1515
Annons

De Gröna är Tysklands nya konservativa parti

I veckan kommer besked om vem De Gröna väljer som kanslerkandidat till höstens val. Mycket tyder på att partiet kan bli Tysklands största. Bakom framgångarna finns en ny tysk konservatism, skriver Thomas Steinfeld.

SNART STÖRST. Annalena Baerbock, jurist och statsvetare, och Robert Habeck, före detta litteraturvetare och författare är språkrör för De Gröna. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat.
SNART STÖRST. Annalena Baerbock, jurist och statsvetare, och Robert Habeck, före detta litteraturvetare och författare är språkrör för De Gröna. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat.Foto:Jens Meyer

För drygt två år sedan publicerade Winfried Kretschmann, ministerpresidenten i delstaten Baden-Württemberg, en bok med titeln ”Worauf wir uns verlassen wollen” (”det som vi vill lita på”). Boken är en programskrift för en ny konservatism. Men Kretschmann, som sedan 2011 härskar över en av de rikaste och mest traditionsmedvetna regionerna i landet, tillhör inte CDU (”Christlich Demokratische Union”), Angela Merkels parti och Tysklands mostvarighet till Moderaterna. Sedan mer än trettio år är han medlem i ”De Gröna”. För några veckor sedan omvaldes han för andra gången, med en tydlig seger över både CDU och socialdemokraterna: Hans framgång är en triumf för en politik, som har sitt ursprung en motståndsrörelse, framför allt mot kärnkraften. En generation senare befinner sig denna politik i centrum för det politiska etablissemanget.

För en modern konservatism, förklarar den före detta biologiläraren Kretschmann i sin bok, gäller två syften: Den skall arbeta för att bevara livets naturliga förutsättningar, framför allt i form av kampen mot klimatförändringen, utan att för den delen offra marknadsekonomin. Kretschmann är känd för sin företagsvänliga politik, inte minst mot bilindustrin som är delstatens största arbetsgivare. Och så vill han hålla fast vid ett öppet samhälle, från minneskulturen till minoriteternas rättigheter, från en human flyktingpolitik till en stark bindning till Europa. Så välavvägt är detta program, att det förmodligen kunde undertecknas av alla partier i alla tyska parlament, förutom kanske av högerpopulisterna i AfD (”Alternative für Deutschland”) och den radikala vänstern.

Men hur kommer det sig att just de Gröna är så framgångsrika med en ren mittenpolitik? Och vad har de gjort med sitt förflutna? 

En del av svaret ligger hos Kristdemokraterna. Det skulle för tillfället vara svårt all locka fram även en sådan diplomatisk programförklaring ur partiet. Angela Merkel har regerat i mer än femton år, nästan lika länge som partikollegan Helmut Kohl (1982 till 1998). Hennes pragmatism är hennes största tillgång, men den sakliga inställningen mot allting och alla har inneburit att hon släppt den ena konservativa övertygelsen efter den andra. Hennes arbetsmarknadspolitik blev socialdemokratisk, hennes industripolitik blev liberal, hennes miljöpolitik blev grön, och i familjepolitiken anpassade man sig till det moderna samhället i regnbågens alla färger. Hennes partis egentliga kompetens tycks därför främst vara förmågan att hålla sig kvar vid makten, och folk har vant sig vid hennes närvaro. Man tycker om henne, för hennes lugna, opretentiösa sätt och för hennes klokhet. Men det syns på henne att hon inte längre vill vara kvar vid makten, och så utvecklas bakom henne ett svart hål av enorma mått.

Och så finns det en socialdemokrati, som bara tycks krympa och krympa, så som den gör i de flesta andra västeuropeiska länder, av den enkla anledningen att partiet tappade sina främsta väljare, industriarbetarna. De bara försvann. Invandrarna, som i dag står för en stor del av personalen i fabrikerna, drogs till CDU, för att partiet än i dag förknippas med gammalt välstånd och soliditet, medan de missnöjda övergick till högerpopulisterna. Sedan hösten 2019 har de tyska socialdemokraterna en partiledning som än en gång försöker att dra partiet åt vänster. Där letar de efter anhängare som kanske skulle rösta för både det ena och det andra, men aldrig för den demokratiska vänstern.

I Baden-Württemberg vann de Gröna med nästan en tredjedel av rösterna. De blev delstatens största parti, med mer än åtta procent mer röster än CDU och nästan tre gånger så många som socialdemokratin. Visst spekuleras det nu om möjligheterna att överföra denna framgång till hela nationen. De Gröna tycks få stöd från alla håll: Bekämpningen av Covid-19 ter sig i Tyskland minst lika hjälplös som i Sverige, med katastrofala följder för förtroendet i de ledande politikerna på nationell likaså på europeisk nivå. Men de Gröna sitter inte i Förbundsrepublikens regering. De står utanför alla korruptionsskandaler som på sistone skakat framför allt CDU. De Grönas relativa oerfarenhet som politiker på nationell nivå är deras största tillgång.

Tre politiker tävlar nu om att bli kanslerkandidat för CDU, i Angela Merkels efterfölje. Nästan ute ur konkurrensen är Friedrich Merz, som förmodligen skulle ha fört en högerorienterad och företagsvänlig politik i spåret av vad hans parti varit, innan Angela Merkel övertog makten. Men han förlorade redan valet till partiets ordförande, så att det skulle behövas några stora överraskningar innan han skulle få en möjlighet att komma tillbaka. Sedan finns det partiordförande Erwin Laschet, ministerpresidenten i Nordrhein-Westfalen, den mest befolkningsrika delstaten. Han skulle antagligen fortsätta med den radikala pragmatismen, som den nuvarande kanslern står för. Och så väntar Markus Söder, ministerpresident i delstaten Bayern och ordförande för CSU, det bayerska systerpartiet till CDU. Under loppet av några få år lyckades han förvandla sig själv från en högljudd öltältsretoriker till en till synes ansvarsfull politiker. Om det funnes någon, som skulle kunna öppna för en regeringskoalition mellan CDU/CSU och de Gröna, mellan de före detta konservativa och de moderna konservativa, så vore det han. 

Efter den stora segern i Baden-Württemberg stod Winfried Kretschmann framför två möjligheter. Antingen så kunde han ingå en koalition med socialdemokraterna, med framför allt en mera radikal klimatpolitik i sikte. En stor del av den gamla, hårt ekologiskt orienterade basen för De Gröna skulle ha föredragit detta alternativ. Eller så kunde han fortsätta den framgångsrika koalitionen med CDU, som numera redan varat under fem år. Och så blev det. Den politiska beteckningen ”konservativ” kommer från det latinska verbet ”conservare”, att ”bevara” eller att ”bibehålla”. Det är mycket som De Gröna vill bevara, framför allt naturen, men också samhällsfreden, levnadssättet och inte minst välståndet ingår i ”det som vi vill lita på”. På så sätt blev De Gröna Tysklands numera mest konservativa parti.

De Gröna har för tillfället två ordföranden: Robert Habeck, en före detta litteraturvetare och författare, och Annalena Baerbock, en jurist och statsvetare. Båda är populära, men bara en av de två kan bli kanslerkandidat. För tillfället pågår en livlig debatt i tyska medier om vem som har mest chanser. Men så lätt är den finala triumfen inte vunnen. Även om mycket tyder på att de Gröna åtminstone kommer att stå för den näst största partigruppen i Tysklands nästa parlament, så är det tveksamt om segrarna till och med i flera delstater kan överföras till nationell nivå. Utrikespolitiken talas det lite om för tillfället. Men en framtida kansler måste också kunna stå emot Vladimir Putin och Xi Jinping, och det vet valfolket.

Thomas Steinfeld

Tidigare kulturredaktör Süddeutsche Zeitung.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från HuaweiAnnons

Så ska samverkan och innovation lösa klimatutmaningen

Drygt 98 procent av den el som produceras i Sverige är fossilfri. Men i takt med klimatomställningen ökar också vårt energibehov kraftigt. Det innebär en stor utmaning – men också en möjlighet att tänka nytt och innovativt.

Teknik kan förändra världen och driva den gröna omställningen framåt. Men då behövs fler samarbeten och möjligheter att diskutera och utväxla erfarenheter. Därför arrangerade Huawei ”Green Summit 2022” i Stockholm i början av juni. Målet var att i en svensk kontext skapa långsiktiga möjligheter till nya innovativa lösningar på miljöproblemen.

Under en förmiddag diskuterade representanter från politik, myndigheter, näringsliv och akademi klimatutmaningarna ur olika perspektiv. Tekniska lösningar och innovationer från flera branscher lyftes fram och representanter från solenergibranschen berättade om hur utvecklingen där går i rasande takt med hjälp av ny smart teknik. 

Debatter och diskussioner

Publiken fick också höra om gröna startups vars syfte är att genom innovation bidra till minskade utsläpp. Ett exempel är Plaant, som har utvecklat ett smart växthus för inomhusbruk – utan jord. Därtill fanns myndighetssverige representerat genom Energimyndigheten som berättade om det växande elbehovet och vad som behövs för att Sverige ska klara den nya elektrifieringsvågens behov. 

Under ett panelsamtal enades representanter från Energimyndigheten, Huawei och Plaant att Sverige generellt sett har ett bra utgångsläge för att nå våra gemensamma hållbarhetsmål. Vi behöver dock rikta blicken mot framtiden. Att Sverige i dag ligger i framkant ska inte tas för givet. Det paneldeltagarna önskade från regeringen var att digitalisering ska bli en topprioritet eftersom en ökad digitalisering kan bidra till att bemöta många av de utmaningar vi står inför. Därtill önskades tydligare mål och ett skiftat fokus, bort från samhällets intressekonflikter till ett ökat samarbete vad gäller behovet av olika typer av energislag.

Sätter bollen i rullning 

Målet med dagen var att skapa förståelse för hur teknik och innovationer kan bidra till att lösa många av de utmaningar som finns för att Sverige ska nå de högt uppsatta klimatmål som regeringen beslutat om. 

Under Green Summit diskuterade talarna också hur vi tillsammans kan driva på hållbar innovation från den snabbt växande solenergisektorns perspektiv. Talare från Soltech Energy Solutions, branschorganisationen Svensk Solenergi, CheckWatt och hållbarhetskonsultbyrån Ethos berömde Sveriges goda klimat för entreprenörer. 

Dock framfördes synpunkter på politikens beslutsförmåga när det kommer till prioriteringar av miljöfrågor och det är ett hinder för nya innovativa företag. Ett exempel som lyftes var trubbiga miljöprövningar som istället för att se till energibehovet på systemnivå begränsar de aktörer som har gröna och innovativa lösningar för att bidra till att skapa en grön och hållbar energiproduktion.

 

Världsledande inom teknik för solenergi 

Det var första gången Huawei arrangerade Green Summit i Sverige och tanken är att plattformen ska växa till att bli en allt större arena för samarbeten. Planen är att arrangera motsvarande konferenser i Norge och Finland senare i år. 

– Den här typen av arena saknas i dag, så det var väldigt värdefullt. Här träffades myndigheter, politiker, näringsliv, innovatörer och entreprenörer – vi delade åsikter och erfarenheter och diskuterade de hinder som finns på ett öppet sätt. Jag fick flera nya insikter och är mycket nöjd, säger Christoffer Caesar, CEO på Soltech Energy Solutions. 

De flesta kanske förknippar Huawei med mobiltelefoner och nätverksutrusning, men företaget är också ett av världens ledande inom teknik för solenergi. Huawei driver redan i dag flera olika innovationsprojekt tillsammans med Soltech Energy Solutions. Bland annat har Soltech tagit hjälp av Huaweis lösning för batterilagring av energi på sin laddstation för Scanias ellastbilar. Laddplatsen ska minska de långa laddningstider som hittills bromsat en ökad användning av elektrifierade fordon.  

Öppnar för fler samarbeten

Under eventet presenterades dessutom Soltech Energy Solutions som Huaweis strategiska partner inom affärsområdet Digital Power. De två företagen har nyligen påbörjat ett ytterligare samarbete för att fortsätta driva utvecklingen inom solenergi och smarta energilösningar.

– Vi är imponerade över Huaweis höga innovationsnivå och kvalitén i deras produkter och lösningar. Med detta samarbete kan vi dra nytta av varandras styrkor och skapa ett ännu bättre erbjudande i den svenska solenergibranschen, säger Christoffer Caesar. 

Ytterligare några av Huaweis samarbeten i Norden är bland annat ett med det innovativa solcellsföretaget GruppSol, som bygger VillaZero – Sveriges första koldioxidneutrala villa. 

Med samarbetspartners har Huawei också utvecklat en innovativ AI-lösning för att i norska älvar sortera ut och stoppa invasionen av puckellax som utgör ett stort hot mot den lokala faunan. Förhoppningen är att Green Summit ska bidra till fler samarbeten.  

– Under dagen samlade vi många olika kompetenser och aktörer. Vi hoppas att det kan öppna upp för fler samverkans- och innovationsprojekt. Den kraften är avgörande för att skapa ett hållbart samhälle, säger Kenneth Fredriksen.

Mer från Huawei

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Huawei och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Den generösa flyktingpolitiken

HÄLLEFORSNÄS. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den tredje delen av Di Debatts sommarföljetong.

Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark
Foto:Jan Jörnmark

På golvet inne i det stängda kommunhuset i Hällefors står en lång målad fresk. När den gjordes i slutet av femtiotalet var den en tidsresa från de gamla hammarsmedjorna fram till rekordårens sagolika triumf. På de sista bilderna går de självmedvetna och välbetalda arbetarna till fabriken, samtidigt som deras barn tränar för nästa fotbolls VM. Det är en bild av gränslös framtidstro, gjord exakt i det ögonblick när efterkrigstidens svenska självbild av landet som inte kunde göra något fel kulminerade. Hur verkligheten skulle se ut kunde ingen föreställa sig. 

En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.
En bild av den obegränsade framtidsoptimismen.Foto:Jan Jörnmark

Drömmen om framtiden gick mot sitt slut redan ett decennium efter att målningen sattes upp första gången. Sysselsättningen i Bergslagen kulminerade, och befolkningen började minska och åldras i ännu högre takt. Överallt i de svenska bruksbygderna, stod de nybildade storkommunerna uppenbart med en större kostym än de behövde. Till en början var överkapaciteten mest synlig i bostadshusen. Där fanns det larm om tomma lägenheter redan under sjuttiotalet, men trots det fortsatte subventionerna till nyproduktionen. Under åren efter 1985 intensifierades till och med byggandet, vilket skapade stora problem när nybyggena kom ut på marknaden. Under nittiotalet ledde det till att flera stödprogram för att klara kommunernas och de allmännyttiga bostadsbolagens problem skapades. Stödprogrammen gick under begreppen ”bostadsakuten” och ”kommunakuten”.  De bidrog till att cirka 20 000 lägenheter försvann, men det fanns absolut ingen övergripande planering av processen för att krympa bruksorterna.

Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.
Nu återstår bara rivningarna. Den här bilden från Säffle.Foto:Jan Jörnmark

Men det fanns också ett annat sätt att lösa efterfrågeproblematiken på lägenheterna och redan 1992 skrev DN att… ”Det stora behovet av flyktingförläggningar, som nu gör att invandrarverket hyr över 1 000 tomma lägenheter av allmännyttan runt om i landet, förbättrar uthyrningssiffrorna väsentligt…” Fenomenet som DN tog upp var det som skulle bli början på en lång utveckling av flyktingmottagande. Den generösa migrationspolitiken blev ett strukturellt drag, där stora mängder tomma allmännyttiga lägenheter blev en starkt bidragande orsak till föreställningen om att det fanns gott om plats i landet. Mängder av politiker tog chansen att göra affär av dom tomma lägenheterna genom att hyra ut till migrationsverket samtidigt som man fick statliga etableringsstöd för flyktingarna.

Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.
Lägenheterna har slutat att vara tillgångar i flyktingpolitiken.Foto:Jan Jörnmark

Den situationen var åtminstone kortsiktigt hållbar så länge antalet migranter till Sverige höll sig på en någorlunda stabil nivå, vilket den gjorde fram till den stora flyktingkrisen 2015-16. Då tredubblades på kort tid mängden människor som ansökte om asyl och som vanligt fanns möjligheterna att skaffa fram någon form av bostäder i de överdimensionerade bostadsbestånden i bruksbygderna. Som syns i figuren ledde det till att andelen av befolkningen med utländsk bakgrund ökade kontinuerligt i kommuner som Filipstad och Hällefors. Eftersom den svenskfödda befolkningen dessutom sedan länge åldrats var utvecklingen ännu starkare bland det yngre. I skolåldrarna sex till femton år gick andelen med utländsk bakgrund från cirka 5 procent år 2000 till en dryg tredjedel 2015-2016. 

Kombinationen av ett hårt tryck mot skolorna och en mycket stark ökning av försörjningsstöden gjorde slutligen situationen ohållbar i glesbygdskommunerna. Till sist hade de tomma bostäderna tagit slut och det som återstod var närmast olösbara integrationsproblem och jättelika kostnader. För att lätta på trycket i glesbygden genomfördes bosättningslagen och kommunkvoterna under 2016. I grunden var det en typisk svensk ”sopa under mattan lösning”. Genom att tvinga fram en fördelning av asylsökande och bostäder minskade de synliga svårigheterna. Men när de två åren som bosättningsgarantin gällde gick ut återkom problemen med ännu större kraft. 

På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.
På andra håll står hela skolor tomma och förfaller.Foto:Jan Jörnmark

Det nya fenomen som snabbt växt fram under de tre senaste åren har fått namnet social dumpning. Det innebär att de starkare kommunerna i framför allt Stockholmsregionen aktivt letat efter tomma bostäder i glesbygden som man sedan försöker förmå sina ekonomiskt svagaste invånare att flytta till. Bland glesbygdskommunerna är bitterheten stark, men det som pågår är bara den logiska slutliga kollapsen för både den bostads- och migrationspolitik som bedrivits i Sverige alltsedan de tomma lägenheterna i glesbygden blev drivande för att ta emot tiotusentals nya invånare.

Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.
Det är en bild av hur drömmen från femtiotalet tog slut.Foto:Jan Jörnmark

I en rapport till kommunfullmäktige i Hällefors beskriver förvaltningen hur den sociala dumpningen slår, både ekonomiskt och genom att göra arbetssituationen ohanterlig:

”Det blev en stor skillnad efter flyktingvågen 2015. Det är inte ovanligt att nyinflyttade individer aktualiseras vid socialtjänsten kort efter inflyttning och att situationen då redan är så allvarlig att frågan om heldygnsvård aktualiseras kort därefter. Skulle inte inflyttningen ske på det sätt som sker i dag skulle kostnaderna för placeringar med största sannolikhet mer än halveras…. en inflyttad familj bestående av föräldrar och fem barn rendera kostnader för förvaltningen upp till 4,5 miljoner årligen... så kallad social dumping genererar hög arbetsbelastning och höga kostnader i förvaltningen. Den centrala konsekvensen för förvaltningen är dock att ökade vårdkostnader inom socialtjänsten i nuläget dels bedöms vara en utveckling som accelererar och dels att förutsägbarheten och förebyggande av dessa kostnader är i stort sett obefintlig.”

Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.
Vandaliseringarna är bruksbygdens egen variant av Broken Windows teorin.Foto:Jan Jörnmark

Situationen har blivit ohållbar, och inflyttningen av socialt och ekonomiskt utarmade medborgare har det senaste året återigen fått fart på rivningarna runt om i landet. I kommuner som Hällefors, Filipstad, Säffle, Bengtsfors, Östra Göinge och många fler planeras det nu åter för att ta bort betydande mängder lägenheter. Den utvecklingen kommer att påskyndas av att många hyreshus som byggdes mellan 1955-1975 nu nått slutet på sin tekniska livslängd. Det var de lägenheterna som utgjorde motorn i det stora flyktingpolitiska experimentet, men nu räcker det ofta med att gå in i trappuppgångarna för att inse att de är stenhårt slitna och att bara rivning återstår. Glesbygdens allmännyttiga företag har inte ekonomiska resurser att genomföra renoveringar och alternativet att sälja till privata aktörer framstår som omöjligt på grund av risken för social dumpning. Det enda alternativ som återstår i de svenska småkommunerna är i dag uppenbart en planerad krympning av deras bostadsbestånd, vilket i bästa fall också kan göra dem attraktiva för både nya företag och resursstarkare medborgare.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera