Annons

Carl Bildt: Vad händer dagen efter valet i USA?

LEDARE. Runt om i världen finns en stor nervositet över vad som ska hända om resultatet i presidentvalet inte ses som legitimt. Perioden mellan den 3 november och 20 januari kan bli farlig. Även om Joe Biden vinner valet är Donald Trump president fullt ut mellan dessa datum, skriver Carl Bildt.

Carl Bildt.
Carl Bildt.Foto:Joakim Goksör

Det börjar bli nervöst i regeringskanslier runt om i världen. Den 3 november är det valdag i det som fortfarande är världens mäktigaste land, och senast den 20 januari ska det därefter vara utklarat vem som kommer att sitta i Vita huset under de kommande fyra åren.

Självfallet finns det en nervositet kring vem som kommer att ha makten. Det går att teckna påtagligt olika scenarier för inte bara relationerna över Atlanten, klimatfrågan, hälsosamarbetet och åtskilligt annat beroende på om det är Donald Trump eller Joe Biden som svär eden.

Men en ökande del av nervositeten gäller vad som kan inträffa mellan dessa datum. Det handlar om nästan tre månader under vilka Donald Trump hur som helst är den som har makten – och med all säkerhet också kommer att utnyttja den.

Ett entydigt och klart valresultat borde självklart vara det önskvärda för alla. Men dessvärre finns en påtaglig risk för ett valresultat som av breda grupper riskerar att uppfattas som illegitimt. Redan i dag visar opinionsundersökningar att betydande grupper på ömse sidor helt enkelt inte kommer att se ett valresultat där deras kandidat förlorar som legitimt. En valdebatt där alternativen stundtals framställts som livsfarlig socialism kontra ett hotande totalitärt välde leder dessvärre ofta till reaktioner som dessa.

I en sådan situation finns det en akut risk för att ett valresultat som många inte ser som legitimt leder till ett brutalt manövrerande för att med alla konstitutionens möjligheter, och måhända mer därtill, vrida detta åt det ena eller det andra hållet.

Bekymrade opinionsbildare i USA har gjort olika scenarier för sådana utvecklingar, och en del av dem beslutade man sig för att inte fullfölja eftersom konsekvenserna såg ut att bli alldeles för svåra att hantera.

Skulle kampen om makten i USA övergå till en utdragen konstitutionell konfrontation är konsekvenserna för landets inre utveckling påtagliga, men därtill kommer att den amerikanska makten globalt radikalt riskerar att försvagas. Ett USA som sjunker ned i en inre konfrontation kommer att förlora uppmärksamheten på det mesta annat, och det kan inte uteslutas att detta leder till frestelser hos andra maktspelare att plötsligt göra drag som de annars skulle vara försiktigare med.

Det är inte svårt att se de huvudstäder där man i ett sådant läge kanske börjar överväga steg som i en annan situation skulle framstå som alltför riskfyllda.

Bara ett exempel: vad händer om president Putin plötsligt vill ”hjälpa” Armenien och då ”måste” låta sina trupper säkra vägarna genom ett Georgien där ett val kanske dessutom lett till en mer instabil situation? Vem skulle då mobilisera världen mot ett övergrepp på ännu ett land?

Det kan snabbt bli farligt. Vaksamhet kommer att vara påkallad.

I ett läge där Donald Trump vet eller befarar att det inte är han som den 20 januari svär eden för de kommande fyra åren tillkommer dessutom ytterligare faror. Jag skulle dessvärre tro att det är påtagligt sannolikt att man då kommer att försöka att bränna broar för en inkommande Biden-administrations möjligheter att genomföra sin politik på viktiga områden.

Och på det utrikespolitiska området ger presidentens starka maktställning möjligheter till detta. Även om han skulle förlora makten förblir Donald Trump till 100 procent USA:s president varje minut intill dess att soldaten med portföljen med koderna till de strategiska kärnvapenstyrkorna diskret glider över i Joe Bidens närhet omedelbart efter det att denne svurit eden.

Trump-administrationens utrikespolitik har på viktiga punkter varit konfrontatorisk och kontroversiell, och icke sällan förts med en retorik och stundtals också handling som mer påmint om korståg än om mer klassisk diplomati.

Och det finns alldeles säkert viktiga områden där man inte kommer att dra sig för att försvåra för en inkommande administration att växla kurs.

Relationerna till Iran och det så kallade JCPOA-avtalet är ett sådant. Trots att Trumps dåvarande såväl utrikes- som försvarsministrar och nationella säkerhetsrådgivare ansåg att avtalet låg i USA:s intresse har ju motstånd mot detta ju kommit att bli ett kärnelement i administrationens politik.

De senaste dagarna har sett starkt upptrappade sanktionshot mot Iran. Med all säkerhet är det bara början. Vi får nog utgå från att man kommer att försöka att med olika drag provocera makthavarna i Teheran till steg som allvarligt skulle försvåra en återgång till JCPOA-avtalet.

Och vi ska inte glömma att det finns allt starkare krafter i Iran som ser en upptrappad konfrontation med USA som någonting som skulle ytterligare stärka deras maktställning.

Joe Biden har ju redan sagt att han önskar sig en snar och ”ren” återgång till JCPOA-avtalet – såväl Iran som USA ska respektera alla sina åtaganden – och detta är mycket någonting man sannolikt kommer att göra allt man kan för att försöka att försvåra eller förhindra.

Men upptrappad konfrontation i Mellersta östern är alltid en politik med risker. Det är inte alltid det blir som man tänkt. Jag skulle tro att nervositeten inte minst i Bagdad är stor – Irak riskerar än mer att bli slagfält om konfrontationen mellan USA och Iran plötsligt trappas upp.

Också vad gäller Kina är det inte osannolikt att man utnyttjar maktens sista flyende möjligheter för att öka konfrontationen och bränna de broar som finns kvar.

För att ta ett måhända extremt exempel: vad händer om utrikesminister Pompeo plötsligt landar i Taipei i det i och för sig vällovliga syftet att markera stöd för demokrati på Taiwan?

Alla röda linjer skulle korsas. Med all sannolikhet vore det en provokation som Xi Jinping inte kunde bara låta passera. Om så bara av inrikespolitiska skäl skulle han sannolikt tvingas till någon form av mer eller mindre dramatisk reaktion.

För att ta ytterligare ett exempel: vad händer om Kina då snabbt besätter en av de öar som Taiwan betraktar som sina?

Då skulle i alla fall Joe Biden tvingas tillträda i en situation med ytterligt akut konfrontation med Kina, och omedelbart tvingas ta ställning till direkt militära optioner. Och i värsta fall skulle samtidigt samma sak kunna gälla i relationen med Iran. Kanske med Iran också.

Några mer dramatiska steg i relationen till Europa framstår dock som mindre sannolika. En utgående Trump-administration vet att en inkommande Biden-administration kommer att ha återupprättade relationer med allierade och vänner kanske allra högst upp på sin utrikespolitiska åtgärdslista, men möjligheten att radikalt försämra möjligheterna för detta kommer att vara färre.

Några ytterligare dumma tullar är alltid en möjlighet. Läget i dessa frågor är förvisso lite spänt, med EU redo att vidta de tullar mot amerikanskt stöd till Boeing som WTO gett rätt till efter de amerikanska tullarna mot europeiskt stöd till Airbus, och oförsiktigt agerande kan mycket väl leda till en snabb upptrappning.

Men medan detta med en fortsatt Trump-administration med betydande sannolikhet bara är början på ett rejält handelskrig över Atlanten, borde den bomben vara möjlig att desarmera med ömsesidiga kloka steg om en Biden-administration tar över hanteringen.

Det enkla är självfallet att stryka både Airbus- och Boeing-sanktionerna. Bägge dessa stora industrier har det redan besvärligt som det är i dessa dagar.

Så det finns skäl till nervositeten i regeringskanslier runt om i världen och Europa i dessa dagar.

Tiden efter den 20 januari kommer förvisso att bjuda på sina utmaningar – något olika i de olika scenarierna, och mer eller mindre välkomna för olika regeringskanslier – men tiden intill dess kan förvisso komma att bli dramatisk även den.

Låt oss hoppas att allt detta är fel och att ingenting av detta kommer att inträffa. Den nya oredans tid är besvärlig redan som den är.


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?