ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Därför revs folkhemmet

  • Jag såg rivningarna och de tomma husen överallt. Hova...
  • ...Hagfors...
  • ...Krylbo...
  • ...Laxå rev sannolikt mest i Sverige...
  • ...Hästhagen gjorde under ett par år Söderfors smått berömt...
  • ..gick man in var folkhemmet bevarat...
  • ...jag brukade låtsas att det var lördag morgon 1972...
  • ...att Hasse Tellemar hördes i köket...
  • ...att morsan hade gått ned i tvättstugan... Foto: unknown
  • ...ofta tog alternativkulturerna över... Foto: unknown
  • ...tillsammans med vegatationen...
  • ...lekplatserna var nästan alltid brutalast...
  • ...men till slut kom ständigt grävskoporna... Foto: unknown
  • ...för minnen räcker aldrig för att rädda drömmar.

Subventioneringen av bostadsbyggandet blåste upp beståndet i orter som till slut inte kunde bära kostnaderna. När urbaniseringen satte fart blev de kommunala bostadsbolagen tvungna att riva. I dag görs samma misstag om igen med bidrag till orter vars invånare egentligen inte kan betala, skriver JAN JÖRNMARK, docent. 

Alldeles uppenbart var bostadssektorn en av de branscher som förändrades starkast efter den stora krisen i början av 1990-talet. Trots det har dess bidrag till det uppsving som sedan startade analyserats i förvånansvärt liten grad. Snarare har nästan alla de förändringar som branschen kom att bli en ledande del i uppfattats som problem. En effekt av den bristande analysen är att den samhällsekonomiska diskussionen hamnat snett. Tydligt är ändå att utvecklingen under 1990- och det första decenniet av 2000-talet vändes från en situation som dominerades av stagflation, bytesbalansunderskott och växande offentlig skuldsättning till sin totala motsats. Hela denna framgångshistoria är tidsmässigt helt sammanhängande med en mycket stark urban tillväxt. Idag är hela den utvecklingen på väg att bromsas upp.

Den nya utvecklingen hade helt andra förtecken än det som pågått tidigare under efterkrigstiden. Fram till 1975 växte de största och mellanstora städerna, men det var en ökning som helt skedde i utkanterna av stadsrummen. Landsbygden stagnerade, men de mellanstora orterna höll emot nedgången. Det var höjdpunkten av den svenska modellen, där bruksorterna i Bergslagen och Norrland fortfarande skapade en efterfrågan på industriarbetskraft samtidigt som den låga rörligheten i bostadsbeståndet gjorde att det fanns en stor efterfrågan på nyproduktion. Mellanperioden under 1970- och 1980-talen framstår som den tveksamhets- och vänteperiod den var, med devalveringar och uppskjutna strukturreformer. Man ser en viss tillväxt i stadsregionerna, men den är betydligt mindre än hälften så stark som den som startade under den dynamiska perioden efter avsubventioneringen i början av 1990-talet. Med tanke på att det var just stadskärnorna som växte efter 1995 framstår de senaste decennierna som den starkaste urbaniseringsvåg Sverige sett sedan åtminstone mellankrigstiden. 

Förlorarna i den här utvecklingen var de delar av landet som inte befann sig inom pendlingsområdet till de tio-femton största städerna. De två decennierna efter att omstruktureringen av ekonomin startade blev snarast katastrofala för landets mindre tätorter. Långt mer än hälften av kommunerna förlorade befolkning och en tredjedel av dem tappade till och med mer än tio procent av sina invånare, vilket bara i de kommunerna innebar en förlust på 150 000 personer. För framför allt de allmännyttiga ägarna av hyresrätter i landsorten blev resultatet förfärligt. Hyrorna steg på grund av skattereformen samtidigt som utflyttningen från ”miljonprogrammet” tömde flerfamiljshusen. Följden av det blev att regeringen Persson inrättade både en kommun- och en bostadsakut, vilka under de tio åren kring millennieskiftet hjälpte till att finansiera att närmare 50 000 lägenheter revs eller avvecklades på annat sätt. En viktig del av omstruktureringen var att inte låta bruksvärdeshyrorna falla, vilket skulle tvinga fram stora nedskrivningar av värden och i förlängningen gjort de allmännyttiga företagen konkursmässiga. 

Situationen verkade plötsligt vända för fyra-fem år sedan när ett betydande antal glesbygdskommuner började växa igen, men orsaken till det är framför allt flyktingströmmarna. Dessa innebär också att nyproduktion har startat på orter som bara för några år sedan rev betydande mängder lägenheter. I media beskrivs det som ett obegripligt resursslöseri att man nyss rev lägenheter på orter där man i dag bygger nytt, men skärskådar man får man en annorlunda bild av vad slöseriet består av. Då visar det sig att det är de statliga nybyggnadsbidrag som betalats ut de senaste åren som orsakat byggboomen i avfolkningskommunerna. Eftersom bidragen hittills varit relativt låga och kravet för att få dem har varit att hyrorna begränsats till en medelhög nivå har en mycket stor del gått till glesbygden. De låga värdena på de äldre fastigheterna har lett till att de kommunala bolag som bygger blivit tvungna att omedelbart göra stora nedskrivningar på nyproduktionen. I ett uppmärksammat fall i Torsby kommenterade ett kommunalråd det med att: ”Som tur är fanns en politisk enighet i fullmäktige om att vi får ta den smällen …”. Uttalandet följdes upp av bostadsministern med: ”Det rimliga är att om man kan räkna hem en investering och om det finns en bostadskö som kommer att bestå på platsen, då är argumenten mycket svagare för att man måste göra stora nedskrivningar direkt efter att man har gjort en investering …”. Ett praktfullt cirkelresonemang: finns det en bostadskö som är beredd att betala de hyror som kan finansiera nya hus existerar inget verkligt värdebekymmer. Problemet finns som alltid i den svenska hyressektorn i viljan och förmågan att betala de hyror som krävs för att motivera nyproduktion. 

Och mitt i rivningarna och nybyggandet finns ytterligare ett problem. I en ”normal” glesbygdskommun är i dag minst 70 procent av flerfamiljshusen byggda mellan 1950 och 1970. Ytterligare en större del är byggda mellan 1970 och 1990, det vill säga innan den stora avsubventioneringen. Mer än hälften av dessa åldrande bostäder ägs av allmännyttiga bostadsbolag och renoveringsbehoven är uppenbara. Var resurserna ska komma till att genomföra upprustningarna är en mycket oklar fråga. Hyresgästernas medianinkomster har utvecklats mindre väl under en mycket lång tid vilket innebär att utrymmet för hyreshöjningar är litet. Dessutom finns det på orter av den här typen alltid en betydande mängd billiga villor som byggdes under subventionsåren. Möjligheten att flytta om hyran stiger är stor.

Det som uppstått i dag är en lindrigt uttryckt paradoxal situation där kreditmarknadsregleringarna gör att byggandet i de större städerna försvårats samtidigt som man bygger hyreshus som redan från taklagsfesten är olönsamma i landets avfolkningsdelar. Det visar också att svensk bostadspolitik verkligen är en perpetuum mobile, där regleringar skapar brister, nyproduktionsbidrag och garanterade förluster för att sedan slutligen avsluta cirkeln med rivningsbidrag innan det är dags att börja om igen.

Jan Jörnmark

Docent ekonomisk historia och författare.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies