ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet 2018

Debatt: Alliansen måste hålla ihop

  • Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och Ulf Kristersson (M). Foto: Henrik Montgomery

DEBATT. L och C har sagt att en alliansregering inte kommer att ta makten utan acceptans över blockgränsen. Att villkora ett tillträde av en alliansregering med särskilda avtal med andra partier tror jag bara komplicerar en redan svår process, skriver entreprenören Dan Olofsson.

Centerpartiet och Liberalerna har nu ett vägval att göra som väsentligt kommer att påverka svensk politik de kommande åren.

Det första och naturliga valet är att stå upp för det de gick till val på: en alliansregering. En sammanhållen allians kommer att utgöra det viktiga navet i det nya politiska landskap vi har fått. En splittrad och försvagad allians tillgodoser främst Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas maktintressen.

Under föregående mandatperiod fick aldrig riksdagen ta ställning till om en alliansregering accepterades. Sannolikt är det så att alliansen skänkte bort makten till de rödgröna. Resultatet av detta blev en politik med starkt inflytande av Vänsterpartiet.

Det gick till och med så långt att vinster – som behövs för att säkra och utveckla jobb och företag – rubricerades som stöld av S-ministern Ardalan Shekarabi. Detta verklighetsfrämmande synsätt har alltid kommunister fört fram, men inte en pragmatisk socialdemokrati.

59 procent av de nya riksdagsledamöterna har nu fällt denna vänsterregering. Alliansen kan nu inte en gång till skänka bort makten. Den naturliga lösningen är en alliansregering.

Intar C och L hållningen att de inte vill medverka till att riksdagen får möjlighet att pröva stödet för en alliansregering enkom för att SD kan komma att acceptera en sådan regering, är det min uppfattning att väljarnas dom kommer att bli hård.

Leder denna splittring hos alliansen till extraval är jag övertygad om att SD kommer att stärkas på alliansens bekostnad eftersom denna visat sig oförmögen att ta makten. Leder det i stället till att Stefan Löfven åter blir statsminister trots att det finns en majoritet emot honom, torde detta resultera i att SD ses som den egentliga oppositionen med ökat stöd som följd.

Också alternativet med en M/KD-regering är sämre för alliansen för det visar att alliansen inte kan hålla ihop när de avgörande besluten ska tas. Det finns ett långsiktigt stort strategiskt värde i en sammanhållen allians. Denna insikt bör övergripande vara vägledande för allianspartierna.

Vi har en besvärlig parlamentarisk situation med tre block. I en sådan situation bör ultimativa krav undvikas.

Föregående valperiod har visat att såväl S som alliansen har dragit nytta av SD:s röststöd när det har passat. Det är ett hyckleri att påstå att SD inte påverkar politiken. Att upprätthålla samtalsförbud gentemot valda företrädare för de 1,1 miljoner svenskar som har röstat på SD är egentligen bara ociviliserat. Det är också ett märkligt påstående att alliansen skulle överge sin grundläggande politik, exempelvis i EU-frågan, bara för att SD passivt röstar för en alliansregering. Alliansen drar själv gränsen i vad mån man vill låta sig påverkas av SD:s politik.

S talar ofta om blocköverskridande lösningar. För det fall att S under kommande valperiod inte ställer upp på sådana lösningar – bara för att det inte innehar statsministerposten – och SD samtidigt ställer krav som alliansen inte kan acceptera, är det fritt för en alliansregering att avgå. De som genom detta agerande fäller alliansregeringen torde inte var för sig kunna få majoritet för sin politik, varför extraval i så fall är troligt.

Min tro är dock att förnuft och samarbete kommer att etableras när väl krutröken har lagt sig och en alliansregering tillträtt. Detta särskilt som allianspartierna har sagt sig vilja ha ett blocköverskridande samarbete med S och att det finns politikområden där skillnaderna mellan SD och alliansen är små.

Stefan Löfven berömmer sig av 26 blocköverskridande överenskommelser under den föregående mandatperioden. Att nu bara sitta och sura och inte vilja ha blocköverskridande överenskommelser bara för att det blir en alliansregering – och med detta agerande öka SD:s inflytande – kommer att genomskådas av väljarna.

Alltså bör alliansen nu klargöra vilken politik de vill driva inom olika politikområden. Denna bör utformas så att stöd också kan fås utanför alliansen. Att villkora ett tillträde av en alliansregering med särskilda avtal med andra partier tror jag bara komplicerar en redan svår process. Således bör riksdagen pröva om en alliansregering tolereras. Vill S och SD fälla alliansen i syfte att splittra den, så har de den möjligheten. Men i så fall kan en samlad allians – som bestått provet och hållit ihop – möta ett extraval med rak rygg.

C:s och L:s olika ultimativa krav bör läggas åt sidan eftersom de bara skapar låsningar i en riksdag där ingen kan diktera villkoren.

Vi är många som ser framemot en alliansregering. Sjabbla inte bort detta.

 

Dan Olofsson, entreprenör

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies