ANNONS:
Till Di.se
Valet 2018

Debatt: Alliansregering är bästa sättet att hålla SD tillbaka

  • Alliansledarna Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch Thor (KD) och Jan Björklund (L). Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. Centern och Liberalerna vill söka stöd över blockgränsen eftersom de inte vill bilda en alliansregering som ger SD inflytande. Man måste skilja på inflytande genom opinionsbildning och genom omröstningar i politiska församlingar, skriver Olof Ehrenkrona, stabschef åt utrikesminister Carl Bildt 2006–2014.

Allmänna val har en fundamental egenskap och det är att väljarna röstar på ett parti eller en kandidat. En smula eftertanke säger oss att det finns en bestämd logik i detta. Det handlar ju om att utse företrädare som ska sköta de allmänna angelägenheterna på väljarnas uppdrag. Även om den enskilde väljaren lägger sin röst på ett visst parti på grund av sitt missnöje med alternativen är rösten lika fullt ett mandat för det partiet att vara med om att i nästa steg utse en exekutiv ledning.

Riksdagens sammansättning efter höstens val har visat att den förra regeringen inte längre hade riksdagens förtroende. Riksdagen har däremot ännu inte fått möjlighet att ta ställning till det alternativ som erbjöds i valet – en alliansregering. Orsaken är att två av allianspartierna inte vill regera ens med passivt stöd av Sverigedemokraterna.

Det innebär att förstahandsvalet bland de tillgängliga valen just nu är att välja bort sin egen politik. Skälet för detta är att man inte på något sätt kan tänka sig att medverka till att Sverigedemokraterna får ett, som det heter, ökat inflytande. Det är bara det att ett icke förhandlat stöd ger dem samma inflytande som de har i dag, nämligen att fälla utslaget i varje votering där en rödgrön politik står emot ett alliansalternativ.

Det går naturligtvis att ställa SD helt utan inflytande genom att förhindra en slutvotering mellan alliansen och de rödgröna, men det förutsätter i praktiken att de två partierna lämnar alliansen för ett organiserat samarbete med de partier som de just har röstat bort.

Det finns mycket starka politiska skäl för att rösta emot Sverigedemokraternas förslag när det gäller EU-samarbetet och Sveriges säkerhetspolitik. Detsamma gäller i alla de frågor där SD:s främlingsfientlighet eller trångsynta nationalism kommer till uttryck. Sverige kan inte isolera sig från omvärlden och det förutsätter både en viss invandring och en integrationspolitik som motverkar ett samhälle som delas i ett ”vi” och ett ”dom”.

Men samma skäl talar också för att inte värja sig om Sverigedemokraterna röstar för alliansens politik. Ju starkare alliansen är desto större legitimitet får också dess motstånd mot avarterna i SD. Om alliansen i stället ägnar sig åt självutplåning bortfaller däremot de skäl som tidigare fanns att rösta på de partierna i stället för på SD.

Den politik som Centern och Liberalerna nu förordar har – snällt uttryckt – inte kunnat hindra SD:s fortsatta tillväxt. SD är nu dubbelt så stora som C och drygt tre gånger större än L och har elva mandat fler än de bägge tillsammans. En mer brutal tolkning är att allianspartiernas rädsla för att ta itu med problemet på ett sätt som väljarna förstår faktiskt har bidragit till att försvaga dem själva och till SD:s tillväxt.

SD:s ökning i valet kommer dels från ett bidrag från alliansväljare som har tyckt att oppositionen har varit alltför svag under den förra mandatperioden, dels från socialdemokratiska väljare som har haft en låg tröskel gentemot SD, vars ”allianslöshet” så tydligt har manifesterats av de borgerligas avståndstaganden.

En uppenbar slutsats är att det är fel fokus att försöka stoppa Sverigedemokraterna på bekostnad av sin egen politik.

En annan slutsats är att man måste skilja på inflytande genom opinionsbildning och genom omröstningar i politiska församlingar.

Centerns och Liberalernas inställning att inte bidra till att SD:s åsikter och värden normaliseras och därmed legitimeras i det politiska samtalet är fullt försvarbar och värd all respekt. Det finns alldeles klart ett problem med illiberala ”transitionsvärdar”, personer och gemenskaper som ger legitimitet i nya miljöer åt åsikter och värden som hotar det öppna samhällets grundvalar. Det var ett problem under vänstervågen för 50 år sedan och det är ett problem i dag när hoten kommer från ett annat håll.

Men detta motstånd i debatten och det kompromisslösa försvaret för det öppna samhällets institutioner och värden borde rimligen inte leda till att man avstår från att använda sin röstmakt för att främja dem och realisera det program som ens sympatisörer har röstat på. Tvärtom blir det ännu viktigare att visa att alternativet till de dåliga idéerna är de goda idéerna som inte bara är goda i sig utan dessutom är genomförbara i praktisk politik.

Situationen nu är dubbelt bekymmersam för alliansen. Dels blockerar den sig själv ifråga om röstmaktens utövande i riksdagen, dels förlorar den i opinionsbildningen mot SD. En dryg miljon som röstade på SD förstår naturligtvis inte varför deras röster inte ska få räknas i den parlamentariska processen. De hör sina partiföreträdare uttrycka sig pragmatiskt och inte begära någonting annat än att få svara på tilltal. De hör inga ultimativa krav eller anspråk på en politik som märkbart avviker från mittfåran. Däremot noterar de att det är just kring förhållandet till den som ingen vill tala med som allting kretsar och som skapar de låsningar som i ett antal veckor har förhindrat varje regeringsbildning.

Och det senare är någonting som alla andra väljare också registrerar. De noterar därtill att deras preferenser i regeringsfrågan underordnas kravet att SD inte bara ska hållas borta från regeringsmakten utan att också deras passiva stöd skulle omöjliggöra varje tänkbar alliansregering.

Även om alla förstår att Jimmie Åkessons pragmatism är tillfällig och att han kommer att utnyttja varje tillfälle som erbjuds att öka SD:s parlamentariska inflytande är lösningen inte att ge SD frispel på frispel i den offentliga debatten. Deras parlamentariska isolering blir i det läget ingen belastning utan enbart en investering i nya kommande valframgångar.

En alliansregering skulle innebära att SD på allvar synades i statsministeromröstningen och därefter i det sedvanliga riksdagsarbetet. SD skulle inte kunna få igenom några förslag som inte redan är brett förankrade i riksdagen antingen därför att de sammanfaller med alliansens plattform eller får stöd av Socialdemokraterna och ett av partierna V eller MP. En alliansregering vore på så vis i sig en garant mot varje försök från SD:s sida att driva en politik som undergräver vårt öppna samhälle.

Och sköter sig en alliansregering någorlunda väl skulle den dessutom ha goda förutsättningar att bryta Sverigedemokraternas tillväxttrend och återge liberaler i alla politiska läger det politiska initiativet.

 

Olof Ehrenkrona, planeringschef i Statsrådsberedningen 1991–1994, stabschef hos utrikeminister Carl Bildt 2006–2014

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies