ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet 2018

Centern är inget mittenparti

  • Foto: Pontus Lundahl

DEBATT. Centern, med partiledaren Annie Lööf, är berett att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister för att minska SD:s politiska inflytande. Att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati, skriver DN:s före detta politiska chefredaktör Svante Nycander.

Allt kretsar kring Annie Lööf. Hon låter kravet på isolering av Sverigedemokraterna avgöra regeringsfrågan och kanske framtvinga ett extraval. En ny regering måste förhindra att SD får inflytande som tungan på vågen i riksdagen.

Risken för sådant inflytande är liten i frågor som SD prioriterar: invandring, asylrätt och allt som rör flyktingar. Där kommer varje möjlig regering att söka lösningar i samförstånd över blockgränsen. Men att i alla frågor, stora som små, utestänga ett parti i riksdagen från inflytande är ingen bra idé i en demokrati. Det är inte fair play.

En samlingsregering av alla partier utom SD skulle vara det radikala sättet att uppfylla Annie Lööfs krav, men en sådan isolering av SD skulle motverka sitt syfte. Det enda oppositionspartiet skulle locka alla slags missnöjesopinioner. Ett parti kan ha inflytande utan att vinna voteringar. Det mesta hänger på i vilken riktning väljaropinionen rör sig.

Regeringssamverkan över blockgränser kan vara ett sätt att genomdriva impopulära men angelägna reformer. Om målet i stället är att utestänga ett visst parti från normalt deltagande i politiken blir priset onödigt högt. Bland annat blir det svårare för bojkott-partierna att locka tillbaka tidigare väljare.

Har Annie Lööf andra motiv än de hon uppger?

I december 2012 skrev Aftonbladet att Centerpartiets motgångar fortsatte, den senaste opinionsmätningen gav partiet endast 4,2 procent. Annie Lööfs förändringsarbete gick in i ett avgörande skede. ”För att vässa den ideologiska profilen har C tagit hjälp av den liberala debattören och idéhistorikern Johan Norberg.” (AB 28/12 2012).

Johan Norberg är ortodox nyliberal, en som inte tvekar om det långsiktiga målet: en minimal stat och en arbetsmarknad fri från kollektivavtal om minimilöner.

Centerpartiets före detta ledare Olof Johansson är en av dem som har vittnat om nyliberal infiltration: ”Nyliberala tankesmedjan Timbro har fått alltför stort inflytande inom Centerpartiet” (Expressen 10/1 2013).

Svensk nyliberalism hade tidigt sin maktbas inom Svenska Arbetsgivareföreningen (Saf). Efter storkonflikten 1980 misströstade ledande arbetsgivare om den svenska modellen på arbetsmarknaden. Problemen gällde kostnadsinflationen, arbetsrätten (särskilt Las), arbetskonflikterna och löntagarfonderna. Arbetsgivarorganisationer krävde i omgångar stora ingrepp i strejkrätten.

Men det som under 1990-talet framkallade en nyliberal våg inom borgerliga ungdoms- och studentförbund var inte arbetsmarknadens problem utan internationaliseringen, särskilt den fria rörligheten inom EU. Öppna gränser för arbetssökande och flyktingar var en idé som inspirerade.

Johan Norbergs och Fredrik Segerfeldts bok ”Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser” (2012) har påverkat många. Centerpartiet antog ett idéprogram 2013: ”Den ömsesidiga fria rörligheten inom EU bör utvidgas så att den omfattar hela världen. // En värld där det är lika naturligt att flytta mellan nationer som inom nationerna.”

Flera andra partier yttrade sig i samma riktning. Folkpartiet var försiktigare: ”Under överskådlig tid ska Sverige ha reglerad invandring.”

Den svenska modellen på arbetsmarknaden har sedan mitten av 1990-talet kunnat lösa en rad problem. Arbetskonflikter är sällsynta, kostnadsinflationen har övervunnits. Arbetsmarknaden tillfrisknade när politikerna drog sig tillbaka och lät parterna sköta sitt. Industriavtalet 1976 – ett fackligt initiativ – var en milstolpe. Denna gynnsamma utveckling hade inte varit möjlig vid öppna gränser och fri invandring av flyktingar och arbetssökande.

Men nyliberaler låter sig inte rubbas. De jämställer kollektivavtalen med hyresregleringen, som båda omtalas som skadliga inskränkningar i marknadsekonomin. Detta är ett missförstånd. Frånvaro av statlig eller kollektiv lönereglering betyder inte att lönerna bestäms av marknaden.

I företagen bestämmer verkställande direktörer, inte marknadskrafterna. Det ena företaget kan vilja belöna de mest dugande anställda, det andra tror att jämnare löner gynnar arbetsklimatet. Vägningen av sparsamhet mot behovet av kvalificerad personal görs inte av anonyma marknadskrafter. Nyliberalerna vill ge direktörerna mer makt på fackets bekostnad.

Kopplingen mellan nyliberal migrationspolitik och antifacklig lagstiftning är uppenbar hos framför allt C. Efter valet 2014 lyssnade jag på ett tal av Annie Lööf hos Timbro. Hon ansåg att lågutbildade flyktingar måste erbjudas enkla jobb med lön under kollektivavtalens lägsta nivå. Budskapet var enkelt: ”Parterna på arbetsmarknaden måste ta sitt ansvar. Gör de inte det måste vi lagstifta.” Inte ett ord om komplikationer.

Det är lättare att erbjuda enkla jobb som redan finns än att uppfinna nya sådana. Det kan ske genom att arbetsgivare säger upp visstidsanställda, numera en stor grupp på arbetsmarknaden, och erbjuder jobben åt flyktingar med lägre lön.

Annie Lööf inser att partiet är chanslöst som ett nyliberalt flygelparti till höger om Moderaterna. Det gäller att etablera sig i mittfältet. En hand utsträckt till S och kompromisslöst fördömande av SD tycks motsäga misstankar om någonting högerradikalt. Den pågående regeringskrisen förvirrar. Vad är vänster och vad är höger i dessa förvecklingar? Några vill skaka om oss och låta allt vedertaget och fast förflyktigas.

 

Svante Nycander, före detta politisk chefredaktör, Dagens Nyheter. Har utgivit boken ”Liberaler i asylkrisen” (2018), Dialogos förlag

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer