Likvärdighetsutredningen, vars remisstid gick ut den 30 november, har lett till en intensiv skoldebatt. Debatten har fokuserat på två av utredningens förslag: att förändra grunderna för hur skolpengen beräknas och att kötid inte ska få användas som urvalsgrund när det finns fler sökande än platser. Båda förslagen skulle främst påverka friskolor.
Dessa förslag har, med rätta, mötts av kritik från borgerligt håll. Slutsatsen att friskolor skulle vara överkompenserade bygger på en bristfällig analys, som överskattar merkostnaderna som följer av att kommuner måste erbjuda alla elever skolplats och därför ha överkapacitet i sina egna skolor. Dessutom är det svårt att utforma en urvalskvot baserad på föräldrarnas bakgrund som inte är diskriminerande.
Samtidigt är det ett underbetyg till de borgerliga partierna som en gång drev igenom friskolereformen att de inte har presenterat tydliga alternativ för att förbättra dagens system. För att dagens skolmarknad har tillkortakommanden råder det inga tvivel om. Köerna till friskolor begränsar valfriheten för elever som flyttar nära skolstart, och är också ett tecken på att populära skolor inte kan expandera i den takt som behövs.
Dessutom finns det inga mått som visar hur mycket en skola höjer elevernas resultat från ett år till ett annat, så kallade förädlingsvärden. I stället ökar betygen stadigt även om elevernas kunskaper inte nödvändigtvis gör det, trots den nya betygsskalan A–F som infördes 2011.
En fungerande skolmarknad kan inte ha en kringskuren valfrihet och otillräcklig kvalitetskontroll.
Kritiker till friskolesystemet brukar påpeka att skolan inte är en marknad som alla andra utan en så kallad kvasimarknad, där det saknas en direkt relation mellan producenten (skolan) och konsumenten (eleven). Utbildningen finansieras i stället indirekt, genom skattsedeln, eftersom skolan i huvudsak ska vara avgiftsfri. Men att skolan är just en kvasimarknad, som politiken bär ansvaret för, innebär också att de problem som skolan dras med är politiskt konstruerade.
Därför är det upp till politiker att förbättra skolvalet och se till så att de resurser som läggs på utbildning faktiskt främjar kvalitet snarare än betygsinflation. Nedan är några åtgärder som skulle förbättra skolmarknaden och göra kunskapsmåtten mer pålitliga:
1. Externt rättade nationella prov och ramar för slutbetyg.
I oktober redovisade Skolverket hur de nationella proven kan rättas externt i stället för av elevernas egna lärare. Att införa externt rättade nationella prov räcker dock inte så länge slutbetygen kan variera betydligt från provresultaten. I dag menar Skolverket att lärare ska ”särskilt beakta” resultaten på de nationella proven i betygssättningen. Rektorer och lärare pressas dock ofta av elever, föräldrar och kommuner att sätta högre betyg. För att på allvar motverka betygsinflation måste extern rättning kombineras av gränser för hur mycket slutbetygen får avvika från resultaten på de nationella proven. Med mer tillförlitlig rättning och betygssättning skulle det också bli lättare att ta fram förädlingsvärden.
2. Underlätta för populära skolor att expandera.
Precis som köerna till hyresbostäder är köerna till friskolor resultatet av regleringar. För medan kommunala skolor kan expandera genom att till exempel etablera nya filialer behöver friskolor ett nytt tillstånd av Skolinspektionen för att öppna på en ny plats, även om man redan har en skola i samma kommun. I dag får en friskola med tillstånd inte expandera i nya lokaler om de inte ligger inom 100 meter från den redan existerande verksamheten. Det är en orsak till att vissa friskolor, främst i storstäderna, har fler sökande än platser. Om friskolor tilläts expandera inom en kommun på samma villkor som i dag gäller inom 100 meter från den befintliga skolan skulle en stor del av denna efterfrågan kunna mötas. Reglerna för köerna bör också förändras – till exempel med en åldersgräns för när ett barn får ställas i kö och att kommuner inför gemensamma antagningssystem där familjernas val rangordnas – men köerna behöver alltså inte vara ett särskilt stort problem till att börja med.
3. Gör skolstatistik tillgänglig igen.
Förra året beslutade SCB om en ny sekretesspolicy, vilket ledde till att uppgifter som skolors betygsresultat och andelen behöriga lärare blev sekretessbelagda eftersom de ansågs vara affärshemligheter. I oktober kom regeringen med en sekretessbrytande bestämmelse som tillfälligt säkerställer att kommuner och myndigheter har den skolinformation de behöver för att utföra sina uppdrag. Men en mer långsiktig lösning behövs så snart som möjligt, för utan relevant information kommer elever och föräldrar att göra skolval i blindo. Offentlighetsprincipen har använts som ett slagord i debatten om friskolesektorns öppenhet, men det finns andra sätt att göra uppgifter på huvudmanna- och enhetsnivå tillgängliga igen. Skolverket har till exempel presenterat förslag som innebär att uppgifter som rör enskildas ekonomiska och personliga förhållanden skyddas av sekretess, men ändå kan lämnas ut till myndigheten för att sammanställa uppgifter om skolors förutsättningar och resultat. I stället för att ”skjuta mygg med kanoner” med offentlighetsprincipen, som en skolledare uttryckte det, behövs sådana mer precisa lösningar på sekretessproblemet.
Friskolor och det fria skolvalet är i dag en grundmurad del av den svenska välfärdsmodellen. Nu är frågan inte om utan hur dessa inslag ska tillvaratas. Skolmarknaden ska utvecklas, inte avvecklas.
Benjamin Dousa, vd Timbro
Emanuel Örtengren, välfärdsansvarig Timbro
