1515
Annons

Debatt: Därför är EU så viktigt för Sverige

DEBATT. Vi är alla är beroende av import – av alltifrån de dagligvaror och kapitalvaror vi använder i vår vardag till de insatsvaror industrin behöver.

Scanias vd Henrik Henriksson.
Scanias vd Henrik Henriksson.Foto:Amanda Lindgren

Importen kan bara betalas av export eller ökad statsskuld. Vår export är därför grundläggande för jobb och välfärd i Sverige.

I en tid av ökande protektionism och hotande handelskrig måste vi som litet och handelsberoende land vara oerhört måna om våra relationer med omvärlden. Det är därför oroande att politiska vindar blåser som går emot de internationella samarbeten och den globalisering som varit en förutsättning för Sveriges framgångar.

Att politiker på ytterkanterna vill att Sverige lämnar EU vittnar om bristande kunskap om utrikeshandelns betydelse för det svenska samhället. Om vårt land utsätts för tullar och restriktioner får det mycket allvarliga konsekvenser.

Industrin är den svenska exportens motor. Ingenting har större betydelse för vår välfärd än handeln med våra europeiska grannar. Mer än hälften av vår export går till andra EU-länder. Samtidigt är vår andel av den totala varuhandeln mellan EU-länderna bara omkring 3 procent. EU är alltså mycket viktigare för Sverige än vad Sverige är för EU.

Ett svenskt EU-utträde vore en katastrof för vårt land. Den som tror att det skulle göra Sverige starkare tar grundligt miste.

Efter finanskrisen har de politiska samtalen i både Sverige och många andra länder präglats inte bara av populism till höger och vänster utan också av pånyttfödd nationalism och protektionism. Bakgrunden finns i ett delvis berättigat missnöje med det politiska etablissemanget. Men svaret har blivit en vredens politik som i stället för att leta lösningar söker syndabockar.

Ingenting gör så mycket för vårt internationella inflytande som samarbete med omvärlden, framför allt med länder som delar vår tro på demokrati och marknadsekonomi. Eftersom andra länders agerande i gränsöverskridande frågor som handel, miljö och migration påverkar Sverige så skulle ett EU-utträde dessutom innebära att vi ger upp inflytande över vår egen framtid. Att överge det europeiska samarbetet vore ett nationellt självskadebeteende av historiska proportioner.

Ett starkt Sverige är öppet för idéer och arbetskraft från andra länder och kulturer. Vi kan klara de utmaningar som demografi och global konkurrens innebär. Men vi klarar det inte på egen hand.

 

Petra Einarsson, vd, Billerud Korsnäs BILL -4,19% Dagens utveckling

Johan Söderström, vd, ABB ABB -1,49% Dagens utveckling Sverige

Karl-Henrik Sundström, vd, Stora Enso STE R -4,22% Dagens utveckling

Henrik Henriksson, vd, Scania

Lennart Evrell, före detta vd, Boliden BOL -3,13% Dagens utveckling


Centern är inget mittenparti

DEBATT. Centern, med partiledaren Annie Lööf, är berett att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister för att minska SD:s politiska inflytande. Att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati, skriver DN:s före detta politiska chefredaktör Svante Nycander.

Foto:Pontus Lundahl

Allt kretsar kring Annie Lööf. Hon låter kravet på isolering av Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan och kanske framtvinga ett extraval. En ny regering måste förhindra att SD får inflytande som tungan på vågen i riksdagen.

Risken för sådant inflytande är liten i frågor som SD prioriterar: invandring, asylrätt och allt som rör flyktingar. Där kommer varje möjlig regering att söka lösningar i samförstånd över blockgränsen. Men att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati. Det är inte fair play.

En samlingsregering av alla partier utom SD skulle vara det radikala sättet att uppfylla Annie Lööfs krav, men en sådan isolering av SD skulle motverka sitt syfte. Det enda oppositionspartiet skulle locka alla slags missnöjesopinioner. Ett parti kan ha inflytande utan att vinna voteringar. Det mesta hänger på i vilken riktning väljaropinionen rör sig.

Regeringssamverkan över blockgränser kan vara ett sätt att genomdriva impopulära men angelägna reformer. Om målet i stället är att utestänga ett visst parti från normalt deltagande i politiken blir priset onödigt högt. Bland annat blir det svårare för bojkott-partierna att locka tillbaka tidigare väljare.

Har Annie Lööf andra motiv än de hon uppger?

I december 2012 skrev Aftonbladet att Centerpartiets motgångar fortsatte, den senaste opinionsmätningen gav partiet endast 4,2 procent. Annie Lööfs förändringsarbete gick in i ett avgörande skede. ”För att vässa den ideologiska profilen har C tagit hjälp av den liberala debattören och idéhistorikern Johan Norberg.” (AB 28/12 2012).

Johan Norberg är ortodox nyliberal, en som inte tvekar om det långsiktiga målet: en minimal stat och en arbetsmarknad fri från kollektivavtal om minimilöner.

Centerpartiets före detta ledare Olof Johansson är en av dem som har vittnat om nyliberal infiltration: ”Nyliberala tankesmedjan Timbro har fått alltför stort inflytande inom Centerpartiet” (Expressen 10/1 2013).

Svensk nyliberalism hade tidigt sin maktbas inom Svenska Arbetsgivareföreningen (Saf). Efter storkonflikten 1980 misströstade ledande arbetsgivare om den svenska modellen på arbetsmarknaden. Problemen gällde kostnadsinflationen, arbetsrätten (särskilt Las), arbetskonflikterna och löntagarfonderna. Arbetsgivarorganisationer krävde i omgångar stora ingrepp i strejkrätten.

Men det som under 1990-talet framkallade en nyliberal våg inom borgerliga ungdoms- och studentförbund var inte arbetsmarknadens problem utan internationaliseringen, särskilt den fria rörligheten inom EU. Öppna gränser för arbetssökande och flyktingar var en idé som inspirerade.

Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012) har påverkat många. Centerpartiet antog ett idéprogram 2013: ”Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen. // En värld där det är lika naturligt att flytta mellan nationer som inom nationerna.”

Flera andra partier yttrade sig i samma riktning. Folkpartiet var försiktigare: ”Under överskådlig tid ska Sverige ha reglerad invandring.”

Den svenska modellen på arbetsmarknaden har sedan mitten av 1990-talet kunnat lösa en rad problem. Arbetskonflikter är sällsynta, kostnadsinflationen har övervunnits. Arbetsmarknaden tillfrisknade när politikerna drog sig tillbaka och lät parterna sköta sitt. Industriavtalet 1976 – ett fackligt initiativ – var en milstolpe. Denna gynnsamma utveckling hade inte varit möjlig vid öppna gränser och fri invandring av flyktingar och arbetssökande.

Men nyliberaler låter sig inte rubbas. De jämställer kollektivavtalen med hyresregleringen, som båda omtalas som skadliga inskränkningar i marknadsekonomin. Detta är ett missförstånd. Frånvaro av statlig eller kollektiv lönereglering betyder inte att lönerna bestäms av marknaden.

I företagen bestämmer verkställande direktörer, inte marknadskrafterna. Det ena företaget kan vilja belöna de mest dugande anställda, det andra tror att jämnare löner gynnar arbetsklimatet. Vägningen av sparsamhet mot behovet av kvalificerad personal görs inte av anonyma marknadskrafter. Nyliberalerna vill ge direktörerna mer makt på fackets bekostnad.

Kopplingen mellan nyliberal migrationspolitik och antifacklig lagstiftning är uppenbar hos framför allt C. Efter valet 2014 lyssnade jag på ett tal av Annie Lööf hos Timbro. Hon ansåg att lågutbildade flyktingar måste erbjudas enkla jobb med lön under kollektivavtalens lägsta nivå. Budskapet var enkelt: ”Parterna på arbetsmarknaden måste ta sitt ansvar. Gör de inte det måste vi lagstifta.” Inte ett ord om komplikationer.

Det är lättare att erbjuda enkla jobb som redan finns än att uppfinna nya sådana. Det kan ske genom att arbetsgivare säger upp visstidsanställda, numera en stor grupp på arbetsmarknaden, och erbjuder jobben åt flyktingar med lägre lön.

Annie Lööf inser att partiet är chanslöst som ett nyliberalt flygelparti till höger om Moderaterna. Det gäller att etablera sig i mittfältet. En hand utsträckt till S och kompromisslöst fördömande av SD tycks motsäga misstankar om någonting högerradikalt. Den pågående regeringskrisen förvirrar. Vad är vänster och vad är höger i dessa förvecklingar? Några vill skaka om oss och låta allt vedertaget och fast förflyktigas.

 

Svante Nycander, före detta politisk chefredaktör, Dagens Nyheter. Har utgivit boken ”Liberaler i asylkrisen” (2018), Dialogos förlag


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?