1515

Debatt: En egen vy från sadeln

Kulturbranschen drabbades hårt under coronapandemin samtidigt som hemkörning av mat ökade kraftigt. Förläggaren Anders Teglund hoppade upp i sadeln när kulturen tvingades stänga ned. Det här är hans berättelse från cykeln.

Foto:Mikael Göthage

Du har motionerat en dryg timme. Musklerna bara matar på. Svetten rinner över ryggen, lårmusklerna börjar bli rejält ljumma. I början av passet hamnade du i en stunds eufori, men nu känner du mest avgrundsdjup trötthet. Hur länge är det kvar? Det börjar bli dags att äta lunch. Kroppen förbrukar mycket energi men du känner ingen hunger. Inte än. Den har stängt av de signalerna. Du har bestämt dig. Du ska ta dig igenom detta mördarpass. Tänk att kroppen är så anpassningsbar.

När passet är slut uppdaterar du din träningsapp och skickar en svettig selfie till din partner. På väg mot duschen får du beröm av instruktören. Endorfinerna pumpar och ett välbehag sprider sig i kroppen. Nu slår hungern till med ett hugg i magen. Åh, vad du ska äta? Pizza, indiskt, kycklingsallad, pasta? Du bestämmer dig för en gräddig skaldjurspasta i vitvinssås. Och Ramlösa citron. Maten är tjugo minuter bort, men den är värd att vänta på.

Eller, vi börjar om. Det visar det sig att du inte är en vanlig motionär. Du är istället ett cykelbud.

Det är ditt jobb att cykla mellan tre och fem timmar i sträck och lämna mat mellan restauranger, butiker och kunder. Det blir mellan tjugo och fyrtio kilometer per dag. Det är distanser som motsvarar mellan en halvmara och en maraton, men det står ingen publik längs gatorna och hejar på dig. Det känns snarare som att alla, var du än kommer, vill att du ska flytta på dig. Du har lärt dig att läsa av var det är okej att stå utan att vara i vägen. Du vet vilka restauranger som vill att du tar bakvägen, och när du ska vänta utanför.

Ibland känns det som om ingen ser dig, och på sätt och vis är det befriande, för det är inte ju du som cyklar där, du befinner dig egentligen någon annanstans, du befinner dig i framtiden, såsom du föreställer dig den, du har stängt av nuet. Du är ju teknolog med inriktning mot finansiell ekonomi, det här jobbet är bara ett sätt för dig att överleva medan du färdigställer din masterexamen.

När du tog jobbet stod det på arbetsgivarens hemsida att det fanns möjligheter att klättra inom företaget. Perfekt, tänkte du, eftersom du ju utbildar dig till sådant som de sysslar med. Du skulle kunna utveckla appen och organisationen. Men det där om att klättra inom företaget var nog en kraftig överdrift. Du vet inget bud som har lyckats klättra.

Du kan mycket om tech-sektorn. Men du ser vissa problem. Du har skrivit en uppsats om framtidens polariserade arbetsmarknad, om hur det förr fanns affärsmodeller som främjade en rörlighet mellan arbetare, utvecklare och ledning, men att distansen mellan de som är längst ner och de som är längst upp tenderar att öka med de moderna affärsmodellerna. Det är en farlig utveckling. Uppsatsen fick goda betyg.

Du tjänar mellan 70–90 kronor i timmen, plus 20 kronor per leverans. Du får ut mellan 80 och 100 kronor efter skatt per arbetad timme. Din månadslön varierar mellan 5 000 kronor och 11 000 kronor efter skatt och det ska även täcka kostnaderna för fordon, arbetskläder och telefon. Några bra vintermånader gjorde du dubbla pass nästan alla dagar i veckan och då fick du ut 15 000 kronor. Men den månaden pajade också cykeln, och du fick skaffa dig en ny. Du hittade en begagnad mountainbike på Blocket för 2 500 kronor. Det är trettio arbetstimmar. Cykelkedjan gnisslade men i övrigt var den helt okej. Du lämnade sedan in den på service. Byte av kedja kostade 400 kronor, den summan drar du in på ett kvällspass. De sa att du borde byta ut hela drivhuset, men det skulle kosta ytterligare 1 000 kronor, vilket vore två till tre arbetsdagars lön. Det fick bli en annan månad. Du köpte också vinterskor på Jula. De reades ut för 400 kronor, ännu ett kvällspass. Du köpte en framlykta för 99 kronor.

Ibland snackar du med andra bud. Det är många som är missnöjda. Någon nämner facket, men de har en månadsavgift. Kan de verkligen hjälpa dig? Kommer din lön att höjas om du går med? Du är tveksam. Du behöver hålla nere alla kostnader.

Du stänger av. Du ska vidare i livet. Du betar av restauranger, uppförsbackar och trapphus. Du ger maten till kunderna. Vissa är trevliga och tacksamma. Andra är mindre trevliga. Ni står två meter ifrån varandra men samtidigt är det som om ni befinner er på olika planeter. De känner inte till att du antagligen har en mer avancerad utbildning än dem, att du kan fler språk, och till och med hittar bättre i deras hemstad än vad de gör. Men du har slutat att tänka på det där. Du stänger av och gör dina timmar på cykeln.

Det var inte så här det var tänkt att bli.”

En kund jobbar på sjukhus, och de har beställt indiskt till sitt arbetslag. Du packar upp fem måltider ur din väska och räcker påsen till en sjuksköterska som möter dig i entrén. Det osar vitlök från naanbrödet och väcker hungern i dig. En annan kund beställer hem ett Friscomål från Max i närheten av där han bor. Han har inte lagt in sin portkod i appen så du får ringa honom från din mobil.

Du får en order till en pastarestaurang och cyklar dit. Maten är inte färdig än. Du känner doften av grädde och ost från köket. Det är som om kroppen frågar: ska vi få äta nu? Nej. Maten är inte till dig. Du betvingar hungern. Tänk att kroppen är så anpassningsbar. Appen noterar att du har väntat länge. Den plingar till och ber dig fråga kökspersonalen hur många minuter de har kvar.

Det visade sig vara svårt att klara studierna när du jobbar så mycket. Du har hamnat efter med några tentor och masteruppsatsen har blivit liggandes. Månaderna har gått. Du har tappat kontakten med dina studiekamrater. Du pratar ofta i telefon med din partner från cykeln för ni hinner aldrig umgås på riktigt. Ni drömmer om ett vanligt familjeliv, men du måste bara ordna upp det ekonomiska först. Du känner skam över din livssituation när du talar med dina föräldrar. Det var inte så här det var tänkt att bli.

Till slut är kundens mat färdig. Du stämmer av mot ordern. Det är en skaldjurspasta med en Ramlösa. Du packar ner den i din väska och cyklar mot leveransadressen, och låser cykeln utanför entrén. Du går tre trappor upp och ringer på lägenhetsdörren. Kunden öppnar, han ser nyduschad ut. Du räcker över maten och säger ”Varsågod”, och han svarar ”Tack, vad nice, jag är helt utsvulten!”.

 

Anders Teglund

Kulturarbetare, förläggare och musiker. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?