”Jag fick hjälp med min dator. Jättebra!”, min snart 85-åriga mamma var strålande glad över att ha fått hjälp med sin dator för någon fredag sedan.
Problemet är att det inte är något problem med hennes dator.
När hon måndagen därefter skulle logga in på sin bank Swedbank för att betala räntan på sitt bostadslån fanns det inga pengar på kontot. 142.000 kronor var borta. Med stor sannolikhet för alltid.
Vi har pratat om detta flera gånger, om bedragare på nätet. Min mamma trodde sig inte kunna bli lurad som den konsumentjournalist hon en gång varit.
Det kunde hon. Med besked.
”Han lät ju så vänlig och tillitsfull”, försvarade sig min mamma när jag inte kan dölja min frustration.
Nåväl, min mor har en del besparingar i fonder så hon kommer klara sig. Nu gäller det bara att få saken hanterad på banken. En bank hon varit trogen en stor del av sitt vuxna liv. En lönsam och pålitlig kund i banken som säger sig vara till för de många och inte storfinansen.
”Ni kan få en tid på torsdag klockan 16”, meddelar bankkontoret på Lidingö där hon är kund när jag ringer på måndag förmiddag.
”Men det är ju ett pågående bedrägeri”, vädjar jag.
”Tyvärr, det finns inga tider!”
Jag tar ett djupt andetag och ringer igen och berättar om mina relationer med banken, kundresor jag varit med på och engagemang. Jag får en tid redan samma eftermiddag.
Det är skillnad på folk och folk.
Nu har det gått tio dagar. Den fyrsidiga transaktionsreklamationen är ifylld och undertecknad. Polisanmälan är gjord och kopian har efter en vecka levererats. Men några pengar har inte min mor och hon får inte tillgång till sina fondkonton. Alla konton är spärrad.
Självfallet löser jag hennes räkningar, men hur hade det gått om hon varit ensam? Hade Swedbank sagt upp bolånen då inga pengar finns för att betala de förfallna räntebetalningarna? Och mobilabonnemanget hos Telia? Är det nu socialtjänsten ska träda in?
Frustrationen ökar. Får enstaviga svar på mina mejl till bankmannen på lokalkontoret på Lidingö. Inga besked om när spärren på kontona kan släppas. Kötiden är oändlig till bankens telefontjänst för bedrägeri.
Jag tar ett djupt andetag och tar kontakt med ledningen för banken. Reaktionen är blixtsnabb. Inom en timma har minst tre personer – någon i ledande befattning – lovat att hjälpa till. När jag berättar historien säger de att: ”Såhär får det absolut inte gå till.”
Det är skillnad på folk och folk.
Nå, jag förstår såklart att misstag kan ske även hos den bästa banken eller företaget. Men när jag berättar ovanstående för vänner och bekanta har närapå samtliga en liknade historia att berätta. Mörkertalet är sannolikt betydande på bedrägeri via nätet. Skammen är stor.
”Det här måste Finansinspektionen ta tag i”, säger en initierad kamrat.
Min slutsats är att betalningssystemet inte fungerar för många äldre människor i dag. Det måste finnas beloppsgränser, krav på dubbelauktorisering, möjlighet till analog betalning och en viss grad av empati hos bankerna. Dessutom är en rimlig guidning och stöd för utsatta kunder minst sagt på sin plats. Byråkratin är bombastisk.
Det har sagts så många gånger så jag ska väl inte skriva det igen: bankerna är experter på att privatisera sina betydande vinster och socialisera sina förluster. Jodå, det tål att upprepas.
Men ska vi verkligen när nästa kris är här vara med och rädda banker som är ovilliga att ta sitt samhällsansvar när den lilla kunden är utsatt – i synnerhet om hen är över 80 och inte utgör en framtida intäktspotential?
Hoppas innerligt att jag ändrat uppfattning till dess. Och att det inte längre är skillnad på folk och folk.
Joachim Berner
Företagare, författare och tidigare chefredaktör på DN och Expressen.
