1515
Annons

Debatt: Bruksorterna vid vägs ände - en resa i verkligheten som glömdes bort

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den första delen av Di Debatts sommarföljetong. 

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

Under mitten av juni träffade jag flera ledande politiker i Bergslagen. Eftersom jag följt traktens utveckling på nära håll i tjugo år blev jag förvånad över den nya realistiska och krismedvetna ”gräv där du står”-mentalitet jag mötte. Orsaken till realismen fanns i att de nu är hårt konfronterade med det nya fenomenet social dumpning, samtidigt som de måste klara den mycket besvärliga integrationen av de flyktingar som valt att stanna i bruksbygderna efter flyktingvågen 2015/16.  Därför kom det inte som någon överraskning för mig att regeringen nästan samtidigt tillsatte en utredning om samma sak. Civilministern antydde också att det inte kommer att finns någon enkel lösning på problematiken genom att säga att ”…orsakerna till social dumpning är komplexa och tangerar flera olika områden som exempelvis bostadsförsörjning, integration och socialtjänst.” 

Den sociala dumpningen innebär att kommuner i framför allt Stockholmstrakten letar upp tomma lägenheter i glesbygden som de förmår sina socialt belastade invånare att flytta till. I sin totala nakenhet är dumpningen den brutala slutpunkten på den långa bostads- och integrationspolitiska utförslöpa som pågått i Sverige under ett halvsekel. 

Pappersbruket i Fredriksberg blev nästan en turistattraktion de sista åren.
Dölj beskrivning
Pappersbruket i Fredriksberg blev nästan en turistattraktion de sista åren. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Sammanhangen och effekterna av haveriet är allra tydligast i Bergslagen. Politikerna jag mötte finns i Hällefors och Filipstad. De båda kommunerna var som folkrikast 1960 med 31 000 invånare. På den tiden hörde de till den rikaste halvan av Sveriges kommuner, men sex decennier senare har de några av landets lägsta utbildningsnivåer och medianinkomster, samtidigt som bara 17 000 invånare finns kvar. De senaste åren har de också uppmärksammats för sina skeva befolkningsstrukturer. Den svenskfödda befolkningen har minskat och åldrats, samtidigt som det skett en inflyttning av resurskrävande utomeuropeiska migranter. Runt om i landet delar långt mer än hundra kommuner den här utvecklingen. Det är trakter som fortfarande har flera miljoner invånare, men där nedgången bara fortsätter och som blivit en del av det stora svenska segregationsmisslyckandet. 

Resterna av en statsstödd men lika dödsdömd tapettillverkning hängde kvar på väggarna.
Dölj beskrivning
Resterna av en statsstödd men lika dödsdömd tapettillverkning hängde kvar på väggarna. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Analyserar man Bergslagens problem handlar det om fyra intimt sammanhängande delar. För det första har arbetsmarknaden varit mycket svag sedan länge. För det andra har befolkningsutvecklingen utvecklats ännu svagare. För det tredje har det lett till att glesbygdspolitikerna fastnat i lösningar i form av illa genomtänkta projekt som ”ska sätta kommunen på kartan och skapa jobb”. Slutligen har de många tomma lägenheterna i avfolkningsbygderna använts som en tillgång i migrationspolitiken, vilket sedan skapat stora problem när nya befolkningsgrupper lett till ökade sociala kostnader och språkproblem i skolorna. Den här artikelserien kommer att behandla samtliga dessa delar och ska problematiken lösas på sikt är det helheten som behöver angripas.

Ett rotsystem i dagens problematik är att de tomma lägenheterna ofta setts som en tillgång. Den stora fördelen med den sociala dumpning som tillkommit de senaste åren är att det är ett grundskott mot det synsättet. Det gör att det i dag borde vara möjligt att genomföra en helhetslösning av samma typ som Stadtumbau ost som startade i före detta Östtyskland år 2000. Orsakerna till att programmet startade påminner starkt om det som råder i avfolkningsdelarna av Sverige: befolkningen i det som hade varit DDR föll med cirka två miljoner efter återföreningen. Dessutom ledde nyproduktionen av bostäder till att efterfrågan på Plattenbauten, som DDR:s variant av miljonprogrammet kallades, föll ännu kraftigare. För att klara situation genomfördes ett systematiskt ombyggnadsarbete av de östtyska städerna. Uppemot miljonen av de illa omtyckta lägenheterna i modernistiska flerfamiljsområden revs, samtidigt som de förfallna men uppskattade innerstäderna från förra sekelskiftet rustades upp. Stadtumbau Ost löpte under nästan tjugo år och gjorde verkligen många av de avfolkade städerna mycket mer attraktiva, samtidigt som man undvek att de förvandlades till en social problemhärd. 

Allt är numera rivet och bortsanerat av länsstyrelsen.
Dölj beskrivning
Allt är numera rivet och bortsanerat av länsstyrelsen. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Skillnaden mot det som hände i DDR var att krisen i de svenska bruksbygderna var mycket mer utdragen. Efter ett gyllene femtiotal och ett acceptabelt sextiotal kunde man börja ana problem flera år innan den första oljekrisen bröt ut. Regionalpolitiken blev mer aktiv och skapandet av Statsföretag AB 1969 var ett tydligt exempel på att industri- och konkurrensproblemen hade börjat öka.  Men omfattningen av den kris som inleddes i början av sjuttiotalet blev chockartad. Oviljan till att acceptera hur djupgående förändringen var ledde till att de svenska försöken till krislösningar bestod av upprepade devalveringar och stora statsstöd. Det skapade till sist en ohållbar situation. 

 

 

I figuren ser man de förödande effekterna av den stora industrikrisen i början av 1990-talet, när decennier av uppskjuten strukturomvandling genomfördes under loppet av tre år. I hundratals svenska kommuner försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av arbetsmarknaden. I de allra flesta av dem har ingen som helst förbättring skett sedan dess. Kurvorna påminner om terminalpatienter, där det enda som återstår är avstängningen av respiratorn.

Resterna av stålverket i Lesjöfors är sannolikt också snart borta.
Dölj beskrivning
Resterna av stålverket i Lesjöfors är sannolikt också snart borta. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Skillnaden mot tidigare är att krismedvetenheten nu verkligen finns. Därför skulle möjligen ett verkligt strukturellt grepp av samma typ som Umbau Ost nu kunna genomföras. Utgår man för kostnaden för det tyska programmet borde det i Sverige hamna på minst 250-300 miljarder kronor utspritt över tio-femton år. De tidigare försöken att klara problemen med olika artfrämmande projekt eller inflyttning av migranter har till sist lett fram till en situation som sannolikt är värre än den DDR befann sig i år 2000. En ombyggnad av själva samhällena, för att åstadkomma attraktiva kärnor och en gång för alla ta bort de miljonprogramslängor som fungerat som en ständig problemhärd i ett halvt sekel är sannolikt nödvändig för att skapa en startpunkt på en verkligt annorlunda utveckling.

Det som är kvar är en intensiv känsla av att sista man alltid släcker ljuset.
Dölj beskrivning
Det som är kvar är en intensiv känsla av att sista man alltid släcker ljuset. Dölj beskrivningFoto:Jan Jörnmark

Att samhällena i bruksbygderna återvinner sin attraktivitet är inte minst viktigt i den process av återindustrialisering och förändrade försörjningslinjer som nu pågår. De industrier som i dag finns kvar i Bergslagen är ofta starka och nyetableringar är inte omöjliga. Men om samhällena uppfattas som oattraktiva sociala dumpningsplatser kommer den processen aldrig att kunna få någon verklig fart. 

 

Jan Jörnmark 

Ekonomhistoriker och författare

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera