Ålderstrappan var populär redan på 1500-talet som illustration av livet, där varje tioårsfas representerades av ett trappsteg. Ungdomen var uppåtgående, 50 år var höjdpunkten, därefter gick det stegvis nedåt. Denna visualisering tycks leva kvar i vårt kollektiva medvetande än i dag. För hur ska man annars tolka det tydliga motstånd 50-plussarna möter på arbetsmarknaden – trots att allt fler av oss antingen kommer att välja- eller tvingas till ett förlängt arbetsliv.
Svaret är ålderism. De åldersrelaterade fördomar som i förlängningen leder till åldersdiskriminering av både äldre och yngre. Ålder ingår sedan 2009 i lagen om diskriminering, men endast ett fåtal anmälningar har sedan dess gått hela vägen till domstol. Ämnet är känsligt och många drabbade drar sig för att processa, av oro för sin framtida karriär. Därtill är bevisläget ofta svårt och lagstiftningen därför svår att tillämpa.
Världshälsoorganisationen, WHO, har klassat ålderismen som en global utmaning och inlett ett arbete kallat ”The Decade of Healthy Aging”, då åldersfördomar orsakar enorma hälsokostnader världen över. Bara i USA en uppskattad årlig merkostnad för de åtta dyraste sjukdomarna på 63 miljarder dollar. Vidare visar en undersökning från Lyons att 29 procent av de som drabbats av ålderism uppvisar symptom på depression. I den andra vågskålen har Australien räknat fram att fem procent fler av landets 55-plussare i arbete skulle tillföra statskassan omkring 48 miljarder australiensiska dollar.
Sverige å sin sida anklagas ofta för att vara ”världens mest ålderistiska land”. Ligger det någon sanning i det? I World Values Surveys så kallade Kulturkarta placeras världens länder utifrån sekulära/rationella värderingar respektive överlevnads- och självförverkligande dito. Sverige intar där en extremposition som både det mest sekulära landet – och landet med de mest självförverkligande idealen.
En annan stor studie (Michigan State University, 2020) visar på ett tydligt samband mellan länder med starkt individualistisk kultur och utbredd ålderism – exempelvis bristande respekt för äldre, tydlig dragningskraft mot aktiv och ungdomlig livsstil, tendens att känna sig yngre än sin verkliga ålder liksom benägenhet att ljuga om densamma.
Via dessa två studier ter sig utpekandet av Sverige som ett extremland när det gäller ålderism och åldersdiskriminering inte så egendomligt. Men det finns fler faktorer som bidragit till att ge kronologisk ålder, själva siffran, ovanligt stor betydelse just här. Våra åldersbaserade personnummer är en uppenbar sådan. Fäblessen för att skriva ut ålderssiffror i media oavsett sammanhang likaså. Vi umgås inte lika vardagligt naturligt över generationsgränser som i exempelvis Asien och länderna runt medelhavet. Vår arbetsmarknad är relativt liten och trögrörlig. Listan kan göras längre.
Så vad behöver göras? Låt oss börja med fyra uppenbara bristområden:
Åldersmedvetet ledarskap och åldersmångfald. Fler företag behöver inse att ålder är en faktor att beakta, utifrån skiftande behov under livets olika faser. Men också som en ren mångfaldsfråga. Konkreta åtgärder handlar om att se över åldersstruktur, attityder, policies och hur man formulerar sig mer åldersinkluderande. Unga talanger behöver kunna se och ta tillvara sina möjligheter till en lång och hållbar karriär – äldre talanger likaså.
Fler äldre politiker. I Sveriges riksdag är bara knappt 4 procent av ledamöterna 65 år eller äldre (2021), när en av fem invånare i Sverige som helhet tillhör denna åldersgrupp. Tankevurpan som lätt görs är att detta bara är ett problem för de äldre.
Breddning av åldersbegreppet. Ålderism bygger på idén om små eller inga skillnader alls mellan individer i samma ålder, samtidigt som både klinisk forskning och vardaglig empiri visar på raka motsatsen. Hela diskursen behöver brytas ner i ålderns olika dimensioner; kronologisk ålder (antal år), biologisk ålder (kroppens skick), kognitiv ålder (hjärnans skick) och social ålder (åldersrelaterat beteende), för att landa rätt.
Relevant bildsättning. Effektiv bildsättning har kraften att både förändra och konservera (ålderstrappan) människors uppfattning. Ålderism har sin grund i okunskap och rädsla. Självklart blir vi rädda för att åldras, när det dominerade temat i bildsättningen av äldre och åldrande under så lång tid handlat om allmän avtrappning, krämpor och problem. Verkligheten är en annan – så uppdatera era bildbanker!
50 år är idag för allt fler människor en ny startpunkt. De tidskrävande småbarnsåren är avklarade och energinivåerna påfyllda. Självkännedomen har aldrig varit bättre. Drivkraften att göra karriär har successivt ersatts av en genuin vilja att göra nytta.
Det är hög tid att skrota den gamla ålderstrappan och ersätta med en ny, som fortsätter uppåt. Det går, men för att lyckas krävs att vi gör upp med fördomarna och lär oss mer om åldrandets gåta, ett betydligt mer mångbottnat och nyansrikt ämne än den krassa siffra det alltför ofta reduceras till.
John Mellkvist
Seniorkonsult på Kreab
Ambassadör i Delegationen för senior arbetskraft (2018-2020)
