Vad handlar politiken om?
Att leda landet på väljarnas mandat är ju det lätta svaret och det rätta. Men är det verkligen det vi upplever sker?
Nu är det ett år kvar till valet och tonen från politiken kommer att trappas upp. Om historien och omvärlden är någon ledtråd så kommer det att vara ytterligare en väldigt hård valrörelse. Vi har redan sett det talas om att om fel parti får makten kommer det att vara ett hot mot demokratin.
Fokus ligger på att demobilisera motståndaren, det går fort och fungerar oftast bäst om man har kort om tid. Man räknar med ett parlamentariskt nollsummespel, om motståndaren får färre röster så får jag ett större inflytande, bara jag inte tappar lika många röster.
Det tar längre tid att vinna väljares förtroende än att tappa väljare och förtroende. En anglosaxisk valstrategi som allt mer adopteras i Sverige, det går hand i hand med en alltmer anglosaxisk medieutveckling i Sverige. Fokus ligger på här och nu samt känslor. Politiker och kampanjerna anpassar sig för att maximera effekten.
Men vad händer i andra änden? Vinner man ett val är det ju inte målet utan starten. Man har vunnit tillräckligt många väljares mandat för att kunna bilda en regering. Man har gett vallöften för att vinna och man har visat att motståndaren skulle vara katastrof för landet. Nu är mandatet så tunt att man måste samarbeta och kompromissa. Genomföra politik som, en kort tid innan, var något som skulle vara det värsta som kunde hända för Sverige. Man bad om röster för att hindra att det skulle ske och tillräckligt många trodde tillräckligt mycket på det för att man fått makten.
Sverige står samtidigt inför enorma problem, bland väljarnas viktigaste frågor ligger brottsligheten och klimatet bland topp 10, energifrågan dök upp också som en av de viktigaste. Problem som inte är nya men som dagligen ser ut att utvecklas i fel riktning. Problem som kräver faktisk förändring och som till stor del ligger inom politikens ansvarsområden.
Brottsligheten och energin är helt klart nationella problem men så klart med viss internationell inverkan. Politikerna har det yttersta ansvaret för att detta ska lösas, ett mandat väljarna gett dem i förtroende. Men vad händer? Korta beslut som verkar ha mer ideologisk grund än att de är verklighetsförankrade. Felet är någon annans och det är mest upprörda känslor. Ansvariga som visar att de är upprörda.
Alla som varit chef vet att det inte är så en ansvarig ska agera. Det spelar ingen roll om felet inte är ditt, det är ändå ditt ansvar att göra något åt det. Upprörd kan man bli, det är inget värt om man inte faktiskt visar att man kan lösa problemen. Detta är inte kritik mot regeringen. Det hade sannolikt sett precis likadant ut om ett annat parti haft makten. Orsaken är tonen i politiken och fokuset på konflikter samt den mediala fixeringen vid relationer och känslor. Fakta kommer långt ned i prioriteringen.
Klimatet är det omvända, det är en global fråga där Sverige måste vara mycket aktiv att påverka andra länder att ta sitt ansvar.
Sverige är redan i dag långt framme i de lokala utsläppen. Så långt före de värsta länderna att det rent ekonomiskt borde vara bättre ekonomi att investera klimatpengar i andra länders klimatarbete och ha en tuffare attityd internationellt. Vi har redan visat att det går att har en CO2 neutral energiproduktion sedan länge. Långt bättre än vårt grannland Tyskland till exempel som haft en kraftig negativ utveckling i närtid.
Att hoppas att andra länder gör som vi för att vi är bäst, är en psykologi som sällan fungerar. Man kanske känner sig duktig. Men alla vet att den duktiga pojken eller flickan sällan inspirerar andra att göra samma sak. Sannolikt skapar personen mest irritation och kanske blir skrattad åt av de tuffa barnen.
Väljarna tvivlar allt mer på politikens förmåga. Kring klimatet är tilltron till Sveriges politik svagt. Väljarna begriper att klimatet är en global fråga, men det är svårt att se att politikerna begriper det.
Tecken efter tecken visar på ett allt svagare förtroende för politiker och det tar sig uttryck i proteströster och likgiltighet.
Det låter också på politiker som att det är väljarens som röstar fel. Men i en demokrati kan inte väljaren rösta fel. Demokratin utgår från att väljaren bestämmer. Att politiken inte känner sig förstådd nu är faktiskt politikens fel, och det enklaste sättet att styra upp det är att som politiker börja prata om problemen och lösningar enbart. Och helt sluta skylla på något annat. Vem som gjort fel och varför är bara intressant efter att felet är löst.
Torbjörn Sjöström, vd för Novus.
