1515
Annons

Debatt: Energieffektivisering avgörande för att nå klimatmålet

Mot en fond av larmrapporter om klimathot, översvämningar och bränder ökar kraven på investeringar i utbyggd förnybar energiproduktion. Samtidigt visar en ny studie att de samhällsekonomiska vinsterna är massiva om vi använder den redan producerade energin mer effektivt, skriver sex branschorganisationer inom samhällsbyggnadssektorn.

I dag släpps den nya rapporten Grön Logik. Rapporten visar att energieffektiviserande insatser kan bespara samhället hisnande 800 miljarder kronor på vägen fram mot klimatmålet år 2045. Bara under de kommande tio åren blir den samhällsekonomiska vinsten 180 miljarder kronor. Om klimatmålen ska nås på ett kostnadseffektivt sätt måste vi börja med att använda den redan producerade energin mer effektivt.

Minskad energianvändning är en viktig utgångspunkt i EU:s rekordambitiösa klimatprogram Green Deal, där principen ”Energy Efficiency First” är central: I första hand ska behovet av el och värme minska. Därefter väljs en förnybar energikälla för resterande energibehov. Till år 2030 ska en europeisk renoveringsvåg fördubbla upprustningen av byggnader för att minska energi- och resursanvändningen. Målet är att renovera 35 miljoner europeiska byggnader och skapa 160 000 gröna jobb. 

Även om potentialen är stor och starka argument talar för energieffektivisering, så har svenska beslutsfattare ett alltför lågt fokus på att stimulera och premiera energieffektivisering. Detta trots att både Energimyndigheten och EU uttryckt oro för att Sverige inte kommer att nå energieffektiviseringsmålet: en 50 procent effektivare energianvändning till 2030 jämfört med 2005. Den svenska strategin beskrivs som otillräcklig.

Samtidigt står enfamiljshus, flerbostadshus och lokaler och dess brukare för en tredjedel Sveriges totala energianvändning. Många av dem har ett stort renoveringsbehov och eldar i dag för kråkorna. Enligt rapporten Grön Logik kan en samhällsekonomiskt lönsam energieffektivisering av byggnader frigöra hela 11 TWh el - tillräckligt för att elektrifiera hela Sveriges personbilsflotta. Samtidigt minskar värmebehovet med mer än 40 TWh.

Klimatnyttan med ett minskat värmebehov har haft låg prioritet då cirka 40 procent av den svenska fjärrvärmen kommer från biobränslen. Det förhållningssättet är inte längre rimligt, när konkurrensen om bioråvaran hårdnar i flera samhällssektorer och skogen får en allt viktigare roll i klimatomställningen. Efterfrågan på skogens råvaror ökar när klimatbelastande råvaror och bränslen måste ersättas. Vi måste hushålla även med förnybar energi för att klara klimatomställningen. 

Vi står både inför stora utmaningar och enorma möjligheter med ett elsystem som på sikt ska vara helt förnybart och som ska möta upp en kraftigt ökad, kanske dubblerad, elanvändning när industrin och transporterna ska elektrifieras.

Boverket räknar dessutom med att det behövs ungefär en halv miljon nya bostäder till 2029, inte minst i storstadsområdena där flaskhalsar i elnätet redan nu hämmar nybyggnationen. I Stockholm beräknas effektbristen innebära att 50 000 nya bostäder inte kan byggas förrän elnätet har förstärkts. 

En betydligt snabbare väg framåt, medan vi bygger ut elnätet, är att minska energianvändningen i befintliga byggnader. I takt med den ökade elektrifieringen av samhället, behöver elen också användas smartare. En mer energieffektiv bebyggelse minskar effektbehovet under kalla vinterdagar och andra tillfällen då många behöver mycket el samtidigt.

Utbyggnaden av energisystemet tar tid och innefattar långa tillståndsprocesser samt behov av storskalig utbyggnad av distribution och kraftöverföring. Ledtiderna för att minska energianvändningen är betydligt kortare. Om vi ska lyckas med klimatomställningen behöver därför effektiviseringsperspektivet finnas med vid alla energirelaterade investeringsbeslut.

Enligt Energimyndighetens prognoser så förväntas elpriset under de kommande decennierna fortsätta öka på samma sätt som nu i höst. Orsaken kommer, precis som nu, att vara stigande bränsle- och utsläppsrättspriser samt en ökad efterfrågan på el i övriga EU. Minskad energianvändning blir med andra ord en allt viktigare strategi för att minska samhällets sårbarhet för snabbt föränderliga elpriser. Ju förr vi investerar i åtgärder som minskar energianvändningen desto mer sparar vi - och desto större blir bidraget till klimatomställningen.

Resultaten från rapporten Grön Logik ger en viktig övergripande helhetsbild av energieffektiviseringspotentialen och dess mervärden. Samtidigt behövs ytterligare studier för att fördjupa kunskapen om olika insatser, om deras effektiviseringspotential och mervärden samt om hur potentialen ska realiseras. Även den stora effektiviseringspotentialen i industrin, som står för en tredjedel av samhällets energianvändning, behöver inkluderas. Hur vi än vrider och vänder på det kvarstår faktum: ju effektivare vi använder den energi som redan producerats, desto enklare och billigare blir det att skapa det framtida energisystemet, klara den omfattande elektrifieringen och nå klimatmålen.

Vi uppmanar svenska beslutsfattare att agera snabbt och ställa sig bakom den logiska vägen fram:

Arbeta fram en konkret plan för hur målet om 50 procent effektivare energianvändning till 2030 ska nås. Energieffektiviseringen måste prioriteras först i elektrifieringsstrategin, strategierna för att bygga ut elproduktionen och klimatstrategin. Det krävs en helhetssyn på hela energisystemet där effektivisering och utbyggnad av ny energiproduktion optimeras för maximal klimatnytta och minimerade kostnader. 

Ge både Energimyndighetens arbete för energieffektivisering och Boverkets nya Informationscentrum för Energieffektivisering ett tydligt uppdrag att samverka med och ta in kunskap från näringslivet, stödja olika sektorers arbete och följa upp den sektorsövergripande utvecklingen i sin helhet. Hänsyn behöver tas till samhällsekonomiska analyser som styr mot de mest kostnadseffektiva insatserna. 

Stimulera och skapa incitament för långsiktiga energieffektiviseringsåtgärder i alla delar av samhället, inte bara i flerbostadshus: exempelvis genom att inkludera lokaler, införa Energirotavdrag för energieffektivisering för småhusägare samt kraftigt påskynda den nytillsatta utredningen om kvotpliktsystem för att minska energianvändningen (så kallade vita certifikat) och inkludera hela energisystemet däri. 

Dagens ineffektiva och svårnavigerade lapptäcke av kortsiktiga stöd är kontraproduktivt. Vi behöver en brett förankrad kraftsamling, både för att energieffektivisering är en långsiktigt god affär och för att en snabb omställning är nödvändig för att säkerställa drägliga livsförhållanden på vår planet.

Lotta Bångens, VD Energieffektiviseringsföretagen 

Rikard Silverfur, chef Utveckling & Hållbarhet, Fastighetsägarna Sverige

Anders Persson, Näringspolitisk chef, Innovationsföretagen 

Ola Månsson, VD Installatörsföretagen

Britta Permats, VD Svensk Ventilation

Veronica Koutny Sochman, VD Swedisol

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från Fortum Recycling & WasteAnnons

Återvunnen koldioxid löser hållbarbetsutmaning

Plast är ett mycket mångsidigt material som inte bara är närvarande överallt i vårt moderna samhälle, det är i många fall en förutsättning för mer resurssnåla lösningar som ska hjälpa oss att fasa ut de fossila bränslena. Samtidigt är plasten förknippad med två stora hållbarhetsutmaningar. Men Fortum tror sig ha hittat lösningen på dessa och faktum är att i finska Riihimäki så har tekniken att tillverka metan av infångad koldioxid redan testats under ett halvår. Om än i liten skala, så var det först i världen. 

Tony Rehn är chef för Fortums Carbon2x-program och han berättar hur företaget försöker lösa en till synes omöjlig ekvation – hållbar plast, dessutom gjord på avfall: -Plastens stora utmaningar är att bara vissa sorter går att materialåtervinna, idag görs den dessutom av fossil olja. Med vår teknik, som kompletterar den mekaniska återvinning av plast som sker idag, kan på sikt all förbränning av avfall istället fungera som bas för ny plast, men även till bränslen av olika slag. Lösningen är att använda den insamlade koldioxiden tillsammans med väte för hållbar metanproduktion, ett ämne som är stapelvara i all kemisk verksamhet. Nu vet vi att vi kan göra det första steget. Nästa steg och det som är i fokus för Carbon2X, är att med hjälp av metanet producera ny plastråvara på ett kostnadseffektivt sätt och det kommer nu att göras i ett treårigt forskningsprojekt. 

På övergripande nivå pågår mycket arbete för att öka mängden material som faktiskt återvinns och visionen är att det mesta ska kunna användas igen och igen och ja, igen. Men i alla cirkulära materialkedjor uppstår det en viss mängd avfall som inte kommer kunna återvinnas på annat sätt än genom energiåtervinning. 

– Vi har dessutom en bit kvar innan vi är där, säger Tony Rehn och fortsätter: -Europa producerar nästan 100 miljoner ton avfall som idag omvandlas till energi genom förbränning. Det har många fördelar, men det genereras också skadliga CO2-utsläpp som rätt utnyttjat faktiskt är en enorm resurs.

Enligt Fortums inledande analys skulle 90 % av koldioxiden från avfall kunna cirkuleras genom att den mekaniska återvinningen av plast kompletteras med avfallsförbränningsteknik som avskiljer CO2-utsläppen och använder dem till att framställa nya material. -Än så länge har vi bara räknat på vad det skulle innebära för Finland, säger Tony Rehn, men där skulle det resultera i en negativ nettopåverkan på miljön från avfallsförbränning och återvinningsgraden för plastförpackningar i skulle kunna fördubblas till 2030 jämfört med den nuvarande nivån. Det finns all anledning att tro på motsvarande resultat för svensk del.

Inom en snar framtid kan den plast vi använder alltså vara hållbart producerad. Då återstår bara att ta hand om den på ett ansvarsfullt sätt och återvinna den inför nästa livscykel.

Läs mer om Carbon2x-konceptet här 

 

Mer från Fortum Recycling & Waste

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Fortum Recycling & Waste och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Riksbanken fastnar i snäva perspektiv

Det finns en likriktning i både Riksbankens och många ekonomers tänkande som kan ha en logisk förklaring men som tyvärr riskerar skadliga utfall. Det är dags att vi pratar mer om detta, skriver Martin Enlund, tidigare valutachefstrateg.

Foto:Jesper Frisk
Foto:Jesper Frisk
Foto:Julia Hoff

Efter september månads räntebesked fick riksbankschefen frågan varför Riksbanken inte kunde ha höjt räntorna tidigare. Då svarade Ingves att ”...då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”. 

Detta är en sanning med modifikation. Det fanns faktiskt de som varnade både för hög inflation, ”grön stagflation”, galopperande matpriser och förhöjda geopolitiska risker redan under fjolåret.

Sådana individer återfinns i åtminstone två grupper: fondförvaltare och marknadsstrateger. Det är nog inte en slump att dessa grupper även i viss mån har ”skin in the game”, för att låna ett begrepp från Nassim Nicholas Taleb. Inom dessa grupper tenderas även kreativitet och utanför boxen-tänkande premieras. Tyvärr är det min erfarenhet att ekonomer ofta är ointresserade av att lyssna på dessa gruppers idéer. En märklig värdehierarki tycks råda.

Några förslag inför framtiden:

Sluta krama modeller - givet hur fel de riskerar att leda oss - och även använda andra bevekelsegrunder i våra beslut.

Fundera mer på konsekvenser av händelser snarare än på sannolikheten för händelser.

Låt fler heterodoxa perspektiv få synas och höras, kanske rentav lyssnas på. Det är dags att vidga den penningpolitiska åsiktskorridoren.

Om ovanstående är för mycket begärt, kan vi åtminstone få se en gnutta mer epistemisk ödmjukhet från berörda parter?

För dryga tio år sedan förklarade riksbankschefen att räntan kan hamna ”var som helst mellan noll och sju procent”. Den hamnade på -0,5 procent.

Och när man sedan står där med skägget i brevlådan så väljer man att skruva på en parameter i arket och låtsas om som att ingenting har hänt. Men det går faktiskt att tänka sig att man istället skulle kunna dra slutsatsen att modellerna faktiskt är otillförlitliga och att man i högre grad därför bör använda sig även av andra bevekelsegrunder vid sina beslut - till exempel sitt omdöme, eller etik och moral. Jag påminns om Friedrich Nietzsche i Sålunda talade Zarathustra:

”Men folket sade mig att det stora örat icke blott var en människa, utan en stor människa, ett geni. Men jag har aldrig trott folket när det har talat om stora människor och bibehöll min tro att det var en omvänd krympling, som hade för litet av allt och för mycket av ett enda.”

Nu vill jag förstås inte anklaga någon enskild individ för att ha särdeles stora öron, utan istället konstatera att Riksbanken ibland verkar fastna i för snäva perspektiv – man har ”för mycket av ett enda. Mellan skål och vägg i finansstockholm talas det under stundom även om en bunkermentalitet.

Världen kanske behöver ekonomie doktorer, men för många kan vara skadligt. Nyligen gick det även att läsa att Dagens industris skuggdirektion inför Riksbankens septembermöte spådde en slutpunkt för den nyligen omdöpta styrräntan någonstans mellan 2,25 procent och 2,75 procent. Samma skuggäng var dock lika eniga för ett år sedan, då var det bara en som ville höja räntan under prognoshorisonten. Och då med magra 0,25 procent.

Men kan man här inte fråga sig om det egentligen är rimligt att dessa olika individer, eller företrädare för olika analyshus, fortfarande hamnar i nästan exakt samma prognoser? Var inte mångfald en dygd? Och detta trots de senaste tre årens extrema ekonomiska svängningar? Kanske är man helt enkelt lite för bekväm i sitt prognostiserande, det är trots allt skönt att ha fel tillsammans. Då riskerar man ingenting. (Efter 17 år på banker skulle jag kunna hålla en hel föreläsning om dylika incitamentsstrukturer.)

”Man kan inte köra rally med penningpolitiken”, fick jag för en tid sedan höra på ett möte med en av Riksbankens direktionsmedlemmar. Detta blev svaret på ett förslag att Riksbanken i högre grad skulle kunna använda sig av sitt omdöme och förlita sig litet mindre på sina modeller vid sina beslut. Svaret gick inte att tolka på något annat sätt än att direktionsmedlemmen i fråga satte ett likhetstecken mellan att ”köra rally” och att använda sitt eget omdöme.

Jag håller dock fortfarande inte med, utan skulle istället påstå att vi efter september månads massiva räntehöjning kan konstatera att köra rally är just det man har gjort. Det är ett historiskt lappkast vi har bevittnat. För ett år sedan prognostiserade Riksbanken att nollräntan skulle vara med oss till hösten 2024. Nu tror man sig ha höjt styrräntan till cirka 2,5 procent redan nästa sommar.

Det jag menade vid mötet ovan var att Riksbankens tro på modeller verkade ha gått för långt. Gång efter annan försöker man reducera en komplex, icke-reducerbar verklighet till att få plats i ett Excelark. Det är inget fel med detta i sig, felet sker när man baserar sina beslut enkom på samma arks resultat.

Min tidigare kund, Erik Thedéen, blir ny riksbankschef den första januari. I hans imponerande CV kan vi utläsa att han i sin karriär även har hunnit med en bakgrund som risktagare och strateg, samma två grupper som berömdes inledningsvis. 

Jag hoppas att han inte glömt bort sina erfarenheter från den tiden. För att åter citera Nietzsche: ”man måste ännu hava kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Med det sagt så tycker jag mig minnas att det var just ett par Excelark jag en gång hjälpte honom med. Lycka till Erik!

Martin Enlund

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera