ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Danmarks förra finansminister: ”Svensk” regeringsbildning bäddar för liberala reformer

  • Foto: Philip Davali
  • BRA FÖR EKONOMIN. Mette Frederiksen har en annan vision än Helle Thorning-Schmidt. Inte desto mindre kan hon komma att bli tvungen att föra en liknande politik. Det skulle vara goda nyheter för den danska ekonomin, skriver Bjarne Corydon. Foto: René Schütze, Ren Sch tze

DEBATT. Det danska valet var en seger för den politiska mitten. Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen kommer att tvingas föra en mer liberal ekonomisk politik än hon gått till val på om hon vill bli landets nästa statsminister, skriver Bjarne Corydon, chefredaktör för affärstidningen Børsen och före detta finansminister.

Vänstern gick framåt i det danska valet, men segern är bitterljuv för Mette Frederiksen, socialdemokratisk partiledare och sannolikt landets nästa statsminister. Hennes eget parti backade. Nu väntar historiskt tuffa regeringsförhandlingar med andra partier. Situationen påminner om den svenska efter valet i september 2018.

Valets stora berättelse är mittenpartiernas framryckning. Pragmatiska och pro-europeiska partier firade triumfer. Mittenhögerns väljarstöd fördubblades. Socialliberala centervänsterpartiet Radikales också. Och statsminister Lars Løkke Rasmussens parti Venstre gjorde mot alla odds en imponerande stark valrörelse, mycket tack vare valets mest dramatiska utspel: förslaget på ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna.

Liberalernas mittengir möttes av kraftig kritik från andra borgerliga partier och opinionsbildare till höger, som krävt Løkke Rasmussens avgång och anklagat honom för att förråda det borgerliga blocket.

Men Løkke Rasmussen har tröttnat på de politiska låsningar som präglat de senaste fyra årens borgerliga regeringssamarbete. Under valrörelsen publicerade han till och med en bok, ”Frälsningens ögonblick”, som riktar sig till pragmatiska mittenväljare. Taktiken fungerade. Det blå blocket tappade sin majoritet, men Løkke och Venstre gick framåt rejält.

En central fråga nu är om Liberalerna fortsätter på sin nya kurs. Konsekvenserna för den danska borgerligheten kan i så fall bli betydande.

De populistiska ytterkantspartierna straffades samtidigt hårt av väljarna. Värst gick det för Sverigedemokraternas systerparti Dansk Folkeparti, som förlorade över halva sitt väljarstöd och gick miste om den vågmästarroll partiet haft i nästan 20 år. Visserligen kom ännu mer extrema Nye Borgerlige, som konkurrerar med Dansk Folkeparti om de invandringskritiska högerväljarna, in i Folketinget, men sammantaget är dessa krafter försvagade.

Yttervänstern drabbades av en liknande nedgång. Allra sämst gick det för anti-tillväxtpartiet, Alternativet, som halverades, men även Enhedslisten – ett slags koalition av gamla kommunister och vänsteraktivister – backade en smula överraskande.

Ur ett bredare europeiskt eller västerländskt perspektiv är det danska valresultatet anmärkningsvärt. Inte sedan Emmanuel Macrons valseger 2017 har krafter i den politiska mitten gjort så bra ifrån sig. Och liksom i Frankrike förefaller nu i Danmark den nya konfliktlinjen mellan mitten å ena sida och ytterkanterna å den andra, ha blivit viktigare än den gamla höger-vänsterskalan.

Några slutsatser kan dras.

Det breda politiska stödet för en mycket stram migrationspolitik har inte bara lett till avsevärt lägre invandring, utan också till att högerpopulistiska partier tappat mark. Socialdemokraternas tuffare migrationspolitiska linje har, i kombination med framväxten av nya, ännu mer extrema partier på den yttre högerkanten, marginaliserat högerpopulismen som bred politisk kraft.

För det andra hade Løkke Rasmussens mittenbudskap önskad effekt. Han gav de många anti-populistiska väljarna något att ty sig till.

Blickar man framåt, råder det knappast några tvivel om att en komplicerad och dramatisk regeringsbildningsprocess nu väntar. Det är inte säkert att mittenpartierna kommer överens på ett sätt som lyckas omsätta de gemensamma framgångarna i konstruktiv politik.

Ett stort frågetecken här är Mette Frederiksen. Hon har ägnat fyra år åt att formulera en strategi som väljarna nu har avvisat. Kort sagt ville hon bilda en ren socialdemokratisk regering med stöd av Dansk Folkeparti, i utbyte mot fortsatt stram migrationspolitik. Därmed, var tanken, skulle hon undvika både det röda blockets krav på en liberalare invandringspolitik och de liberala partiernas krav på ekonomiska reformer.

Nu måste Frederiksen i stället söka inspiration hos sin svenska kollega Stefan Löfven. Antingen genom att göra upp med Radikale om såväl migration och ekonomiska reformer, eller genom att acceptera erbjudandet från Lars Løkke Rasmussen, som hon tidigare avvisat. Socialdemokraterna och Venstre har tillsammans gemensam majoritet. För Mette Frederiksen är valet mycket svårt. Därför kan processen också ta lång tid.

Ser man till det politiska innehållet, är möjligheterna till blocköverskridande kompromisser på det ekonomiskpolitiska planet nu bättre än väntat.

Mette Frederiksen har en annan vision än Helle Thorning-Schmidt, som under sin tid som socialdemokratisk statsminister mellan 2011 och 2015 förde en tillväxtfrämjande och företagsvänlig reformpolitik i mitten. Inte desto mindre kan hon komma att bli tvungen att föra en liknande politik. Det skulle vara goda nyheter inte minst för den danska ekonomin.

Bjarne Corydon, chefredaktör för Børsen och Danmarks finansminister 2011–2015 (S)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies