Under mitten av juni träffade jag flera ledande politiker i Bergslagen. Eftersom jag följt traktens utveckling på nära håll i tjugo år blev jag förvånad över den nya realistiska och krismedvetna ”gräv där du står”-mentalitet jag mötte. Orsaken till realismen fanns i att de nu är hårt konfronterade med det nya fenomenet social dumpning, samtidigt som de måste klara den mycket besvärliga integrationen av de flyktingar som valt att stanna i bruksbygderna efter flyktingvågen 2015/16. Därför kom det inte som någon överraskning för mig att regeringen nästan samtidigt tillsatte en utredning om samma sak. Civilministern antydde också att det inte kommer att finns någon enkel lösning på problematiken genom att säga att ”…orsakerna till social dumpning är komplexa och tangerar flera olika områden som exempelvis bostadsförsörjning, integration och socialtjänst.”
Den sociala dumpningen innebär att kommuner i framför allt Stockholmstrakten letar upp tomma lägenheter i glesbygden som de förmår sina socialt belastade invånare att flytta till. I sin totala nakenhet är dumpningen den brutala slutpunkten på den långa bostads- och integrationspolitiska utförslöpa som pågått i Sverige under ett halvsekel.
Sammanhangen och effekterna av haveriet är allra tydligast i Bergslagen. Politikerna jag mötte finns i Hällefors och Filipstad. De båda kommunerna var som folkrikast 1960 med 31 000 invånare. På den tiden hörde de till den rikaste halvan av Sveriges kommuner, men sex decennier senare har de några av landets lägsta utbildningsnivåer och medianinkomster, samtidigt som bara 17 000 invånare finns kvar. De senaste åren har de också uppmärksammats för sina skeva befolkningsstrukturer. Den svenskfödda befolkningen har minskat och åldrats, samtidigt som det skett en inflyttning av resurskrävande utomeuropeiska migranter. Runt om i landet delar långt mer än hundra kommuner den här utvecklingen. Det är trakter som fortfarande har flera miljoner invånare, men där nedgången bara fortsätter och som blivit en del av det stora svenska segregationsmisslyckandet.
Analyserar man Bergslagens problem handlar det om fyra intimt sammanhängande delar. För det första har arbetsmarknaden varit mycket svag sedan länge. För det andra har befolkningsutvecklingen utvecklats ännu svagare. För det tredje har det lett till att glesbygdspolitikerna fastnat i lösningar i form av illa genomtänkta projekt som ”ska sätta kommunen på kartan och skapa jobb”. Slutligen har de många tomma lägenheterna i avfolkningsbygderna använts som en tillgång i migrationspolitiken, vilket sedan skapat stora problem när nya befolkningsgrupper lett till ökade sociala kostnader och språkproblem i skolorna. Den här artikelserien kommer att behandla samtliga dessa delar och ska problematiken lösas på sikt är det helheten som behöver angripas.
Ett rotsystem i dagens problematik är att de tomma lägenheterna ofta setts som en tillgång. Den stora fördelen med den sociala dumpning som tillkommit de senaste åren är att det är ett grundskott mot det synsättet. Det gör att det i dag borde vara möjligt att genomföra en helhetslösning av samma typ som Stadtumbau ost som startade i före detta Östtyskland år 2000. Orsakerna till att programmet startade påminner starkt om det som råder i avfolkningsdelarna av Sverige: befolkningen i det som hade varit DDR föll med cirka två miljoner efter återföreningen. Dessutom ledde nyproduktionen av bostäder till att efterfrågan på Plattenbauten, som DDR:s variant av miljonprogrammet kallades, föll ännu kraftigare. För att klara situation genomfördes ett systematiskt ombyggnadsarbete av de östtyska städerna. Uppemot miljonen av de illa omtyckta lägenheterna i modernistiska flerfamiljsområden revs, samtidigt som de förfallna men uppskattade innerstäderna från förra sekelskiftet rustades upp. Stadtumbau Ost löpte under nästan tjugo år och gjorde verkligen många av de avfolkade städerna mycket mer attraktiva, samtidigt som man undvek att de förvandlades till en social problemhärd.
Skillnaden mot det som hände i DDR var att krisen i de svenska bruksbygderna var mycket mer utdragen. Efter ett gyllene femtiotal och ett acceptabelt sextiotal kunde man börja ana problem flera år innan den första oljekrisen bröt ut. Regionalpolitiken blev mer aktiv och skapandet av Statsföretag AB 1969 var ett tydligt exempel på att industri- och konkurrensproblemen hade börjat öka. Men omfattningen av den kris som inleddes i början av sjuttiotalet blev chockartad. Oviljan till att acceptera hur djupgående förändringen var ledde till att de svenska försöken till krislösningar bestod av upprepade devalveringar och stora statsstöd. Det skapade till sist en ohållbar situation.
I figuren ser man de förödande effekterna av den stora industrikrisen i början av 1990-talet, när decennier av uppskjuten strukturomvandling genomfördes under loppet av tre år. I hundratals svenska kommuner försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av arbetsmarknaden. I de allra flesta av dem har ingen som helst förbättring skett sedan dess. Kurvorna påminner om terminalpatienter, där det enda som återstår är avstängningen av respiratorn.
Skillnaden mot tidigare är att krismedvetenheten nu verkligen finns. Därför skulle möjligen ett verkligt strukturellt grepp av samma typ som Umbau Ost nu kunna genomföras. Utgår man för kostnaden för det tyska programmet borde det i Sverige hamna på minst 250-300 miljarder kronor utspritt över tio-femton år. De tidigare försöken att klara problemen med olika artfrämmande projekt eller inflyttning av migranter har till sist lett fram till en situation som sannolikt är värre än den DDR befann sig i år 2000. En ombyggnad av själva samhällena, för att åstadkomma attraktiva kärnor och en gång för alla ta bort de miljonprogramslängor som fungerat som en ständig problemhärd i ett halvt sekel är sannolikt nödvändig för att skapa en startpunkt på en verkligt annorlunda utveckling.
Att samhällena i bruksbygderna återvinner sin attraktivitet är inte minst viktigt i den process av återindustrialisering och förändrade försörjningslinjer som nu pågår. De industrier som i dag finns kvar i Bergslagen är ofta starka och nyetableringar är inte omöjliga. Men om samhällena uppfattas som oattraktiva sociala dumpningsplatser kommer den processen aldrig att kunna få någon verklig fart.
Jan Jörnmark
Ekonomhistoriker och författare
