1515

De Gröna är Tysklands nya konservativa parti

I veckan kommer besked om vem De Gröna väljer som kanslerkandidat till höstens val. Mycket tyder på att partiet kan bli Tysklands största. Bakom framgångarna finns en ny tysk konservatism, skriver Thomas Steinfeld.

SNART STÖRST. Annalena Baerbock, jurist och statsvetare, och Robert Habeck, före detta litteraturvetare och författare är språkrör för De Gröna. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat.
SNART STÖRST. Annalena Baerbock, jurist och statsvetare, och Robert Habeck, före detta litteraturvetare och författare är språkrör för De Gröna. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat.Foto:Jens Meyer

För drygt två år sedan publicerade Winfried Kretschmann, ministerpresidenten i delstaten Baden-Württemberg, en bok med titeln ”Worauf wir uns verlassen wollen” (”det som vi vill lita på”). Boken är en programskrift för en ny konservatism. Men Kretschmann, som sedan 2011 härskar över en av de rikaste och mest traditionsmedvetna regionerna i landet, tillhör inte CDU (”Christlich Demokratische Union”), Angela Merkels parti och Tysklands mostvarighet till Moderaterna. Sedan mer än trettio år är han medlem i ”De Gröna”. För några veckor sedan omvaldes han för andra gången, med en tydlig seger över både CDU och socialdemokraterna: Hans framgång är en triumf för en politik, som har sitt ursprung en motståndsrörelse, framför allt mot kärnkraften. En generation senare befinner sig denna politik i centrum för det politiska etablissemanget.

För en modern konservatism, förklarar den före detta biologiläraren Kretschmann i sin bok, gäller två syften: Den skall arbeta för att bevara livets naturliga förutsättningar, framför allt i form av kampen mot klimatförändringen, utan att för den delen offra marknadsekonomin. Kretschmann är känd för sin företagsvänliga politik, inte minst mot bilindustrin som är delstatens största arbetsgivare. Och så vill han hålla fast vid ett öppet samhälle, från minneskulturen till minoriteternas rättigheter, från en human flyktingpolitik till en stark bindning till Europa. Så välavvägt är detta program, att det förmodligen kunde undertecknas av alla partier i alla tyska parlament, förutom kanske av högerpopulisterna i AfD (”Alternative für Deutschland”) och den radikala vänstern.

Men hur kommer det sig att just de Gröna är så framgångsrika med en ren mittenpolitik? Och vad har de gjort med sitt förflutna? 

En del av svaret ligger hos Kristdemokraterna. Det skulle för tillfället vara svårt all locka fram även en sådan diplomatisk programförklaring ur partiet. Angela Merkel har regerat i mer än femton år, nästan lika länge som partikollegan Helmut Kohl (1982 till 1998). Hennes pragmatism är hennes största tillgång, men den sakliga inställningen mot allting och alla har inneburit att hon släppt den ena konservativa övertygelsen efter den andra. Hennes arbetsmarknadspolitik blev socialdemokratisk, hennes industripolitik blev liberal, hennes miljöpolitik blev grön, och i familjepolitiken anpassade man sig till det moderna samhället i regnbågens alla färger. Hennes partis egentliga kompetens tycks därför främst vara förmågan att hålla sig kvar vid makten, och folk har vant sig vid hennes närvaro. Man tycker om henne, för hennes lugna, opretentiösa sätt och för hennes klokhet. Men det syns på henne att hon inte längre vill vara kvar vid makten, och så utvecklas bakom henne ett svart hål av enorma mått.

Och så finns det en socialdemokrati, som bara tycks krympa och krympa, så som den gör i de flesta andra västeuropeiska länder, av den enkla anledningen att partiet tappade sina främsta väljare, industriarbetarna. De bara försvann. Invandrarna, som i dag står för en stor del av personalen i fabrikerna, drogs till CDU, för att partiet än i dag förknippas med gammalt välstånd och soliditet, medan de missnöjda övergick till högerpopulisterna. Sedan hösten 2019 har de tyska socialdemokraterna en partiledning som än en gång försöker att dra partiet åt vänster. Där letar de efter anhängare som kanske skulle rösta för både det ena och det andra, men aldrig för den demokratiska vänstern.

I Baden-Württemberg vann de Gröna med nästan en tredjedel av rösterna. De blev delstatens största parti, med mer än åtta procent mer röster än CDU och nästan tre gånger så många som socialdemokratin. Visst spekuleras det nu om möjligheterna att överföra denna framgång till hela nationen. De Gröna tycks få stöd från alla håll: Bekämpningen av Covid-19 ter sig i Tyskland minst lika hjälplös som i Sverige, med katastrofala följder för förtroendet i de ledande politikerna på nationell likaså på europeisk nivå. Men de Gröna sitter inte i Förbundsrepublikens regering. De står utanför alla korruptionsskandaler som på sistone skakat framför allt CDU. De Grönas relativa oerfarenhet som politiker på nationell nivå är deras största tillgång.

Tre politiker tävlar nu om att bli kanslerkandidat för CDU, i Angela Merkels efterfölje. Nästan ute ur konkurrensen är Friedrich Merz, som förmodligen skulle ha fört en högerorienterad och företagsvänlig politik i spåret av vad hans parti varit, innan Angela Merkel övertog makten. Men han förlorade redan valet till partiets ordförande, så att det skulle behövas några stora överraskningar innan han skulle få en möjlighet att komma tillbaka. Sedan finns det partiordförande Erwin Laschet, ministerpresidenten i Nordrhein-Westfalen, den mest befolkningsrika delstaten. Han skulle antagligen fortsätta med den radikala pragmatismen, som den nuvarande kanslern står för. Och så väntar Markus Söder, ministerpresident i delstaten Bayern och ordförande för CSU, det bayerska systerpartiet till CDU. Under loppet av några få år lyckades han förvandla sig själv från en högljudd öltältsretoriker till en till synes ansvarsfull politiker. Om det funnes någon, som skulle kunna öppna för en regeringskoalition mellan CDU/CSU och de Gröna, mellan de före detta konservativa och de moderna konservativa, så vore det han. 

Efter den stora segern i Baden-Württemberg stod Winfried Kretschmann framför två möjligheter. Antingen så kunde han ingå en koalition med socialdemokraterna, med framför allt en mera radikal klimatpolitik i sikte. En stor del av den gamla, hårt ekologiskt orienterade basen för De Gröna skulle ha föredragit detta alternativ. Eller så kunde han fortsätta den framgångsrika koalitionen med CDU, som numera redan varat under fem år. Och så blev det. Den politiska beteckningen ”konservativ” kommer från det latinska verbet ”conservare”, att ”bevara” eller att ”bibehålla”. Det är mycket som De Gröna vill bevara, framför allt naturen, men också samhällsfreden, levnadssättet och inte minst välståndet ingår i ”det som vi vill lita på”. På så sätt blev De Gröna Tysklands numera mest konservativa parti.

De Gröna har för tillfället två ordföranden: Robert Habeck, en före detta litteraturvetare och författare, och Annalena Baerbock, en jurist och statsvetare. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat. För tillfället pågår en livlig debatt i tyska medier om vem som har mest chanser. Men så lätt är den finala triumfen inte vunnen. Även om mycket tyder på att de Gröna åtminstone kommer att stå för den näst största partigruppen i Tysklands nästa parlament, så är det tveksamt om segrarna till och med i flera delstater kan överföras till nationell nivå. Utrikespolitiken talas det lite om för tillfället. Men en framtida kansler måste också kunna stå emot Vladimir Putin och Xi Jinping, och det vet valfolket.

Thomas Steinfeld

Tidigare kulturredaktör Süddeutsche Zeitung.


Innehåll från Svenskt NäringslivAnnons

Svenskt Näringsliv lanserar Tidningen Näringslivet

Anna Dalqvist är chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Näringslivet.
Anna Dalqvist är chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Näringslivet.

Svenskt Näringsliv lanserar nu Tidningen Näringslivet, en digital nyhetstjänst för alla som är intresserade av företagande, ekonomi, arbetsmarknad och näringspolitik.

En företagsnära nyhetstjänst med fördjupning och perspektiv: Besök tn.se 

– Tidningen Näringslivet ska vara en företagsnära nyhetstjänst som erbjuder fördjupning och perspektiv, alltid med näringslivets glasögon. Stort fokus ska ligga på företagens roll som arbetsgivare och jobbskapare. Det är ämnen som behöver uppmärksammas mer, säger Johan Jakobsson, chef för kommunikation och opinionsbildning på Svenskt Näringsliv.

Anna Dalqvist är chefredaktör och ansvarig utgivare för Tidningen Näringslivet.

– Viktiga bevakningsområden är entreprenörskap, företagsklimat, skatter, hållbarhet, klimat, välfärd, internationell handel och EU:s utveckling. Dessutom har Tidningen Näringslivet knutit till sig flera spännande krönikörer som på olika sätt bidrar med ett utifrånperspektiv på näringslivets frågor, säger Anna Dalqvist.

Prenumerera på TN:s dagliga nyhetsbrev 

Mer från Svenskt Näringsliv

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Svenskt Näringsliv och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?