ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Därför är kärnkraften mänsklighetens räddning

  • KÄRNKRAFTEN ÄR LÖSNINGEN TROTS ALLT. Den här onsdagen håller Hans Blix tal vid Tjernobyl, när Ukraina ska ta över den havererade reaktorn från den grupp av länder som har finansierat sarkofagen. Hans Blix är ordförande för den fond som länderna har bildat. Den 8 maj 1986 ledde han den första grupp av utlänningar som besökte Tjernobyl efter olyckan. Foto: ANDERS WIKLUND / TT

DEBATT. En skakande tv-serie har påmint om skräck och tragedier vid olyckan i Tjernobyl. Varningar att elbrist kan hindra nya företag att starta och att tunnelbanor kanske inte kan byggas ut har lett till oro. Men ryktena om kärnkraftens död är överdrivna, skriver diplomaten och tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan Hans Blix.

En slumrande opinion för kärnkraft har vaknat och stärkts sedan politiska ledare som Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson påpekat att kärnkraft är klimatsmart och ifrågasatt målet att våra elkällor 2040 ska vara 100 procent ”förnybara”, vilket utesluter uranbränsle.

Tv-serien ”Chernobyl” är skakande och det är också de intervjuer som nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj återger i sin bok om Tjernobyl och som gett en hel del av filmens underlag. Deras berättelser utger sig inte för att vara dokumentärer och behöver kompletteras.

Denna onsdag tar Ukraina över kontrollen av den förstörda reaktorn och den enorma sarkofag som byggts över den och som skyddar miljön från vidare utsläpp av radioaktiva partiklar. Efter att i 20 år varit ordförande i den grupp av stater som bidragit till de 1,5 miljarder euro som byggnaden kostat är jag glad att vara med vid överlämnandet. Fast läkningen efter olyckan tar längre tid känns det som såret nu sytts ihop. Det är ironiskt att Tjernobyl redan är en turistattraktion inte bara som katastrofplats utan också som naturreservat. För björn, varg, vilda hästar och andra djur är människor med jaktgevär, plogar, motorsågar och bilar uppenbarligen svårare fiender än förhöjd strålning.

Tv-serien pekar på Sovjetsystemet som yttersta orsak till olyckan. Man gjorde vad man beordrades göra även om det var galet. Överheten hade alltid ansvaret och den bestämde också vad – om något – som skulle offentliggöras. Tjernobyl spräckte vanan att dölja olyckor och stärkte Michail Gorbatjovs möjlighet att genomdriva glasnost- politiken, alltså öppenhet om fakta och att låta folk komma till tals. Gorbatjov uppges också ha blivit på det klara med att då en fredlig användning av kärnenergi kunde leda till en sådan katastrof, så var det tvingande nödvändigt att hindra en militär användning. Tillsammans med president George Bush den äldre åstadkom han 1990-talets avspännings- och nedrustningspolitik (som sedan kastats över bord av Bush den yngre och sänkts till havets botten av Trump).

En viktig lärdom av Tjernobyl var att ”en kärnkraftsolycka någonstans är en olycka överallt”. Det ledde till krafttag för att skapa en global nukleär säkerhetskultur och instrument för att upprätthålla den. Givetvis är detta en process, inte ett engångslyft och den blir alltmer nödvändig ju fler länder och regioner som går in i kärnkraftsåldern.

Så till kärnkraften i Sverige. Man kunde från den svenska diskussionen få intrycket att kärnkraftsepoken är en parentes. Vi får höra att den är under avveckling i Tyskland och flera andra länder och att undantagen i Finland och Storbritannien är skrämmande kostsamma.

Bilden är mycket ofullständig. I Ukraina svarar kärnkraften trots stängningen av fyra reaktorer i Tjernobyl fortfarande för över 50 procent av landets elproduktion. Grannen Vitryssland, som Svetlana Aleksijevitj skriver om, färdigställer två stora reaktorer. Hela Östeuropa, Turkiet och flera arabländer är på väg in i kärnkraftsvärlden. Kina tog en tankepaus efter Fukushimaolyckan men fortsätter nu att snabbt bygga ut inte bara vind- och solkraft utan också kärnkraft.

Vi borde särskilt uppskatta att Kina och Indien med accelererande ekonomier och energikonsumtion satsar stort på kärnkraft. Deras huvudalternativ, kol, är inte klimatvänligt. I USA där el från naturgas på flera håll är billigare än kärnkraft har delstater börjat rädda kärnkraftverk genom att ge dem samma förmåner som andra klimatvänliga energikällor.

Ryktena om kärnkraftens död är överdrivna. Snarare ser vi en nystart med många innovationer.

I Ryssland, där kärnkraftsdrivna isbrytare länge använts i världens hårdaste klimat, har man byggt flytande kärnkraftverk som kan flyttas till regioner som är svårtillgängliga och man bygger breeder-reaktorer som bättre kan utnyttja uranbränslet.

Kina utvecklar kapacitet att exportera kärnkraftverk som kan byggas i moduler. I Frankrike och USA görs nya konstruktioner. Kärnkraftverk produktutvecklas och säkerheten i den nu tillgängliga tredje generationen grundas på årtionden av erfarenhet.

Den fjärde generationen, som väntar runt hörnet, kan väntas vara mindre till storleken och vara lättare att hantera, vilket är av betydelse inte minst för de många utvecklingsländer i Afrika som nu ser kärnkraft som en önskvärd baskraft. De skulle bli förundrade om de hörde åsikten i den svenska EU-valsdebatten att kärnkraften är ”en föråldrad energikälla”. När börjar man fråga om inte tung sjöfart som i dag står för enorma utsläpp kunde drivas med kärnkraft? Det går ju för isbrytare, hangarfartyg och ubåtar. Eller vill man driva dessa transporter med solceller och segel?

I Sverige och en hel del andra länder tycks motståndarna mot kärnkraft främst föra fram ekonomiska argument. Det vore uppriktigare om de hänvisade till den rädsla som finns för strålning som många känner instinktivt och som politiker och politiska partier ofta känner sig manade att företräda. Har de traditionella argumenten börjat kännas utnötta? Många vet numera att den civila kärnkraften trots 50 års drift förutom Tjernobyl inte stått för några dödsfall på grund av strålning. De vet att de energirelaterade olyckor som skördat flest dödsoffer är vattenkraft – då dammar brustit – och kol då ras inträffat i gruvor.

Argumentet att det är ansvarslöst att lämna kärnavfall som behöver förvaras isolerat under enorma tidsrymder skakar många men håller på att förlora i vikt. Det är inte avfallet från kärnkraften utan utsläppen av koldioxid från förbränningen av kol, olja och gas som hotar mänsklighetens framtid. Kärnkraftens avfall kan faktiskt ses som en av dess tillgångar för det är så begränsat till volymen att det kan omhändertas och isoleras i sin helhet.

De argument som på senare tid förts fram mot kärnkraften är föga övertygande. Först säger man: rör inte energiuppgörelsen! Men hur många insåg att målsättningen att all el till 2040 ska genereras från ”förnybara” energikällor diskvalificerar kärnkraften? Gro Harlem Brundtland ledde en kommission som ställde det rimligare kravet att all produktion ska vara ”hållbar”. Uran och torium finns i sådan mängd att de med redan existerande teknik skulle räcka för tusentals år av expanderad drift av koldioxidfri kärnkraft. Det borde räcka för att kärnkraften ska anses vara en ”hållbar” energikälla!

Det är oväntat att från grönt håll höra invändningar att något klimat- smart är oekonomiskt. Vi uppmanas köpa miljövänligare mat, kläder och bilar även om de kostar lite mer. Om mänsklighetens framtid står på spel – vilket även jag tror att den gör – är det självklart rätt att acceptera nu tillgängliga och verksamma räddningsmetoder även om de skulle kosta lite mer. Det gäller även kärnkraften.

För övrigt är det svårt att veta om ny kärnkraft verkligen är dyrare än förnybara elkällor. Ska kostnadsskäl driva oss att avstå från kärnkraft när de inte avskräcker fattiga länder som Kina och Indien? Någon nationalekonom borde räkna ut samhällets fulla kostnader för de olika metoder som står oss till buds att generera el. Inkludera självklart kostnaderna för hantering av avfall. Inkludera skatter och subventioner (som elcertifikat). Inkludera den utbyggnad av elnätet som krävs för att använda sol- och vindkraft och det värde som ligger i en elförsörjning som håller i alla väder.

Hans Blix
utrikesminister (FP) 1978–1979
generaldirektör, IAEA 1981–1997
chef för FN:s vapeninspektörer i Irak 2002–2003

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies