det är nu tar bonden hela risken men får bara 20 öre av den krona du lägger på svenska livsmedelsprodukter.
Om högre priser leder till att färre konsumenter köper den svenska maten, så leder det inte bara till nedlagda företag, minskad självförsörjningsgrad och igenväxta marker. Det raserar också decennier av hårt arbete med ett hållbart lantbruk med hög djuromsorg.
Dessutom leder det till ökad sårbarhet. Svensk matproduktion är en central del i vårt civilförsvar.
Att köpa svensk mat är alltså en investering i hållbart svenskt lantbruk och en investering i vår beredskap.
Det svenska lantbrukets beroende av insatsvaror från diktaturer måste också minska och även där finns en del av lösningen i det gröna näringslivet.
Vi har naturresurserna i gödsel som kan bli biogas och skogen som kan förse oss med både energi och bränsle.
I och med klimatförändringarna får vi allt oftare rapporter om skördar som torkar eller regnar bort i andra delar av världen. Här har vi faktiskt även ett ansvar gentemot övriga världen. Vi alla som bor och verkar på de bördigaste delarna av vårt gemensamma klot måste också ta vårt gemensamma ansvar för att vi ska kunna producera mat både till oss och till den befolkningen i de länder där jordarna inte är lika gynnsamma för jordbruk.
Vi i de demokratiska länderna måste också ta vårt ansvar att minska vårt beroende av diktaturer.
Vi bönder vill inget annat än att fortsätta arbeta för ett livskraftigt lantbruk. Vi vill bygga våra hållbara företag, vi vill utveckla, vi vill bo kvar och vi vill visa vår tidigare generation att det som har byggts upp fortsätter att utvecklas. Men då måste vi ha politikerna med oss. Vi måste ha rimliga lagar och regler. Vi måste ha myndighetspersoner som hjälper oss att bli bättre. Vi måste ha hela livsmedelskedjan och dig som konsument med oss.
Vi kan inte gå till vårt jobb och se röda siffror på sista raden dag ut och dag in. Det ökar risken för olyckor i en redan farlig bransch, nedläggning och att nästa generation väljer andra yrken – vilket i sig vore förödande.
Glädjande nog har EU nu aviserat att de vill se en ökad matproduktion i hela EU. Det är en viktig signal eftersom 24 kvadratmeter åkermark förstörs varje sekund i Europa. Även i Sverige minskar åkermarken, oftast på grund av kommunala beslut att bygga lagerlokaler eller hus. Den åkermark du en gång har byggt på går inte att återställa. Det är bra att EU agerar och jag hoppas att fler kommuner i Sverige ska värna om sin värdefulla åkermark. Men det är märkligt att det krävs ett krig i Europa för att makthavare ska förstå vikten av försörjningstrygghet.
Det fruktansvärda kriget pågår nu, de viktiga sanktionerna som till stor del ligger bakom de skenande priserna pågår nu. Därför måste också våra politiker agera nu.
Även om det tar tid att bygga upp beredskapslagren så finns det snabba lösningar att tillgå för att kickstarta förändringsarbetet.
LRF:s förslag om en nollskatt på diesel är ett exempel. Utökad satsning på biogasanläggningar, som föreslås i Helena Jonssons utredning vägen mot ett fossilfritt lantbruk är ett annat.
Det skulle inte bara stärka oss på gårdarna. Det skulle även stärka vår försvarsförmåga. I Sverige är problemen många men möjligheterna är oändliga, vi ska bara se dom och våga satsa på dom
Mattias Espert, Ordförande Sveriges Grisföretagare
