ANNONS:
Till Di.se
TISDAG 23 JAN Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR

Carl Bildt: En ny epok har inletts i världen

  • VÄXANDE INFLYTANDE. 2018 kommer nästan en tredjedel av alla barn som föds i världen att födas i Afrika. Det behöver EU ta hänsyn till, skriver Carl Bildt. Foto: Maja Suslin

DEBATT. Efter ett kvartssekel av liberala framsteg går världen allt tydligare in i en ny fas.
Kinas uppstigande som stormakt ersätter globaliseringen med geopolitik, identitetspolitiken i väst avlöser de ideologiska konflikterna och digitaliseringen ändrar ekonomierna.
När det gäller de längre linjerna i den globala utvecklingen finns det skäl att vara oroad, skriver tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt.

 

Hur ny är egentligen den nya tiden? De senaste årens överraskningar, omvandlingar och nya utmaningar har förvisso ställt åtskilligt på huvudet. Stundtals oroas de flesta över att världen som vi känner den riskerar att gå upp i rök – men strax infinner sig lättnaden över att så faktiskt inte var fallet och det mesta ser rätt hyggligt ut.

Det gångna året kan tjäna som en god illustration till detta.

Världsekonomin är på väg uppåt, och världshandeln växer åter. Trump rasar på Twitter, men har ännu inte startat något krig. Den populistiska vågen i Europa kunde i alla fall hejdas, och Emmanuel Macrons seger i det franska presidentvalet gav EU ett nytt hopp för framtiden.

Så är det förvisso.

Men när det gäller de längre linjerna i den globala utvecklingen finns det fortfarande skäl att vara oroad.

Tre megatrender är tydliga i de senaste årens utveckling:

För det första ser vi hur geopolitiken utmanar globaliseringen som dominerande kraft. Konkurrensen om makt och inflytande skärps när maktrelationer mellan olika aktörer förändras. De förenande ram- och regelverken ifrågasätts och blir allt svagare.

För det andra har frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. Politiska system fragmentiseras, och regerande har blivit svårare.

Och för det tredje är det uppenbart att vi befinner oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran. Det handlar om ett skifte långt större än bara ett fjärde skede i den industriella revolutionen. Att den industriella revolutionen i grunden omvandlade vår värld vet vi alla, och det finns ingen anledning att tro att inte den digitala eran kommer att göra samma sak.

Tillsammans innebär detta att mycket av grundpelarna för den globala utvecklingen framför allt under det senaste mycket goda kvartseklet men också för den längre perioden sedan mitten av det förra seklet nu håller på att rubbas.

För inte så länge sedan kändes det normalt att tala om en liberal global världsordning som innebar bättre förutsättningar för både fred och välstånd för allt fler. Kanske kan den så kallade Atlantic Charter som Churchill och Roosevelt signerade 1941 ses som dess intellektuella grunddokument, och de olika institutioner som sattes upp efter världskrigets slut som dess institutionella bärare.

Den kommunistiska utmaningen fanns förvisso fortfarande, och den fara som låg i den var betydande. I slutet av 1940-talet var det inte bara Östeuropa som togs över, utan kommunistiska partier stod farligt starka också i Frankrike, Italien och Finland. Sovjetiska vapen hjälpte kommunisterna till seger i det kinesiska inbördeskriget.

Men gradvis stelnade både den kommunistiska ideologin och den sovjetiska makten. Och för ett kvarts sekel sedan föll allt sönder och samman i ett globalt liberalt systemskifte som ju påverkade också Indien och drev på förändring också i Kina.

Och det kvartssekel som följde blev kanske det bästa i mänsklighetens historia om man ser också till ekonomiska och sociala indikatorer. En ny global medelklass växte fram från Shanghai till São Paulo. Spädbarnsdödligheten halverades. USA och Ryssland skrotade cirka 90 procent av sina kärnvapenarsenaler.

Men nu har bilden förändrats av de olika trender som jag antytt.

När Trump-administrationen strax före jul publicerade sin nationella säkerhetsstrategi var det ett mycket annorlunda dokument. Enskildheter från förr finns förvisso med, och allt har inte förändrats, men grundtonen är en helt annan.

Medan USA tidigare strävade efter att bygga vidare på en internationell ordning där lag gradvis skulle bli viktigare än makt, och som kunde ses som fortsättningen på den dröm som skisserades 1941, är det nu en helt annan bild som tecknas.

Här sägs att den existerande internationella ordningen har missgynnat USA, och att det nu är dags för en politik där makt – ekonomisk såväl som politisk och militär – blir instrumentet före alla andra i en allt hårdare kamp med andra så kallade suveräna makter i världen.

Henry Kissinger har skrivit en hel bok om sökandet efter en fungerande internationell ordning, men det begreppet finns talande nog över huvud taget inte i den trumpska världsbilden. I grundläggande ansats kände nog Kreml betydande släktskap med den nya amerikanska synen.

I mångt och mycket handlar detta om Kinas steg för steg växande roll.

På den 19:e partikongressen i Peking framträdde ett självsäkert och maktmedvetet parti vars bärande princip är långt mer nationalism än kommunism. Dokumenten och talen var tydliga. Till 2030 skall man vara i ledande global position vad gäller artificiell intelligens och andra framtidsteknologier. Och när ”folkrepubliken” fyller 100 år 2049 ska man vara den ledande kraften i världen.

Om detta kommer att lyckas eller ej kan vi inte veta. Diktaturer blir långsiktigt allt skörare när de kortsiktigt blir allt hårdare. Varningstecken när det gäller finansiell och därmed politisk stabilitet på sikt saknas förvisso inte.

Men i ljuset av vad som har åstadkommits under de senaste decennierna kan vi inte bortse från möjligheten att man klarar balansgången under ytterligare ett antal. Och vi ska inte glömma att ett öppnare och liberalare Kina långsiktigt sannolikt vore en än starkare utmaning.

I den amerikanska nationella säkerhetsstrategin klumpas Kina och Ryssland ihop som två mer eller mindre likvärdiga revisionistiska makter som utmanar USA. Men den verkliga bilden är snarare ett Ryssland som regionalt och taktiskt förvisso utmanar, men ett Kina som gör det såväl strategiskt som på sikt också globalt.

Med nuvarande trender kommer den kinesiska försvarsbudgeten någon gång efter 2030 att komma upp i samma nivå som den amerikanska, och denna motsvarar i dag cirka 45 procent av alla militära satsningar i världen.

Geopolitiskt kommer uppgiften att balansera den starkt växande kinesiska makten i betydande delar av Asien att bli allt mer krävande för USA. Det är Kina, knappast Ryssland, som ses som det avgörande möjliga hotet. Redan i dag talas om att mer än 60 procent av alla USA:s militära nysatsningar går till dessa regioner, och den andelen kommer med all sannolikhet att öka.

Ryssland är en i bästa fall stagnerande makt, långsiktigt snarare en nedgående. Vladimir Putin stabiliserade och stärkte Ryssland under ett decennium av höga oljepriser, men hans vändning bort från reformer och västlig samverkan har lett till inre stagnation och extern försvagning.

Den militära modernisering och förstärkning han inledde efter 2008 kommer säkert att fortsätta. Ett nytt program med sikte på 2027 håller på att tas fram. Och den militära makten är fortsatt hans enstaka starkaste kort. Kärnvapnen förblir kärnan i Kremls maktarsenal.

Den snabba interventionen i Syrien blev tveklöst en framgång för Ryssland, etablerade landet som en spelare i en allt mer komplicerad region och förödmjukade USA.

Men historiskt och strategiskt kan knappast någonting kompensera för att man förlorat Ukraina. Den näst största slaviska nationen, med vilken man delar enorma europeiska områden, har vänts från en historiskt vänskaplig makt till en potentiell fiende till Ryssland.

Var och en som tittar på en karta med Kreml som utgångspunkt inser vad det betyder. Putin må tala om Sovjetunionens upplösning som en strategisk katastrof från Kremls horisont – jag skulle tro att den förlust av Ukraina som hans egen politik har drivit fram på sikt kommer att ses som en än större.

Och till konsekvenserna av hans politik ska läggas att Natoländer som Storbritannien, Kanada, Tyskland och USA nu mer eller mindre permanent har baserat stridskrafter i de baltiska staterna och Polen. Det hade varit otänkbart före Putins fatala äventyr i Ukraina.

Efter det ryska presidentvalet i mars inleds perioden av övergång till tiden efter Vladimir Putin. Osäkerheten om Rysslands framtid kommer att öka, vaksamhet är starkt påkallad och vi får inte skapa möjligheter som kan utnyttjas för olika typer av äventyrligheter.

Ett mer liberalt och öppet Ryssland står näppeligen för dörren i det kortare perspektivet, men ska heller inte uteslutas i det längre. Ett Ryssland som fortsätter att vända sig bort från väst kan knappast bli mer än en vasall till ett växande Kina. Kanske kommer insikten om det en dag att börja att växa. Vi ska inte stänga dörren.

För Europa innebär den gradvis förändrade globala bilden att grundläggande förutsättningar omprövas. EU är i Europa vad vi i en eller annan form hoppades att världen i dess helhet skulle kunna bli. Det var inte så länge sedan det talades om Europas idé om integration, gemensamma regler och delad suveränitet som den som skulle omvandla världen.

Europa var idén om integration och samverkan i en mjukare värld, men nu ställs plötsligt kravet att Europa, utan att ge upp på sin ursprungliga idé, också måste bli en makt som kan hävda sig i en hårdare tid. Ett mjukt Europa fungerar inte i en hård värld.

Utmaningarna är betydande. Flykting- och migrationskriserna har skapat påtagligt nya spänningar både inom och mellan samhällen och nationer. De stora stabilitetsbärande partierna har överallt försvagats, och de mer splittrade politiska landskapen gör regerandet svårare snart sagt överallt.

Men om Europa som dröm kanske inte har riktigt samma kraft i denna hårdare tid, är Europa som nödvändighet en högst påtaglig realitet. Trump kan drömma om sina suveräna stater – i Europa är nationalstatens dominerande tid förbi. Den hårdare tidens nödvändighet kräver ett Europa som fungerar tillsammans.

Det kräver förmåga till både långsiktigt ledarskap och kortsiktiga kompromisser. Ett splittrat Europa kan aldrig bli en egen makt, utan kommer förr eller senare att söndras av andras makt. Då kan också ett svagare Ryssland framstå som starkt, och gamla faror bli som nya.

Det gäller självklart att hålla kvar vid de transatlantiska banden varhelst detta är möjligt, men det gäller också att i tilltagande grad kunna stå på egna ben när dessa riskerar att försvagas. Det indirekta kinesiska trycket går inte att bortse från.

Och viktigt i denna hårdare tid är att Europa förblir en fyrbåk för det öppna samhällets principer och för en öppen världs alla möjligheter. Det blåser motvind, men det är sannerligen inget skäl att vända på kappan.

Att vi behöver en kraftfullare gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik borde vara alldeles uppenbart. Att bara resa murar mot omvärlden fungerar inte. Europa måste finnas med styrka utanför dessa murar – och världen finns ju alldeles påtagligt innanför dem.

Vi omges inte av oceaner. Mellersta Österns djupgående kriser är mycket långt från lösning. Terrorns tid är inte över. Och mer därtill: detta år kommer nästan en tredjedel av alla barn som föds i världen att födas i Afrika, och mot slutet av detta sekel beräknas cirka 40 procent av alla i arbetsför ålder i världen att leva i Afrika. Allt detta är nära.

Den digitala utvecklingen är bara i sin linda. När man i industrialismens början hade tagit fram den andra generationen av ångmaskin visste man föga om allt som skulle komma därefter. För ett år sedan var det få som talade om blockkedjor, artificiell intelligens och kvantdatorer, men snart gör snart sagt alla det.

För många känns detta hotfullt, och risken är att politiken blir defensiv, men möjligheterna är enormt mycket större än hoten. Sannolikt ligger här också en stor del av svaret på den klimatutmaning vi börjar ana effekterna av och som ingen har rätt att bortse från.

Efter den delade världens decennier, och det liberala systemskiftets framgångsrika kvartssekel, är det tveklöst en mer orolig och svårförutsägbar tid som vi har kommit in i. En stökigare tid. Historien framstår inte längre som linjär – det är inte längre uppenbart att vi automatiskt från mörkret stiger mot ljuset.

Det tjugonde århundradet, dominerat av de stora ideologiska krigen och konfrontationerna, formades ur andra formar, och nu tror jag snarare det är det nittonde århundradets olika utvecklingar vi kan försöka att dra lärdom av.

Då som nu försköts maktrelationer på avgörande sätt, idéer befann sig i omvandling och utveckling och nya teknologiska genombrott skapade helt nya förutsättningar för nationer och kontinenter. Att det efter en längre period slutade påtagligt illa, när nationernas kamp tog över allt annat och de totalitära idéerna reste sina fanor, och gav oss ett förfärande halvsekel, finns det också anledning att ha i åminnelse.

Historien upprepar sig inte, men det är inget skäl att inte försöka att lära av den. Och just nu tror jag vi är i ett skede där vi mitt i det omedelbara har anledning att försöka att bättre se och förstå utvecklingens större drag.


Carl Bildt, tidigare stats- och utrikesminister


Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Du har väl inte missat Di TV – Sveriges nya ekonomi-tv-kanal?

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.