1515
Annons

Daniel Suhonen: Magdalena Anderssons fel att S förlorade valet

DEBATT. Oavsett om man får regera vidare eller inte måste socialdemokratin inse allvaret i den kris man befinner sig i. Men kritiken ska inte riktas mot Stefan Löfvens ledarskap utan mot finansdepartementet, som aktivt hindrade regeringen att föra en nydanande politik, anser Daniel Suhonen.

FYRA FÖRLORADE ÅR. Mandatperioden har präglats av en panisk rädsla för utjämnande skatter, skriver Daniel Suhonen.
FYRA FÖRLORADE ÅR. Mandatperioden har präglats av en panisk rädsla för utjämnande skatter, skriver Daniel Suhonen.Foto:Amanda Lindgren

De sista rösterna är inte räknade när detta skrivs och inte heller är mandatfördelningen avgjord. På det fackliga idéinstitutet Katalys arbetas nu med en omfattande eftervalsanalys som kommer fokusera på hur socialdemokratin och arbetarrörelsen ska kunna bryta sin flera decenniers långa nedgång. Men låt mig i väntan på den fullständiga analysen göra några reflektioner.

Som socialdemokrat var jag en av tusentals som andades ut på valnatten. De skräcksiffror som visat sig i vallokalsundersökningarna blev något mindre fruktansvärda än befarat när de verkliga valsiffrorna tickade in. Socialdemokraterna är fortfarande det överlägset största partiet, men mindre än det någonsin varit tidigare, ja mindre än man varit sedan arbetarna fick rösträtt i Sverige.

Moderaterna bedrev snarast en presidentkampanj kopplat till partiledaren som person och sökte inte som Socialdemokraterna ett tydligt politiskt mandat. M gör ett ännu sämre val än S. Detta är inte den demokratiska högerns seger, utan regeringsmakten kommer nås genom att extremhögerns röster accepteras som en integrerad del av borgerligheten.

I skrivande stund är det oklart vem som bildar regering. De två statsministerbärande-partierna har inte varit mindre tillsammans på decennier. Slutsatsen jag drar är att den politiska mitten är död. Den triangulerande maktpolitik som styrt Sverige sedan 1990-talet har gått på grund. I stället är det ideologiskt tydliga röster som V, SD, KD och C som gått fram. Det som förenar dessa sinsemellan olika partier är deras ideologiska stringens, tydlighet och uthållighet.

Frågar man väljare om de verkligen tror att Jonas Sjöstedt vill stoppa vinstuttag i välfärden, eller om Jimmie Åkesson verkligen skulle begränsa invandringen, eller Annie Lööf avveckla anställningsskyddet om de fick inflytande och möjlighet, så svarar de flesta ja på denna fråga – kanske med farhågan att dessa idépolitiker egentligen skulle vilja gå längre än de öppet föreslår. Maktpartierna har missat ideologiernas återkomst som en politisk möjlighet i det nya politiska landskapet.

Även om socialdemokratin kollektivt andades ut när valresultatet kom får man inte slå sig till ro. Socialdemokratins och arbetarrörelsens kris är egentligen monumental och har förstärkts de senaste åren. Oavsett om man får regera vidare i någon form eller går i opposition måste socialdemokratin inse allvaret i den kris man befinner sig i.

Vad det rör är själva socialdemokratins väsen och uppgift. Det som skiljer socialdemokratin från andra partier i mitten eller på vänsterkanten är dess ambition att föra en politik för en majoritet av löntagarna.

Socialdemokratin vill vinna en majoritet av väljarna för en ambitiös välfärdspolitik, en fördelningspolitik som minska klassklyftor som i dag växer och se till att hela landet fungerar som nationalstat.

Urholkade trygghetssystem, sjunkande ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och fruktansvärt låga allmänna pensioner skapar mycket stor otrygghet. Som Katalys i en serie rapporter visat har den rent matematiska grunden för en sådan klassmobiliserande politik inte i sak ändrats.

Arbetarklassen utgör 50 procent av löntagarna i vårt land. Tillsammans med mellantjänstemän och småföretagare finns en potentiellt stor majoritet som rent ekonomiskt borde kunna vinnas för en politik som sätter löntagarnas intressen i första rummet och löser reella samhällsproblem.

Den avgörande förändringen är att S de sista 30 åren inte adresserat löntagarnas intressen utan vänt sig till andra väljargrupper. Klassmobiliseringen har avtagit och S stöds nu av historiskt låga fyra av tio LO-medlemmar.

Jag erkänner naturligtvis alla övergripande förklaringar till Socialdemokraternas förlorade stöd som globalisering av ekonomin och ett fragmentiserat arbetsliv, men kärnan i politiska rörelser och politiska förändringar handlar alltid om politiken.

Socialdemokratin har sedan 1990-talet misslyckats att försvara de svenska löntagarnas intressen i de samhällsomvandlingar som pågår. Den ekonomiska politiken som sedan 1990-talet inriktats på budgetbalans med överskottsmål är i en tid av massiva behov av bostads- och klimatinvesteringar, ett utbyggt försvar och polis, en förbättrad skola, förstärkt bemanning i välfärd och sjukvård, och integration av nytillkomna svenskar helt missriktad.

I tider av skriande ojämlikhet där de på toppen drar ifrån den breda massan löntagare har den senaste mandatperiodens paniska rädsla för varje form av utjämnande skatter varit fyra förlorade år. Vi har ett skattesystem där det inte alls lönar sig att arbeta utan där det mest subventionerade är att passivt förvalta ärvt kapital och fastigheter.

Många valanalyser kommer rikta in sig på partiledaren Stefan Löfven. Men de som förlorade valet genom att aktivt förhindra möjligheten att föra en nydanande socialdemokratisk politik var Magdalena Anderssons finansdepartement. Fast i 1990-talets saneringspolitik satt de och oftast fanns det mer idéer om progressiv ekonomisk politik för låneinvesteringar att hitta hos bankekonomer som Annika Winsth eller tankar om progressiv beskattning av kapital hos SNS konjunkturråd.

Tre saker kan man lära av valrörelsens slutskede som är receptet på en starkare socialdemokrati.

1. Riktiga välfärdsreformer vinner väljare åt S. Löften om stärkt välfärd, höjda pensioner och ”familjeveckan” lyfte partiet i slutspurten.

2. Ett tydligt nej till SD vann väljare över blockgränsen och stärkte S ordentligt i slutskedet.

3. Ett äkta folkrörelsearbete i LO och bland S-aktivister, räddade S som största parti.

Min slutsats att vi socialdemokrater måste inspireras av de tre sista veckornas välfärdsoffensiv i den politik som byggs för framtiden. Det som utlovades i valet måste vara kärnan i varje regeringsprogram där S ska ingå. Socialdemokraterna bör ha tydliga politiska krav som är viktigare än maktkraven i alla politiska förhandlingar om regeringsmakten med andra partier.

Ett nytt pensionssystem, att värna anställningsskyddet och att säkra välfärdens finansiering måste vara viktigare än positioner. Det vore förödande för framtiden om väljarna och de LO-anslutna aktivister som i valrörelsens slutskede räddade socialdemokratin, nu sviks.

Självklart bör Socialdemokraterna eftersträva statsministerposten i en kommande regering, men det viktigaste är att kunna genomföra en ekonomisk politik och en välfärdspolitik som är socialdemokratisk. Att hålla det vi lovade. Bara då kan vi vinna framtiden.

Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys


Debatt: Sänk momsen på hållbar mat för att öka takten i den gröna omställningen

Sänk eller avskaffa momsen på hållbar mat. Det föreslår Axfood, med kedjor som Willys och Hemköp, som menar att politiken behöver ta ett större ansvar och ta till mer kraftfulla åtgärder för att öka tempot i den gröna omställningen. 

Foto:Anders Wiklund/TT

Maten har en enorm påverkan på miljön. Omkring 30 procent av utsläppen av klimatpåverkande växthusgaser beräknas komma från den globala matproduktionen. Maten bidrar även i hög utsträckning till att de planetära gränserna överskrids för klimat, biologisk mångfald, kemikalier, markanvändning samt övergödning.

Om mänskligheten ska klara den stora utmaning som det innebär att vända utvecklingen krävs ett mer hållbart matsystem, med förändringar både vad gäller hur maten produceras och vad som konsumeras. Förutom miljö och klimat måste också sociala frågor om hälsa, levnadsvillkor för de som arbetar i jordbruket samt djurvälfärd få en tyngre roll när framtidens matsystem formas. De senaste rapporterna från FN:s klimatråd IPCC och Klimatpolitiska rådet är tydliga i sina slutsatser. Vi måste agera nu för att vända utvecklingen.

En vanlig frågeställning när hållbarhetsfrågor diskuteras är var ansvaret ligger och vilka som ska se till att den nödvändiga omställningen blir av. Är det livsmedelskedjan med bönder, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel som ska se till att det som erbjuds konsumenterna tar större hänsyn till hållbarhetsfrågorna?  Är det konsumenter som ska göra bättre och mer hållbara val och på så sätt bidra till ett förändrat matsystem?  Eller är det politikerna, som med politiska beslut ska se till att förändringarna kommer tillräckligt snabbt? Svaret är att de förändringar som krävs är så stora att alla måste hjälpas åt. Ingen del av samhället kan bära hela ansvaret, men ingen kan heller förvänta sig att andra ska driva förändringen utan att själv bidra.

Dagligvaruhandeln tar betydande steg inom flera viktiga hållbarhetsområden. Inom Axfood minskar de klimatpåverkande utsläppen inom egen verksamhet genom fossilfria lastbilstransporter mellan lager och butiker, byte till köldmedia som inte läcker klimatpåverkande gaser i butikers kylar och frysar och minskat matsvinn, för att nämna några områden. Trots det finns mycket kvar att göra. Många konsumenter bidrar och vill gärna bidra i än större utsträckning genom att äta mer hållbart. Ett betydande ansvar ligger på politiken eftersom ett tydligt och modigt klimatpolitiskt ledarskap utan ryckighet är centralt för en snabb och omfattande grön omställning.

EU-kommissionen har presenterat strategin Farm to Fork med målet att ställa om matsystemet i en mer hållbar riktning. Strategin har ett brett synsätt på hållbarhet som adresserar både miljö- och klimatfrågor, sociala frågor, hälsa och djurvälfärd. Inriktningen är att ansvaret behöver delas mellan alla som kan påverka produktion och konsumtion av livsmedel. Näringsliv och konsumenter behöver ta sitt ansvar, men politiken behöver också våga fatta nödvändiga beslut.

Kommissionen lyfter fram hur viktiga ekonomiska incitament för ett mer hållbart matsystem kan skapas med hjälp av skatter, och då särskilt moms. Priserna till konsument bör också bidra till att uppmuntra till mer hållbara val. Ekologisk mat lyfts särskilt fram som något som borde gynnas av skatteincitament. Detta är något som redan genomförts i vissa EU-länder och som diskuteras flitigt i andra – däremot inte i Sverige.

Idag uppmuntras inte svenska konsumenter som vill äta mer hållbart av några prisincitament. Tvärtom är det ofta dyrare att köpa hållbarhetsmärkt mat. Vår uppfattning är att ett alldeles för stort ansvar läggs på jordbruk, handel och konsumenter när det gäller att ställa om till mer hållbar matproduktion och -konsumtion. För att få till en omfattande förändring som snabbt får effekt krävs nu ett större politiskt ansvar och kraftfulla åtgärder.

Vi föreslår en sänkning av matmomsen för hållbarhetsmärkta varor. En sänkning från tolv till sex procent skulle gynna såväl produktion som försäljning och konsumtion, och att ta bort den helt skulle givetvis ge ännu större effekt. Det skulle ge konsumenter möjlighet att handla hållbar mat till lägre priser, samtidigt som det motiverar fler livsmedelsföretag att genomföra förändringar för att deras varor ska uppfylla kraven för olika hållbarhetsmärkningar för att öka varornas konkurrenskraft på marknaden. Eftersom många svenska bönder och livsmedelsproducenter redan ligger väl framme inom hållbarhet, skulle en sänkt matmoms sannolikt kunna bidra till att stärka deras position ytterligare.

Att konsumenter ibland väljer bort hållbarhetsmärkt mat på grund av det högre priset är känt sedan tidigare. När matpriserna nu stiger kraftigt efter två år av pandemi och det pågående kriget i Ukraina, är risken stor att hållbarhetsmärkt mat prioriteras bort i än större utsträckning. Den stigande matprisinflationen och EU-kommissionens tydliga ställningstagande att genom differentierad skatt skapa prisincitament för hållbara matvaror, gör det angeläget att så snart som möjligt förändra den svenska matmomsen så att den gynnar hållbar mat genom prissänkningar för konsumenter.

Med undantag av nedsatt moms på kollektivtrafik har differentierad moms inte använts som ett sätt att styra mot mer hållbar konsumtion i Sverige tidigare. Momsen på mat sänktes på 1990-talet, dock utan koppling till hållbarhet. I en tid då hållbarhetsutmaningarna är större och mer akuta än någonsin är det hög tid att svenska politiker visar handlingskraft och prioriterar åtgärder som gynnar miljön utan att drabba hushållens plånböcker. En lägre momssats för hållbarhetsmärkta livsmedel är idag det mest effektiva sättet att styra produktionen och konsumtionen mot att bli mer hållbar, både på kort och lång sikt. 

Klas Balkow, vd och koncernchef Axfood

Åsa Domeij, hållbarhetschef Axfood


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?