1515

Debatt: Bankskatten strider mot grundläggande principer

Om huvudsyftet med bankskatten fortfarande är att utjämna en skattemässig snedvridning, är det svårt att se hur regeringen menar att det nuvarande förslaget uppnår det, skriver Hanna Pierrou och Magnus Skaaden på Handelsbanken.

MISSNÖJET VÄXER. För varje nytt förslag har bevekelsegrunden för en bankskatt blivit alltmer långsökt och abstrakt, anser företrädare för Handelsbanken.
MISSNÖJET VÄXER. För varje nytt förslag har bevekelsegrunden för en bankskatt blivit alltmer långsökt och abstrakt, anser företrädare för Handelsbanken.Foto:Alexander Larsson Vierth/TT

Regeringen beskriver på sin hemsida att skattepolitiken ska utformas utifrån ett antal vägledande principer. Enligt principerna ska skattesystemet vara legitimt och rättvist, medborgare och företag ska ha ett högt förtroende för skattesystemet och beskattning ska ske på ett rättssäkert sätt.

När regeringen 2015 tillsatte en utredning för att ta fram ett förslag på en särskild skatt på finanssektorn angavs skälen vara att minska den skattefördel som finansiella företag kunde antas åtnjuta eftersom finansiella tjänster är undantagna från mervärdesskatt. I pressmeddelandet där regeringen senare meddelar att den inte går vidare med utredarens förslag framgår att ”regeringens ambition har varit att säkerställa ett större bidrag från banksektorn till det gemensamma”, det vill säga inte längre att utjämna en snedvridning.

Att till varje pris ”klämma dit” bankerna har därefter till synes varit den starkaste drivkraften för regeringen att införa en så kallad bankskatt. Om huvudskälet fortfarande är att utjämna en skattemässig snedvridning, är det svårt att se hur regeringen menar att det nuvarande förslaget uppnår detta.

Skatten riktar sig enbart mot stora kreditinstitut med skulder över 150 miljarder kronor. Den snedvridning som regeringen tidigare sa sig vilja utjämna kvarstår alltså för de kreditinstitut som faller under gränsvärdet. Därtill kommer de mindre kreditinstituten att åtnjuta en konkurrensfördel jämfört med stora institut som drabbas av skatten. Förslaget lägger med andra ord på ytterligare ett lager av snedvridning och det är svårt att se hur regeringen kan motivera en sådan ordning som vare sig legitim eller rättvis.

Vidare framgår av principerna att skattereglerna ska vara generella och tydliga, med breda skattebaser och skattesatser som är väl avvägda gentemot målen för den ekonomiska politiken, detta för att bidra till ett legitimt och rättvist skattesystem.

Det faktum att bankskatten inte träffar samtliga svenska kreditinstitut utan bara de största, gör att den snarast är selektiv i sin utformning.

Någon närmare redogörelse för varför just 150 miljarder kronor är ett lämpligt gränsvärde beskrivs inte i förslaget, varför varken principen om att skatter ska vara generella eller tydliga kan anses vara uppfyllda.

Värt att nämna i sammanhanget är att svenska banker, i synnerhet de största, är föremål för omfattande krisplanering enligt kraven i resolutionsregelverket. Regelverket som tillkom efter finanskrisen 2008–2009 har som syfte att se till att fallerande banker ska kunna hanteras under ordnade former utan att utlösa en fullskalig systemkris med stora direkta och indirekta kostnader som följd.

Förslaget om bankskatten underkänner därmed resolutionsregelverket då regeringen som skäl anger att stärka statens finanser för att kunna bära de indirekta kostnader som en finanskris medför – något som resolutionsregelverket syftar till att kraftigt begränsa.

Att dessutom som skäl ange att staten har behov att stärka de offentliga finanserna för att ha kapacitet att klara en framtida finansiell kris faller dessutom tämligen platt då Riksgälden så sent som den 27 oktober i år konstaterade att den svenska statsskulden är historiskt låg.

För att säkerställa att medborgare och företag har ett långsiktigt högt förtroende för skattesystemet torde skälen till lagstiftning på skatteområdet omgärdas av mycket höga krav på legitimitet. Skälen för att införa en bankskatt har, som delvis berörts ovan, varierat med de olika förslagen. 2015 angavs skälet vara att utjämna finansiella företags skattefördel, 2017 då regeringen föreslog att höja resolutionsavgiften angavs skälen vara att stärka statens resurser för att hantera direkta kostnader av en framtida finanskris.

Det skäl som regeringen anger den här gången är alltså att stärka statens resurser för att kunna hantera indirekta kostnader som uppstår till följd av en framtida finansiell kris. För varje nytt förslag har bevekelsegrunden för en bankskatt alltså blivit alltmer långsökt och abstrakt.

När Stefan Löfven i en intervju i Dagens industri nyligen fick frågor om bankskatten svarade statsministern nonchalant att ”det här är ändå en sektor som inte svälter”. Må så vara. Det handlar inte om huruvida en sektor har råd att betala eller inte. Det handlar om att upprätthålla grundläggande principer för skattepolitikens utformande för att inte urholka förtroendet för det svenska skattesystemet.

Hanna Pierrou 

Senior rådgivare Handelsbanken

Magnus Skaaden

Skattechef Handelsbanken


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?