Om du fortsätter göra vad du gjort tidigare, så kommer du också fortsätta få ungefär samma resultat. Påståendet är applicerbart på politiken. Om man är missnöjd med politikens utfall så måste man ändra politiken.
Den 27 januari 2012 valdes Stefan Löfven till partiledare för Socialdemokraterna. Han har varit Sveriges statsminister sedan den 3 oktober 2014. Om man tycker att den politiska utvecklingen sedan dess varit bra, så ska man ändra på så lite som möjligt.
Stefan Löfven avgår nu som partiledare.
Av de fem toppkandidater som lyfts fram så är samtliga nuvarande ministrar i Stefan Löfvens nuvarande regering.
Den som ligger närmast till hands att bli vald är finansminister Magdalena Andersson. En av Stefan Löfvens absolut närmaste. En som i vått och torrt stått upp för den politik som förts och som är ansvarig för det utfall den förda politiken fått. Blir hon statsminister så kommer skillnaden ligga i att samma politik, samma 73 punktsprogram administreras av en kvinna.
För den som tycker könsaspekten är av central betydelse så vore det ju enklare och mer rakryggat att välja Annie Lööf som partiledare och därmed statsminister. Det är ju krasst hennes och Miljöpartiets politik Stefan Löfven administrerat.
Jag uppskattar många av dagens ministrar som personer och vänner. Men det är inte vänskap och kollegialitet som ska premieras i politik. Det är resultat. Om det socialdemokratiska partiet ska finna tillbaka till socialdemokratin så kan inte kompassen hållas av dem som lett vägen därifrån.
Ansvar är en dygd. Man skyller inte ifrån sig. Som politiker ska man se till vad ens beslut leder till för folket. Utfallet för den vanliga, strävsamma, arbetande människan är det som räknas. Om ens beslut lett till att mer otrygghet (mer skjutningar, sprängningar, mord och organiserad brottslighet) högre arbetslöshet (sedan 2014 är Sverige det enda landet i Europa som har ökande arbetslöshet) och industrikris (elbrist, produktionsflytt, kompetensbrist), ska man belönas genom att få sitta kvar eller få en högre position då?
Har någon av regeringens ministrar sagt ifrån? Tagit avstånd från någon av de 73 punkter som slagit direkt mot de tidigare väljarleden? Om någon burit en egen övertygelse eller alternativa idéer, vad har hindrat dem att gå ut med dem? Varför har ingen bara sagt: ”Vad håller vi på med? Hur kan vi sälja ut oss för makten? Varför går vi inte bara i opposition och låter Centern och MP driva dessa galenskaper själva?”
Jag är socialdemokrat för att jag tror på arbetet som det förenande kittet
Vad skulle på riktigt förändras i partiets politik om Stefan Löfven ersätts av en av sina ministrar? På vilket sätt skulle det bli bättre för den arbetande, strävsamma klassen?
Min övertygelse är att socialdemokratin måste återfinna sitt förenande kitt. Det som ger medborgaren sin känsla av tillhörighet. Jag är socialdemokrat för att jag tror på arbetet som det förenande kittet. Att vi alla ska bidra utefter våra förutsättningar. Att vi ställer krav på varandra. Vägen in i gemenskapen går genom att bidra till gemenskapen. Ett politiskt parti representerar en grupp som har något gemensamt. Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Vi representerar dom skötsamma som vill göra rätt för sig. Den strävsamma klassen. Vi är inte ett bidragsparti. Vi är inte ett migrationsparti. Vi är inte identitetspolitiker, libertarianer eller nyliberaler. Vi är socialdemokrater och vi måste driva socialdemokrati så som den formats från Per Albin Hansson till Göran Persson.
Vill du få samma utfall av politiken som du fick igår, även imorgon så ska du inte ändra på något. Då är det logiskt att välja en partiledare så ideologiskt lik den föregående som möjligt. Allra helst då någon av den föregående partiledarens ministrar.
Min vision är att få socialdemokraterna att bli socialdemokrater igen. Då krävs en helst annan politik. Ska vi nå dit så måste samtliga ansvariga ministrar bytas ut, inte bli partiledare.
Jan Emanuel Johansson
Socialdemokrat i intern opposition. Meddelade i dag i Aftonbladet att han skulle ställa upp som partiledare om han fick chansen.
