1515

Debatt: Därför bör L inte regera med S

DEBATT. Socialdemokraterna vill ha en blocköverskridande regering där C och L ingår. Jag vet av egen erfarenhet att på den ekonomiska politikens område är skillnaderna mellan L och S betydande, skriver Carl B Hamilton, tidigare riksdagsledamot och ekonomisk talesperson (L).

Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (L)
Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (L)Foto:Claudio Bresciani

Argumentet för Liberalernas deltagande i en regering över blockgränsen med bland andra Socialdemokraterna är att det blir en starkare regering – kanske till och med en majoritetsregering – som bör ha goda parlamentariska möjligheter att få igenom sin politik, inklusive reformer. Men skulle resultatet bli den politik och de angelägna reformer som L vill ha?

Fokus i en diskussion om alternativen bör ligga på de sakfrågor som kan förväntas dominera rikspolitiken under mandatperioden. Eftersom M och S numera tycker lika i migrationsfrågan kommer den uppslitande frågan inte att bli lika dominant som under förra mandatperioden.

Ekonomisk politik – i vid mening – är ett ytterst viktigt politikområde och inrikespolitikens kärna. Det är bland annat därför som riksdagens finansutskott är överordnat övriga utskott, och har en lagstadgad samordningsuppgift när det gäller till exempel rikets budget. Jag vet av egen erfarenhet att på den ekonomiska politikens område är skillnaderna mellan L och S betydande, men det kom inte fram i valrörelsen.

Därför är det lätt att glömma Liberalernas och Socialdemokraternas olika utgångspunkter i ekonomisk politik – individer eller kollektivet i fokus – och de långsiktiga, sakliga motsättningarna vad gäller företagande och användning av ekonomiska incitament och inte regleringar, exempelvis.

Bostadspolitiken är kaputt. S-receptet är alltid mera pengar, subventioner och regleringar enligt en beprövad metod som inte löser problemenutan i stället långsiktigt förvärrar dem – och har gjort så sedan 1950-talet. Denna politik kan L inte medverka till. Här behövs reformer med tydlig marknadsekonomisk inriktning. Kortsiktigt högre hyror för vissa får kompenseras, men inte blockera nödvändiga ändringar.

Fler jobb för nyanlända och lågutbildade: ”Enkla jobb” och liknande reformer av lagstiftningen på arbetsmarknaden är absolut nödvändiga. Här äger dock LO en förlamande vetorätt när S sitter med och beslutar. LO använder sin ställning och sitt ekonomiska stöd till S för att slå vakt om intressena hos dem som redan har jobb.

Men samhället är större än LO:s medlemsstock, och LO-medlemmarna har aldrig förr haft en så svag ställning i väljarkåren som i det senaste valet. Detta, och integrationsproblemens allmänpolitiska tyngd, måste få komma till uttryck i arbetsmarknadsreformer som gynnar ”outsiders” och icke LO-organiserade personer, bland annat nyanlända.

Ett annat tvistigt politikområde är skatterna, även om jag tror att det här vore möjligt att komma överens. Det finns många kombinationsmöjligheter i olika skatteuppgörelser att ta till för att utforma kompromisser som alla kan leva med. Men här bör man snarare fokusera på att få bättre skatter än en viss procent på skattetrycket, samt att acceptera att omvärldens kapitalrörlighet, migrationsbenägenhet och skattekonkurrens inskränker Sveriges handlingsfrihet.

När små partier samverkar med kombinationen S+LO förlorar de. Det är en väletablerad erfarenhet. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet tappade Folkpartiet och Bengt Westerberg väljare på samarbetet med S och LO. Centern under Olof Johansson ”tog samhällsansvar” tillsammans med S och LO, men partiet höll som tack för hjälpen på att åka ur riksdagen. Miljöpartiet höll på att gå samma väg i senaste valet efter sitt fyraåriga samregerande med S och de grå eminenserna i LO.

L ligger i dag på blygsamma 5,5 procent av väljarkåren. Det innebär att det knappast finns någon säkerhetsmarginal mot att åka ur riksdagen vid nästa riksdagsval. Givet erfarenheten att småpartier förlorar på samverkan med S, hur kan någon som tycker det är viktigt att Liberalerna säkert är kvar i riksdagen efter 2022 förespråka samverkan med S fram till dess?

Mitt svar på frågan om Liberalerna bör sträva efter att ingå i en regering över blockgränsen är alltså nej. Huvudalternativet för mig är självklart en alliansregering. Men om alliansalternativet inte går att uppnå bör L i stället stödja tillkomsten av en M+KD regering.

Om M och KD nu skulle välja att bilda regering kan man naturligtvis kritisera deras agerande, men man kan inte kritisera andra, som Liberalerna, för de beslut som M och KD fattar. De två partierna är vuxna, bestämmer själva, och L är inte förmyndare för M och KD.

Liberalerna har dessutom – precis som andra partier – ett ansvar gentemot sina väljare. L har bland annat lovat att försöka avsätta Stefan Löfvens regering, motarbeta Vänsterpartiets ideologi och stora inflytande, inte minst i den ekonomiska politiken och frågan om vinster i välfärden. Löftena är lika legitima som andra partiers och måste vägas in när ställningstagandet i regeringsfrågan görs.

Jovisst, en M+KD-regering blir sannolikt svag och kanske bara lever en kortare tid, exempelvis fram till ett extra val i samband med EU-valet i juni 2019. Vi får dock ta en sak i sänder.

 

Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi och tidigare mångårig riksdagsledamot (L)


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?