ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet 2018

Debatt: Demokratisk nödvändighet att ställa grupp mot grupp

  • Lars Trägårdh Foto: Anna Valentinsson/Linköpings universitet

DEBATT. I den politiska debatten framförs ibland att det är fult att ställa grupper mot varandra. Min poäng är att i en demokrati av svenskt snitt, med en lång och stark tradition av intresseorganisationer som helt legitimt arbetar för den egna gruppens mål, ställs alltid grupp mot grupp, skriver professor Lars Trägårdh.

I det stundtals uppskruvade retoriska tonläget, som under senare år har kommit att känneteckna det svenska debattklimatet, förekommer ofta tankefiguren ”att ställa grupper mot varandra”. Till exempel flyktingar mot pensionärer, funktionshindrade barn mot de som i någon mening kan ses som mer genomsnittliga men ibland sjukvårdskrävande medborgare. Och detta med att sätta grupp mot grupp, förstås det, är något fult; en attityd som bara elaka personer utan medkänsla för svagare grupper kan ge uttryck för.

I en tid då begreppet ”mänskliga rättigheter”, MR, har blivit ett honnörsord, ja till och med ett retoriskt trumfkort, kan en sådan logik ses som självklar. Mot bakgrund av historiska orättvisor och den diskriminering som ännu i dag sägs genomsyra samhället är behovet av skydd för minoriteter ett legitimt och viktigt krav. Men med detta sagt präglas dagens svenska svärmeri för ”rättigheter”, såväl mänskliga som medborgerliga, av en frapperande aningslöshet i relation till den historiska svenska politiska kulturen.

Vad som mer än något annat utmärker denna är kohandeln. Inte för inte är vi i grund botten en nation av gnetiga bönder som visserligen har ett förtroende för våra gemensamma institutioner, men som gärna skärskådar och bevakar för att försäkra oss om att rättvisa råder och slöseri undviks. Och givet att medborgare – som individer och som grupper – har en tendens att bli kravmaskiner med ständigt växande anspråk på gemensamma resurser har vi över tid utvecklat en ganska raffinerad praxis för att förhandla fram kompromisser.

Kohandlandet som leder till kompromisser gör kanske ingen specifik grupp helt tillfredsställd. Det är lite som detta med som demokrati i allmänhet. Ingen får bli riktigt glad. Men kanske sprids missnöjet hyfsat rättvist. Inte för inte är det i denna anda som man med fog kan hävda att den viktigaste delen i den svenska demokratin inte är riksdagen – där pompös retorik och högtflygande moralism får utrymme. Snarare är det utredningsväsendet där representanter för intresseorganisationer och staten får tampas med varandra och med akademiker som kommer bärande på mer eller mindre objektiv kunskap. Möten och texter som må vara knastertorra, men där ändå saklighet och kompromiss ofta har resulterat i konstruktiva betänkanden och lagar.

En annan viktig aspekt på svensk politisk kultur är den anti-juridiska tendensen. Vår författning är inte – som i USA – baserad på maktdelning och domstolarnas makt att överpröva demokratiska beslut. Vår tradition är demokratisk snarare än liberal, vilket gör dagens ofta ytliga tal om ”liberal demokrati” delvis missvisande.

Visserligen har vi sedan länge robusta garantier för negativa rättigheter som begränsar statens makt att inskränka press-, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet, men vår välfärdsstat är inte baserad på juridiskt utkrävbara positiva rättigheter utan våra så kallade ”sociala rättigheter”, eller vad som ibland benämns som ”kvasirättigheter”, tar i själva verket form av tämligen vagt formulerade ambitioner att tillhandahålla vissa resurser – sjukvård till exempel – på lika villkor till alla. Man brukar kalla detta ”skyldighetslagstiftning” och man har länge motsatt sig att introducera en rättighetslagstiftning inom just sjukvården.

Symptomatiskt är att det stora undantag vi har, nämligen Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS, har seglat upp som ett stort tvisteämne. Sedan länge har man inom SKL pläderat för att ”normalisera” LSS och förvandla lagen till en skyldighetslagstiftning, vilket skulle öppna upp för mer kohandel och kompromiss gällande en lagstiftning kännetecknad av skenande kostnader. Frågan är aktuell även nu, i denna valkampanj, och flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme. Man vill inte ställa grupp mot grupp.

Min poäng är att i en demokrati av svenskt snitt, med en lång och stark tradition av intresseorganisationer som helt legitimt arbetar för den egna gruppens mål, ställs alltid grupp mot grupp. Så går det till i ett livaktigt, pluralistiskt civilsamhälle. Sedan är det statens roll att stå för allmänintresset och vägen dit går alltid via kompromisser enligt maximen om politik som det möjligas konst.

Och där alla medborgares behov ges utrymme och uppmärksamhet – inom ramen för vad som är budgetmässigt möjligt.

Det fatala i dagens politiska klimat är intåget av absolutistisk rättighetsideologi, inspirerad av den amerikansk politiska kulturen där juridik ibland har överskuggat demokrati. Bakgrunden är i sig logisk; den amerikanska medborgarrättsrörelsen vände sig till juridiken och domstolar eftersom detta var en konstitutionellt framkomlig väg i ett läge där majoriteten i den amerikanska kongressen ännu förnekade den svarta minoriteten lika civila rättigheter. Men problemet över tid har varit att Demokraterna kom att överinvestera i juridik och underinvestera i politik. I dag visar det sig att denna strategi var ödesdiger: nu är såväl den högsta domstolen som kongressen i Republikanernas händer.

Det kan vara lockande att presentera en specifik grupps behov som så skriande att kravet bör plockas ut ur den ordinära politiska processen. Och i en tid då rättighetsretoriken har blivit kutym blir detta ett kort som spelas ofta, och inte sällan utan eftertanke. Som jag har skrivit mer utförligt om på annan plats (Axess april 2018) har idén om mänskliga rättigheter växt fram i det tomrum som den traditionella politiken lämnade efter Berlinmurens fall. Inte minst vänstern kom att omfamna en postnationell rättighetslogik där, som Václav Havel uttryckte det, målet var en ”anti-politik” som innebär både ett avståndstagande från den korrupta staten och en uppmaning att ersätta den cyniska politiken med moralism. Vad som var rätt var rätt och där kunde man inte härbärgera kompromisser.

I kölvattnet av socialismens bankrutt blev MR-rörelsen den nya tidens idealism; kritisk mot inskränkta nationalstater och en politik kännetecknad av trista kamper mellan intresseorganisationer utan moraliskt glasklara mål.

En konsekvens av denna utveckling har varit den traditionella politikens nedgradering – att gneta med en budget kan te sig futtigt när mänskliga rättigheter står på spel. Men problemet är att en politisk debatt präglad av att man porträtterar sina motståndare som moraliskt undermåliga eller rent av onda sällan leder till något gott. Budgetar är begränsade. Gnetet är ett måste. Ingen blir fullt ut tillfredsställd.

Till syvende och sist måste man vinna gehör bland medborgare och detta är ytterst ett pedagogiskt – inte juridiskt – uppdrag. Annars väntar en politisk backlash som vi till del kanske är på väg att bevittna den 9 september.

Lars Trägårdh, professor i historia, Ersta Sköndal Bräcke högskola

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies