När världen nu gått in i 2022 tar vi ett ytterligare steg in i den nya oredans tid.
Ändå borde det ha varit annorlunda. De senaste åren har än tydligare visat på de avgörande utmaningar som bara kan lösas genom ett globalt samarbete som omfattar alla.
Vi står fortfarande mitt uppe i pandemin vi först uppmärksammade för två år sedan. På mindre än ett år har antalet variationer arbetat sig fram över Delta till Omikron, med just dessa två som främsta ansvariga för globala vågor av infektion som inte känt några gränser.
Hittills har kampen mot pandemin varit en triumf för vetenskapen och ett nederlag för politiken. Man fick fram vaccin långt snabbare än i tidigare, och företag har snabbt ställt om och expanderat för att kunna leverera. Ett normalt år tillverkas kring 1,5 miljarder doser vaccin - men 2021 var det sannolikt upp mot 14 miljarder doser som tillverkades i komplicerade processer ofta starkt beroende av fungerande globala värdekedjor.
Det kunde ha gått snabbare om inte nationell politik stuckit käpparna hjulen. Plötsliga exportförbud, vaccinnationalism och vaccindiplomati har bromsat och försvårat.
Där globala värdekedjor fått verka och anpassa sig har det fungerar bättre. I början av pandemin skreks det om brist på personlig skyddsutrustning. I dag hörs ingenting om detta. Produktionen har mångdubblats och värdekedjorna fungerar. Det kan noteras att Kina nu svarar för väl över hälften av all global produktion. Och det fungerar.
Visst var det rätt av EU att ta ansvar för gemensam upphandling av vaccin. Men samtidigt har vaccinnationalism gjort att den globala mekanismen COVAX som skulle svara för mer rättvis global fördelning har fungerat sämre.
Målet att till sommaren ha vaccinerat 70 procent av världens befolkning kan möjligen - men inte säkert - uppnås. I dag ligger siffran kring 46 procent.
”Ingen är säker förrän alla är säkra.”
Men gapet är stort. I stora delar av Afrika är vaccinationsgraden under 10 procent. Och de senaste siffrorna före jul visade att 53 gånger fler personer i rika länder får sin tredje dos i förhållande till de i fattiga länder som får sin första dos.
Ingen är säker förrän alla är säkra. Snart är det inte så mycket kvar av det grekiska alfabetet, och frågan som mal är ju om vi på vägen mot Omega kommer att få uppleva en variation som inte bara bryter bättre genom vaccin utan som också är betydligt mer dödlig. Det vet ingen.
På sikt måste vi bygga en ny struktur för globalt hälsosamarbete. Ingenting talar för att dagens pandemi är historiens sista. I detta samarbete måste dagens vänner och fiender sitta ner gemensamt i insikten om att fienden är densamma.
Samma situation har vi med den globala klimatutmaningen. COP26 var förvisso inte bara snack, men heller inte den tillräckliga lösningen. Till senast COP28 i Förenade Arabemiraten 2023 måste det till påtagligt mer robusta åtaganden av, inte bara, men allra främst, Indien och Kina.
Det har inte blivit lättare när ekonomier, som åtminstone inledningsvis återhämtat sig snabbare än väntat, de senaste månaderna skriker på mer energi och efterfrågan på kol når nya höjder.
Teknik och vetenskap är hoppet och möjligheten, men de får sin fulla styrka först i öppet globalt samarbete. Virusforskare och energitekniker gör framsteg långt snabbare när samarbeten, nätverk och informationsflöden fungerar fritt och snabbt.
”När 2022 inleds hör vi på nytt ljudet av krigstrummor.”
Det vi ser är dessvärre en värld där de geopolitiska motsättningarna fortsätter öka. Inte minst USA som fruktar ett Kina som inte bara blir världens största ekonomi utan som dessutom breder ut sitt inflytande.
Men det är värre än så. När 2022 inleds hör vi på nytt ljudet av krigstrummor. Just nu i östra Europa - längre fram kanske också i östra Asien.
Att Trump förpassats från scenen och Joe Biden intagit Vita Huset har varit en välsignelse. Det internationella samarbetet har fått nya och viktiga möjligheter. Starkt negativa trender har brutits.
Men frågetecknen är många. Smekmånaden blev inte lång. Vacklandet om avtalet med Iran ledde till en fördröjning som nu hotar möjligheten att avvärja en ny konflikt. En plågsam kapitulation i Afghanistan har lett till vad som i dag är världens allvarligaste humanitära katastrof. Och konfrontationen med Kina har fortfarande mer drag av upphetsad inrikespolitik än strategiskt genomtänkt utrikespolitik.
Till detta kommer dessvärre frågetecknen om USA självt. Stormningen av Kapitolium för ett år sedan var nog dessvärre ingen isolerad tillfällighet. Joe Biden gjorde vad han kunde för att ena, men verkligheten är att polariseringen i det amerikanska samhället ökar, och i debatten restes till och med frågetecken om landets demokrati kommer att klara presidentvalet 2024. En revanschhungrig Trump är ett hot som ingen kan bortse från.
I Peking tycker sig Xi Jinping och den smalnande kretsen kring honom se ett USA som håller på att försvagas, och i Moskva ser måhända den ryska ledningen någonting liknande i kombination med ett Vita Huset som vill bli av med alla konflikter, med undantag av konkurrensen med det växande Kina.
Också här kommer inrikes utveckling att bli viktig.
Det är svårt att tro att det inte knyts åtskilliga nävar i åtskilliga byxfickor runt om i Kina över Xi Jinpings allt mer auktoritära styre, samtidigt som det tydligt finns en nationalistisk stolthet över att man tycker sig han klarat pandemin bättre än att stundtals förvirrat USA. Men sannolikt seglar Xi Jinping säker fram till den partikongress mot slutet av året som skall kröna honom än tydligare för kommande år.
Men därefter? Kommer en lägre tillväxt att räcka för att säkra alla ambitioner och politisk stabilitet? Och kommer inte Kina att hamna i samma stabilitetsdilemma som nu allt mer plågar den ryska politiken. Hur länge sitter ledaren? Finns det en succession med bevarad stabilitet?
Ser vi på decennierna sedan det kommunistiska maktövertagandet 1949 har utvecklingen av landets inre politik varit allt annat än rätlinjig. Det finns ingen anledning att tro att vi inte kommer att se fler kast i politiken.
I Moskva är regimen trött. Vladimir Putin förefaller ägnar sig betydligt mer åt historien än åt framtiden - inviger monument och skriver tveksamma historiska betraktelser. Och runt honom finns en allt tydligare oro för hur det hela skall sluta. Vad kommer efter Putin? Utan fungerande institutioner finns ingen säkrad stabilitet. Och man skall nog inte alldeles glömma att Ryssland upplevt regimkollaps två gånger under förra århundradet.
”Putin vill inte gå till historien som den ryske ledare som definitivt förlorade Ukraina. Ändå är det ju i den riktningen som hans politiska missgrepp hittills har fört situationen.”
Vladimir Putin talar allt oftare om att han inte vill se sitt land reducerat till den Moskva-stat det var innan Peter den Store och senare Katarina den Stora skapade det större ryskdominerade slaviska välde han nu åter förefaller att ha i sikte. Belarus har han för ögonblicket säkert i sin hand, men nu är siktet inställt på att återfå kontrollen över Ukraina.
Putin vill inte gå till historien som den ryske ledare som definitivt förlorade Ukraina. Ändå är det ju i den riktningen som hans politiska missgrepp hittills har fört situationen.
Om några veckor är huvuddelen av de aktiva förbanden som finns i den ryska krigsmakten väster om Ural koncentrerade kring gränserna till Ukraina. Det är en stor och kostsam uppmarsch som görs i syfte att åstadkomma något. Då har också inledande samtal med främst USA gjort alldeles klart att Putin måste klättra ner högst väsentligt från sina starkt uppskruvade krav om den diplomatiska vägen skall ha någon framgång.
Då blir det farligt. Förmodligen vill Putin först skaffa sig lite bättre ryggtäcknig genom samtal när han bevittnar olympiaden i Peking i början av februari. Vilken väg han då kommer att välja vet han sannolikt inte själv i dag, men att optionen invasion och storkrig tillhör möjligheterna är dessvärre tydligt. Konsekvenserna om Putin driver den kris han nu valt att skapa så långt skulle bli katastrofala - inte minst för Ryssland.
Delvis har vi sett det förr. I slutet av februari 2014 gick han blixtsnabbt till det ryska federationsrådet och fick omedelbart mandat för att sätta in den ryska krigsmakten i Ukraina. Och det kom han också att göra - med direkta stridskrafter i Krim i februari, i Donbas i augusti och i februari 2015.
Sedan dess har ca 14 000 människor förlorat livet i den pågående lågnivåkonflikten i området.
Tveklöst medför den inre utvecklingen i Ryssland i förening med den med militär makt uppbackade revisionistiska politiken gentemot närområdet en påtaglig försämring av säkerhetsläget i Europa i dess helhet. Blir det inte konflikt nu kan det mycket väl bli konflikt senare. Trenderna är illavarslande. Mycket illavarslande.
Finlands president Sauli Niinistö har senast i välformulerade nyårstal funnit det viktigt att påminna om att för hans land är möjligheten att med ett självständigt beslut söka säkerhet också genom Nato en central del av dess politik. Adressen i det budskapet är i dessa dagar tydlig.
Samma sak gäller självklart i grunden också Sverige, även om det finns en lätt irrationell ovilja på sina håll att uttala det. Men i dagens läge skulle det självklart vara en fördel om Finland och Sverige kunde gå i takt.
Det handlar om själva grunden för den europeiska säkerhetsordningen. Ett andra Jalta med dess delning av Europa i de stora makternas sfärer skulle i grunden rikta sig mot allas intressen. Ett andra Helsingfors som ger ny kraft och aktualitet åt allas rätt och möjligheter vore snarare vägen att gå.
För EU är situationen långt ifrån enkel. Med stora ord har man strävat efter att bli en global aktör, och i ett läge där det objektivt behövs ett långt starkare globalt samarbete borde man också ha en möjlighet, men ändå sopas man diplomatiskt snarast åt sidan när Europas säkerhet åter sätts i fara. Den ryska utrikesministern uttalar sig i allt mer förnedrande ordalag om EU.
Och relationen över Atlanten är långt ifrån enkel. Många i Bryssel talar om vikten av ett närmare samarbete med USA inte minst i ljuset av den kinesiska utvecklingen, medan andra hellre verkar vilja bygga en autonomi som snarast riktar sig mot USA.
Talet om autonomi utsträcks ibland till det mesta. Men varje nykter betraktelse visar att det är en farlig illusion. Europas storhet och välstånd ligger inte i att man isolerat sig från världen, utan att man aktivt integrerat med den.
I bakgrunden till kluvenheten finns självklart frågan om det i USA kommer att bli Trump eller Biden som blir parentesen i utvecklingen. Skillnaden är fundamental när det gäller den transatlantiska relationen. Att hoppas på det bästa, och förbereda sig på det värsta, är en rimlig politik, men lättare att klä i ord än att omsätta i verklighet.
Mitt i allt detta måste EU brottas med frågan hur man skall rädda sig själv från räddningen - hur alla bidrag, undantag och stödpaket successivt kan avvecklas till förmån för en politik som sätter långsiktig global konkurrens- och utvecklingskraft i centrum. Åtskilliga vill det knappt alls, och kring detta kommer spänningarna med nödvändighet att bygga upp under det nya året.
Och EU måste inse att man håller på att halka än värre på efterkälken i den allt hårdare konkurrensen om morgondagens teknologier. Alla talar om USA och Kina - få talar om Europa. Det handlar om att Europas regeringar måste inse att man inte kan reglera sig till den internationella toppen - det forskning, företagande och innovationer som är den enda vägen.
”EU liksom påven inte har några divisioner att disponera om kallt stål skall sättas mot kallt stål i vår egen del av världen.”
Försvarsambitioner för EU kommer det att talas åtskilligt om när Frankrike nu för EU:s flagg, och förvisso finns det mycket att göra. Ännu är det dock så att EU liksom påven inte har några divisioner att disponera om kallt stål skall sättas mot kallt stål i vår egen del av världen.
Men trots alla utmaningar, dispyter och frågetecken är det en uppenbar realitet att EU:s länder inte har något alternativ till ett närmare samarbete på område efter område. Brexit avskräckte i stället för att inspirera.
I en värld med allt fler överraskningar, kriser och utmaningar framstår de slitsamma mötena i Bryssel trots allt som de små staternas bästa möjlighet att klara situationer de aldrig kan hantera ensamma. I den nya oredans tid är de alla små - de som inser det lika väl som de som ännu inte gjort det.
Carl Bildt
Tidigare stats- och utrikesminister
