1515
Annons

Debatt: De dyrköpta projekten – en studie i misslyckanden

HÄLLEFORS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den andra delen av Di Debatts sommarföljetong.

Finlandsfärjan i Hällefors.
Finlandsfärjan i Hällefors.Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

I Sydostasien ansågs länge vita elefanter vara heliga och lyckobringande. Däremot saknade de praktisk användning, vilket gjorde det kostsamt för den som fick en sådan i gåva att ta emot den. Eftersom elefanten var helig var det dessutom omöjligt att bli av med den, om man inte var beredd att drabbas av överhetens förbannelser. Nuförtiden används begreppet om misslyckade infrastrukturprojekt eller jättelika sportarenor som blir stående tomma i decennier när olympiader och världsmästerskap dragit vidare någon annanstans. 

…också känt som Formens hus och kommunhus.
Dölj beskrivning
…också känt som Formens hus och kommunhus. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Men trots att det finns gott om misslyckanden har klockartron på jättelika satsningar som finansieras av staten eller EU länge varit stark i de gamla industribygderna. Men samhällen förändras inte av monumentala projekt utan lokal förankring. På många håll i Bergslagen har de i stället blivit hinder för att gå vidare, när all politisk energi och stora ekonomiska resurser bundits upp i hopplösa projekt. Det de har gemensamt är också att de innehållit kodorden ”kultur” och ”hållbarhet” vilket gjort att projekten hyllas de på ett oreserverat sätt medan de pågår, varefter de totalt faller i glömska när de rasat ihop i konkurser och gräl.  

Tanken bakom Hyresgästernas hus var att visa hur man levde livet i en hyreslägenhet på femtiotalet
Tanken bakom Hyresgästernas hus var att visa hur man levde livet i en hyreslägenhet på femtiotaletFoto:Jan Jörnmark

Man möter fenomenet på ett brutalt sätt i Hällefors. Ortens centrum består i dag av den vanliga svenska glesbygdsblandningen: ett par ICA och konsumhallar, några rivningstomter och sju-åtta flagnande affärshus från femtiotalet. Men i hörnet av Sikfors- och Sävenforsvägen hittar man en sällsam samling byggnader och föremål. En stor fastighet som enligt lokala källor ser ut som en Finlandsfärja har fortfarande skyltar där det sägs vara ”Formens hus”. Strax bredvid står ett annat ett hus med lätt förfallen och igenväxt källarentré som gör anspråk på att vara ”Hyresgästernas hus”. Den folktomma gården mellan husen kallas ”Mästarnas park” och är fylld av storslagna statyer och dammar.

Det man befinner sig i är den bästa sammanfattning som går att hitta av alla de misslyckade satsningar som gjorts i glesbygden under de senaste tre decennierna för att ”skapa jobb och sätta kommunen på kartan”. Ett bättre exempel på den gränslösa övertron på att man kan skapa en ny samhällsstruktur genom att ta en genväg från industrisamhället till en ny turist- och upplevelseorienterad kultur- och kunskapsindustri existerar ingenstans.

Mästarnas park känns nuförtiden mest obegriplig.
Dölj beskrivning
Mästarnas park känns nuförtiden mest obegriplig. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Navet i satsningen gick under namnet Formens hus, som består av ett vanligt trevånings femtiotalshus, som kompletterats med en modernistisk påbyggnad. Tillbyggnaden gjordes så att man skulle kunna se in i femtiotalshuset ”som ett dockhus”. Det byggdes dessutom enligt faktor tio modellen, vilket innebar att energianvändningen skulle vara hela nio tiondelar lägre än tidigare. Huset skulle ta in Hällefors och hela Sverige i en ny formmedveten och miljöcertifierad framtid. Terence Conran, som flögs in när satsningarna drog i gång intygade att ”I Hällefors passar en sån som jag som hand i handske”. Det betydde förstås att olika former av bidrag till huset flödade in från EU, regionen, staten och inte minst från kommunen själv. 

Rikstidningarna skrev spaltkilometer om den fantastiska omvandling som var på väg att ske. En artikel från vintern 2005 i Svenska Dagbladet berättar om den ”metamorfos” som just då pågick för att skapa ett internationellt designcentrum i Bergslagen. Optimismen var enligt tidningen närmast gränslös, och befolkningen hade ryckts med: som en följd av att man satsat dussintals miljoner av EU pengar på ett museum med verk av Alvar Aalto, Charles Eames och Mies van der Rohe tillsammans med fontäner och skulpturparker med verk av Carl Milles och Bror Hjorth hade ”…alla på orten har blivit helt frälsta i 50-talsdesign”. DN följde upp med att ”…ända sedan 1989 har kommunledningen aktivt arbetat för att föra Hällefors in i ”K-samhället”, där kunskap, kultur och kommunikation ska ersätta beroendet av den tunga industrin.  Alla barn går i en obligatorisk kulturskola [som leder till] en förberedande utbildning för ungdomar som tänker söka till Konstfack, Beckmans eller någon annan högskola.” I en statlig utredning från 2002 om industriarvets betydelse för kulturen kunde man läsa att ”…Musikskolan hade förvandlats till en obligatorisk kulturskola, där eleverna fick ägna ett år i taget åt dans, teater, bildkonst och musik. Strax därefter fattades beslut i det kommunala bostadsbolaget, som snart skulle göra tre trista bostadsområden till sevärdheter. Dessutom hade Hällefors fått en folkhögskola, Sveriges allra yngsta, och genom dess teaterlinje höll det på att utvecklas ett teaterliv i kommunen. En ny tid hade börjat…”

Man tycker sig ana inspiration från Centre George Pompidou i Paris här.
Dölj beskrivning
Man tycker sig ana inspiration från Centre George Pompidou i Paris här. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Men i verkligheten hade någon ny tid inte börjat, för det tidningar och utredningar inte uppmärksammade var att det aldrig fanns någon långsiktigt hållbar finansiering av satsningarna. Det ledde till att den stiftelse och aktiebolag som skulle driva den internationella designutbildningen under början av 2010-talet gick i konkurs. Beräkningar i media kom fram till att 125 miljoner gått in i projektet ”utan att ett enda jobb skapats”. Däremot saknades det under åren som de kommunala investeringarna bands till de olika konstprojekten pengar för att bygga en simhall eller till att konstfrysa bandyplanen vilket gjorde att ortens lag fick läggas ned. Under ett år sparades det in på julmusten till skolornas julbord. 

En annan av nittiotalets konstsatsningar. Polstjärnan fick SABO:s miljöpris 1999.
Dölj beskrivning
En annan av nittiotalets konstsatsningar. Polstjärnan fick SABO:s miljöpris 1999. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

De utdragna konkurserna avslutades sedan med att kommunen stod som ägare till det tomma huset, som inte fick säljas på grund av villkoren för EU-stöden. Lösningen blev att göra om det till kommunhus, men det krävde omedelbart en ny och kostsam ombyggnad. Problemet har visat sig bestå av att huset likt en medeltida katedral byggts efterhand som olika bidragsansökningar beviljades. Därför har olika etapper inte slutförts som de planerades, vilket gjort konstruktionen bristfällig på ett oförutsägbart sätt. Dessutom har faktor tio byggandet gjort att undermåliga material använts. Det ledde till att huset redan en kort tid efter att det 2019 återinvigts till kommunhus på nytt fick stängas på grund av att personalen fått huvudvärk, hudproblem och eksem. Nu i sommar fortsätter katedralsbygget med en ny renovering, där hela ventilationen i huset är på väg att bytas ut. 

I Millesparken har Guds Hand fått sällskap av en cykel.
Dölj beskrivning
I Millesparken har Guds Hand fått sällskap av en cykel. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Huset demonstrerar eftertryckligt hur dyrt det är att ta emot EU- och statliga medel. Först krävs kommunal delfinansiering, vilket gör satsningarna till en återkommande del i driftsbudgeten. När sedan de yttre finansiärerna lämnat står kommunen ensam med den vita elefanten som oavbrutet dränerar omgivningen på resurser och energi.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera