1515

Debatt: Demokratisk nödvändighet att ställa grupp mot grupp

DEBATT. I den politiska debatten framförs ibland att det är fult att ställa grupper mot varandra. Min poäng är att i en demokrati av svenskt snitt, med en lång och stark tradition av intresseorganisationer som helt legitimt arbetar för den egna gruppens mål, ställs alltid grupp mot grupp, skriver professor Lars Trägårdh.

Lars Trägårdh
Lars TrägårdhFoto:Anna Valentinsson/Linköpings universitet

I det stundtals uppskruvade retoriska tonläget, som under senare år har kommit att känneteckna det svenska debattklimatet, förekommer ofta tankefiguren ”att ställa grupper mot varandra”. Till exempel flyktingar mot pensionärer, funktionshindrade barn mot de som i någon mening kan ses som mer genomsnittliga men ibland sjukvårdskrävande medborgare. Och detta med att sätta grupp mot grupp, förstås det, är något fult; en attityd som bara elaka personer utan medkänsla för svagare grupper kan ge uttryck för.

I en tid då begreppet ”mänskliga rättigheter”, MR, har blivit ett honnörsord, ja till och med ett retoriskt trumfkort, kan en sådan logik ses som självklar. Mot bakgrund av historiska orättvisor och den diskriminering som ännu i dag sägs genomsyra samhället är behovet av skydd för minoriteter ett legitimt och viktigt krav. Men med detta sagt präglas dagens svenska svärmeri för ”rättigheter”, såväl mänskliga som medborgerliga, av en frapperande aningslöshet i relation till den historiska svenska politiska kulturen.

Vad som mer än något annat utmärker denna är kohandeln. Inte för inte är vi i grund botten en nation av gnetiga bönder som visserligen har ett förtroende för våra gemensamma institutioner, men som gärna skärskådar och bevakar för att försäkra oss om att rättvisa råder och slöseri undviks. Och givet att medborgare – som individer och som grupper – har en tendens att bli kravmaskiner med ständigt växande anspråk på gemensamma resurser har vi över tid utvecklat en ganska raffinerad praxis för att förhandla fram kompromisser.

Kohandlandet som leder till kompromisser gör kanske ingen specifik grupp helt tillfredsställd. Det är lite som detta med som demokrati i allmänhet. Ingen får bli riktigt glad. Men kanske sprids missnöjet hyfsat rättvist. Inte för inte är det i denna anda som man med fog kan hävda att den viktigaste delen i den svenska demokratin inte är riksdagen – där pompös retorik och högtflygande moralism får utrymme. Snarare är det utredningsväsendet där representanter för intresseorganisationer och staten får tampas med varandra och med akademiker som kommer bärande på mer eller mindre objektiv kunskap. Möten och texter som må vara knastertorra, men där ändå saklighet och kompromiss ofta har resulterat i konstruktiva betänkanden och lagar.

En annan viktig aspekt på svensk politisk kultur är den anti-juridiska tendensen. Vår författning är inte – som i USA – baserad på maktdelning och domstolarnas makt att överpröva demokratiska beslut. Vår tradition är demokratisk snarare än liberal, vilket gör dagens ofta ytliga tal om ”liberal demokrati” delvis missvisande.

Visserligen har vi sedan länge robusta garantier för negativa rättigheter som begränsar statens makt att inskränka press-, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet, men vår välfärdsstat är inte baserad på juridiskt utkrävbara positiva rättigheter utan våra så kallade ”sociala rättigheter”, eller vad som ibland benämns som ”kvasirättigheter”, tar i själva verket form av tämligen vagt formulerade ambitioner att tillhandahålla vissa resurser – sjukvård till exempel – på lika villkor till alla. Man brukar kalla detta ”skyldighetslagstiftning” och man har länge motsatt sig att introducera en rättighetslagstiftning inom just sjukvården.

Symptomatiskt är att det stora undantag vi har, nämligen Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS, har seglat upp som ett stort tvisteämne. Sedan länge har man inom SKL pläderat för att ”normalisera” LSS och förvandla lagen till en skyldighetslagstiftning, vilket skulle öppna upp för mer kohandel och kompromiss gällande en lagstiftning kännetecknad av skenande kostnader. Frågan är aktuell även nu, i denna valkampanj, och flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme. Man vill inte ställa grupp mot grupp.

Min poäng är att i en demokrati av svenskt snitt, med en lång och stark tradition av intresseorganisationer som helt legitimt arbetar för den egna gruppens mål, ställs alltid grupp mot grupp. Så går det till i ett livaktigt, pluralistiskt civilsamhälle. Sedan är det statens roll att stå för allmänintresset och vägen dit går alltid via kompromisser enligt maximen om politik som det möjligas konst.

Och där alla medborgares behov ges utrymme och uppmärksamhet – inom ramen för vad som är budgetmässigt möjligt.

Det fatala i dagens politiska klimat är intåget av absolutistisk rättighetsideologi, inspirerad av den amerikansk politiska kulturen där juridik ibland har överskuggat demokrati. Bakgrunden är i sig logisk; den amerikanska medborgarrättsrörelsen vände sig till juridiken och domstolar eftersom detta var en konstitutionellt framkomlig väg i ett läge där majoriteten i den amerikanska kongressen ännu förnekade den svarta minoriteten lika civila rättigheter. Men problemet över tid har varit att Demokraterna kom att överinvestera i juridik och underinvestera i politik. I dag visar det sig att denna strategi var ödesdiger: nu är såväl den högsta domstolen som kongressen i Republikanernas händer.

Det kan vara lockande att presentera en specifik grupps behov som så skriande att kravet bör plockas ut ur den ordinära politiska processen. Och i en tid då rättighetsretoriken har blivit kutym blir detta ett kort som spelas ofta, och inte sällan utan eftertanke. Som jag har skrivit mer utförligt om på annan plats (Axess april 2018) har idén om mänskliga rättigheter växt fram i det tomrum som den traditionella politiken lämnade efter Berlinmurens fall. Inte minst vänstern kom att omfamna en postnationell rättighetslogik där, som Václav Havel uttryckte det, målet var en ”anti-politik” som innebär både ett avståndstagande från den korrupta staten och en uppmaning att ersätta den cyniska politiken med moralism. Vad som var rätt var rätt och där kunde man inte härbärgera kompromisser.

I kölvattnet av socialismens bankrutt blev MR-rörelsen den nya tidens idealism; kritisk mot inskränkta nationalstater och en politik kännetecknad av trista kamper mellan intresseorganisationer utan moraliskt glasklara mål.

En konsekvens av denna utveckling har varit den traditionella politikens nedgradering – att gneta med en budget kan te sig futtigt när mänskliga rättigheter står på spel. Men problemet är att en politisk debatt präglad av att man porträtterar sina motståndare som moraliskt undermåliga eller rent av onda sällan leder till något gott. Budgetar är begränsade. Gnetet är ett måste. Ingen blir fullt ut tillfredsställd.

Till syvende och sist måste man vinna gehör bland medborgare och detta är ytterst ett pedagogiskt – inte juridiskt – uppdrag. Annars väntar en politisk backlash som vi till del kanske är på väg att bevittna den 9 september.

Lars Trägårdh, professor i historia, Ersta Sköndal Bräcke högskola


Innehåll från Svenskt NäringslivAnnons

Företagarens vittnesmål om coronakrånglet: ”Varit absurt”

Lotta Boman driver Sigtunahöjden.
Lotta Boman driver Sigtunahöjden.Foto:Sigtunahöjden

Stress, krångel och uppgivenhet. Så beskriver Lotta Boman, som driver Sigtunahöjden med hotell, konferens och restaurang, allt krångel med krisstöden. Hon är på en resa i Byråkratisverige. 

– Det tar aldrig slut, säger hon.

Läs Lotta Bomans dagbok över krånglet med krisstöden 

Lotta Boman, vd och ägare på Sigtunahöjden med hotell, konferens och restaurang, konstaterar att det har blivit en sjuk arbetsbelastning. Det hon pratar om är tiden som hon tvingas lägga på administration och krångel kring regeringens utlovade krisstöd.

– Jag har aldrig jobbat så mycket i mitt liv som jag gör nu. Ändå har vi bara fem procent av omsättningen kvar, säger Lotta Boman.

Mödan har dock inte lönat sig. I skrivande stund har Sigtunahöjden inte fått några permitteringspengar utbetalda sedan i augusti.

– Hade jag vetat att vi skulle få vänta i åtta månader på permitteringspengarna hade jag sagt upp tio personer till, eller till och med stängt verksamheten, säger hon.

Lotta Boman och ekonomichefen Maria Steiner ägnar större delen av dagarna åt att administrera. De ligger på myndigheter, jagar revisorsintyg och underlag, kollar upp nya regler, förhandlar med fackförbund och ringer otaliga samtal. Och så börjar det om.

– Det är svårt att skriva ned allt vi gör, för det pågår hela tiden, säger Lotta Boman.

När Tidningen Näringslivet pratar med Lotta Boman har hon precis diskat klart efter lunchen. Hon har öppnat, piffat blommor, sett till att huset är fräscht, dukat, serverat. Just nu gör hon ”allt” i företaget. Maria Steiners dag äts upp av stödprocesser och administration.

– Hela min dag har bestått av att ta fram underlagen som ska in för att få revisorsintyget för att kunna söka omställningsstödet för mars, och när jag har skickat in alla underlagen så är det dags för nästa grej, säger hon och fortsätter:

– På Tillväxtverkets ansökan om korttidspermittering för december till maj väntar jag på revisorsintyg, men den granskningen har revisorerna inte gjort någon gång så där är jag nu åter tillbaka på punkten där jag måste fråga om vad de behöver för att kunna granska det här. Jag kan alltså inte skicka in ansökan för man får inte komplettera i efterhand, utan man måste skicka in allting på en gång till Tillväxtverket, säger hon.

Men för myndigheterna gäller andra regler, menar Lotta Boman.

– Det är det som är så fruktansvärt. Vi ska leverera på rätt dag, på rätt tid och lämna in. Men alla som ska leverera till oss behöver aldrig ge några besked, säger hon.

– Alltså det är första gången under mitt arbetsliv som det är omöjligt att planera framåt eller ändra beslut retroaktivt, fortsätter Lotta Boman.

Hon beskriver en mental stress som pågår dygnet runt och har gjort det i vecka efter vecka, månad efter månad.

Maria Steiner anser att det jobbigaste är att inte kunna påverka situationen

– Plötsligt är det något nytt intyg eller protokoll som ska in och så hamnar det utanför vår kontroll igen, och så tar det några veckor till. Det är en enorm frustration. Det spelar ingen roll hur duktiga vi är, vi får ändå inte ut något av det, säger hon.

Hon återkommer till revisorsintyget som ska intyga att krisen i företaget uteslutande beror på covid-19. Trots att de redan har fått detta intygat måste processen göras om för varje ny ansökan som skickas in, och processen är lika tidsödande varje gång.

– Inget blir lättare för att vi har gjort det tidigare, utan varje gång ställs vi inför något nytt, säger Lotta Boman.

Att Sigtunahöjden bakom krisen är ett välmående företag som har bidragit med skattepengar i alla år tycker hon glöms bort när det blåser. I de flesta kommuner bidrar företagen med 30 till 40 procent av de totala skatteintäkterna, men detta kommuniceras inte, menar hon. Istället talar finansministern om historiskt stora stödpaket till företagen.

– Jag skulle vilja ha svar från Magdalena Andersson om det är rimligt att det ska ta sex till tolv månader att få de utlovade stöden utbetalade. Om man har respekt för mig som företagare, och har tagit emot mina skattepengar i alla dessa år, så måste man också respektera mig i krisen, säger Lotta Boman.

 

Mer från Svenskt Näringsliv

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Svenskt Näringsliv och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?