Vi var många som hoppades att Stefan Löfven med sin bakgrund inom IF Metall skulle kunna bli en kraft för konstruktivt samspel mellan politik och näringsliv.
I stället fick vi en vänsterregering som har trotsat tillkännagivanden från riksdagen, systematiskt ökat skattebelastningen på arbete och företag, hotat välfärdsföretagen med avveckling och nära samarbetat med ett företagsfientligt vänsterparti med kommunistiska rötter.
I denna tangents riktning inleder nu Socialdemokraterna årets valrörelse med en attack mot landets friskolor som många inom S vill socialisera. Retoriken och samarbetet med Vänsterpartiet förebådar bekymmer för näringslivet i stort.
Jag hör själv till dem som har uttryckt frustration över att alliansen inte har utmanat Stefan Löfven och regeringen på allvar under den här mandatperioden, trots att det sannolikt har funnits majoritet i riksdagen för en alliansregering.
Det finns en gammal sanning om att det du gör räknas, inte det du säger. Med denna utgångspunkt är det märkligt att partier kan ändra sin invandringspolitik nästan 180 grader i Sverigedemokraternas riktning, men de kan inte samtala med SD.
När jag ser framåt är det ändå två saker som är klara för mig. Det är angeläget med ett regeringsskifte i höst. Och vill man ha det måste man rösta på något av allianspartierna.
För landets näringsliv är en stabil och företagsvänlig ekonomisk politik avgörande. Den är också mycket väsentlig för att finansiera vår välfärd. SD har närmat sig allianspartierna när det gäller skatterna och röstade mot Reepalus vinstförbud. Det är bra och välkommet. Det kan inge förhoppningar om ökad realism i SD:s politik inom olika politikområden kommande år. Men SD är fortfarande ett generöst bidragsparti och har en orealistisk ekonomisk politik. Det främjar inte jobb och tillväxt.
SD-ledaren Jimmie Åkesson gick nyligen ut med kravet att Sverige ska följa britternas exempel och lämna EU, och han vill att en ny folkomröstning hålls redan nästa mandatperiod
EU är den i särklass största exportmarknaden för oss svenskar. Var och en som följer den brittiska brexitprocessen inser att det inte finns någon anledning till varför vi ska dra på oss samma skadliga bekymmer. Mer väsentligt är att nationalismen varit förödande för Europa. Fred och utveckling byggs bättre med samverkan, förtroende och öppenhet än med misstänksamhet och murar av olika slag mellan länderna.
I en orolig värld är det också nödvändigt att Sverige värnar sin integritet mot Putins Ryssland och fördjupar samarbetet med Nato och så småningom blir medlem. Men SD vill tvärtom tillsammans med Vänsterpartiet att vi ska lämna alla pågående samarbeten. Det är ingen tillfällighet att dessa partier finner varandra i synen på omvärlden.
Faktum är att under mandatperioden har SD i de flesta blockskiljande frågor röstat på de rödgröna i stället för att gå på alliansens linje. Detta gäller också i frågor som varit principiellt viktiga för näringslivet. Till exempel var det de rödgröna och SD som 2017 röstade igenom nya regler för arbetskraft från andra EU-länder som är utstationerad i Sverige. Effekten blir att fackens monopol på arbetskraft bevaras och att LO:s hegemoni på svensk arbetsmarknad befästs.
Till allt detta kommer att en röst på SD lika gärna kan vara en röst på en fortsatt Löfven-regering. SD:s ledning har vid upprepade tillfällen sagt att de kan tänka sig att rösta fram en s-regering eller en s-budget efter valet. Har man en uppfattning att en regering ledd av Ulf Kristersson är att föredra framför en regering ledd av Stefan Löfven, ska man veta att det inte går att förutse vilken regering en röst på SD leder till.
Härtill är det så att S och SD driver ett maktspel där de har gemensamma intressen. De vill likt rovdjur kasta sig över och splittra upp alliansen för att sedan dela upp bytet. S tror då på ett samarbete med Centerpartiet och Liberalerna. SD tror att det möjliggör en regering med M och Kristdemokraterna, som stöds av SD.
De som lyfter fram politikskillnader inom alliansen ska då veta att dessa är små jämfört med de skillnader som finns mellan S och C/L eller mellan SD och M/KD. En försvagad allians ger större utrymme för S:s politik med ständiga skattehöjningar på arbete och företag och SD:s protektionistiska politik som är skadlig för vårt välstånd. Detta bekämpas bäst genom en röst på allianspartierna. Personligen tror jag att en nyckel för att få en alliansregering och ett bra samarbete inom alliansen är att KD kommer över 4-procentsspärren.
Det råder ingen tvekan om att det är alliansens partier som måste bli starka om det ska bli ett maktskifte i Rosenbad i höst.
Dan Olofsson, entreprenör
