ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Carl Bildt: 10-talet blev ett skifte från ordning till oreda

  • Foto: Josefine Stenersen

Vad den nya ordningen består i är alldeles för tidigt att säga men klart är att det mesta är annorlunda när vi lämnar 2010-talet. För européerna är det omvälvande att ankarländerna USA och Storbritannien nu exporterar instabilitet, skriver Sverige tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt (M).

När det nya århundradets andra decennium gjorde entré såg saker och ting i alla fall någorlunda hyggligt ut.

Den globala finanskrisen med sitt akuta skede från hösten 2008 hade förvisso varit en nära-döden upplevelse som skakat om. Men internationellt samarbete föreföll först ha stoppat krisen och sedan börjat att vända det mesta uppåt igen. G20-samarbetet hade visat kraft, och mängden med miljarder i stimulanser i Kina hade också varit viktiga. Man började andas ut.

Det europeiska samarbetet hade hävt sig ur krisen efter kallduschen med folkomröstningarna om det så kallade författningsfördraget i Frankrike och Holland 2005. Man hade samlat ihop koncepten, klarat av ytterligare en vända med omröstning i Irland och producerat det Lissabonfördrag om starkare institutioner och starkare gemensam utrikespolitik som nu trädde i kraft.

Och med Barack Obama i Vita Huset hade Europa en vän och frände på andra sidan Atlanten. Han talade visserligen om att avsluta alla krig och dra sig lite hemåt, men vem kunde ha synpunkter på det?

Klimatfrågan hade visserligen börjat att tränga sig på, och EU var fast beslutet att ta den globala ledartröjan i frågan. Men när världens samlats i snålblåsten och kylan i Köpenhamn för det jättelika klimattoppmötet på senhösten 2009 hade Kina och Indien sagt nej och USA inte klarat av så mycket alls. Ingen skolstrejkade för klimatet.

Och det skulle snart visa sig att den finansiella krisen plötsligt var mindre global och mer europeisk. På våren 2010 tog plötsligt allting stopp och slut för Grekland - och nödpaketens dagar tog sin början. Två år senare, när allt såg rätt stökigt ut, förklarade dock Mario Draghi på ECB att han skulle göra ”whatever it takes” för att klara upp det hela. Och så blev det ju faktiskt också.

Och mitt i allt detta ångade teknologin på med ständigt ny kraft. Internet hade vi förvisso haft i decennier, men den verkliga digitala tsunamin höll fortfarande på att samla kraft.

Först ut med att tala om ”smartphone” hade visserligen Ericsson varit med R380 ett decennium tidigare, men det var när Steve Jobs steg upp på scenen i Cupertino och lanserade iPhone som lyftet för den pryl som skulle förändra mer än någon annan under det kommande decenniet kom. Ingen enstaka produkt torde så snabbt ha fått så stort globalt genomslag som denna.

Plötsligt omvandlades allt till ”appar”. Och egendomligheter som Facebook och Twitter började att stöka till det allra mesta när det gällde information, kontakter, sociala nätverk och till och med politik.

Att säga att det var Twitter som på Tahir-torget välte arabvärldens största lands diktatur över ända och gav det som 2011 kom att kallas den arabiska våren all dess kraft vore att överdriva, men obestridligt var att de nya medierna skapade helt nya möjligheter och att detta med revolutionär kraft utmanade och förändrade hierarkier och strukturer.

Sådana fanns det gott om i arabvärlden - men inte bara där.

Den arabiska våren blev inledningsvis en förlängning på de föregående decenniernas liberala optimism. Demokratierna hade blivit fler och fler, det internationella samarbetet hade i alla fall i huvudsak gått framåt och historien föreföll i allt väsentligt vara på marsch åt rätt håll. Det talades mycket om att vara ”på rätt sida av historien” när gamla regimer började rämna.

Men snart blev drömmen om den arabiska våren en mardröm av våld, repression, förstörelse och flyktingströmmar. Och ur ruinerna av de repressiva staterna reste sig inte liberala demokratier utan också den islamska fundamentalismens både fanor och fasor.

Kanske är det överdrivet, men det fanns nog ögonblick under 2014 och 2015 när det fanns i alla fall en viss risk för att dess svarta fana skulle vaja över såväl Damaskus som Bagdad.

Historien verkade plötsligt ha förlorat färdriktning. Vem var nu ”på rätt sida”?

Samtidigt slog den ryska revanschismen till militärt mot Ukraina. Med utpressning hade man försöka att vrida landet bort från dess europeiska väg, med som enda resultat att dess mer eller mindre motvillige marionett hals över huvud övergett landet. Och då ryckte de ryska specialsoldaterna, separatisterna och så småningom bataljonerna in i ett försök att stycka landet.

Det europeiska närområde som vi bara några år tidigare hade talat om som en lovande möjlig zon av samarbete och demokrati stod plötsligt i brand, och det oavsett om vi blickade mot öster eller mot söder.

Och värre skulle det bli.

Endast med möda klarade Europa av den plötsliga flyktingvågen hösten 2015. Antalet var i och för sig knappast överväldigande - cirka 0,2 procent av EU:s befolkning - men allt kom så plötsligt. Europa föreföll att stå handfallet och till och med hotat. Ivan Krastev har kallat det Europas 9/11.

Även om allt varit frid och fröjd i världen och Europa var folkomröstningen i Storbritannien om EU-medlemskap senvåren 2016 ett omdömeslöst vågspel. I detta stämningsläge var det mer än så. En populistisk våg som ville riva broar och bygga murar hade redan börjat breda ut sig. I Bryssel avlöste toppmöten i moll varandra. För många började framtiden se farlig ut.

Så gick det som det gick i Storbritannien. Och några månader senare valde det amerikanska folket den obildade fastighetsfixaren och storskrävlaren Donald Trump till sin 45:e president.

Nu var det, från europeiskt perspektiv, upplösning också på den västra fronten. Den anglosachsiska axel som under en generation gett stabilitet över Atlanten och till Europa blev plötsligt en alldeles påtaglig instabilitets- och osäkerhetsfaktor.

Sedan dess har det skrivits spaltkilometer efter spaltkilometer om hur det kunde gå på detta sätt. Hade globaliseringen förrått oss? Hade bankdirektörerna tjänat för mycket pengar? Hade människor i de västliga demokratierna helt enkelt förlorat tron på sin egen samhällsmodell? På demokratin? På marknadsekonomin?

Illa är det - men fullt så illa är det dock knappast.

De gamla ideologierna har förvisso förlorat mycket av sin framtidskraft, mer mångsidiga medelklassamhällen har växt fram, och i land efter land ser vi allt mer splittrade politiska landskap. På sina håll är det en brunsvart våg, på sina håll är det en grön våg, och på sina håll verkar det inte finnas någon våg alls. Nostalgi blandas med framtidsrädsla.

Det politiska landskapet är inte som förr. Det gamla framstår som väldigt gammalt. Men konturerna av det nya är fortfarande alldeles för otydliga.

Och globaliseringen?

Tom Friedmans ”platta värld” där det blir fred när det öppnas McDonalds var förvisso en vacker dröm. Och alldeles fel var alls icke visionen om en värld där nya teknologier skapade nya nätverk, nya beroenden och nya samarbetet.

Men ”platt” blev världen förvisso inte. Snarare verkade det som om dalarna blev djupare och höjderna högre. När vi kom varandra allt närmare fick också motkrafterna mot närmandet ny styrka. Kanske borde vi ha förstått att det skulle bli så. Kanske är det en fas vi måste gå igenom.

Allting blev någon annans fel.

Kina hade stulit jobben. Islam var farligt. Och ”folket” ville inte se fler främlingar. Ju längre decenniet gick, desto argare verkade många att bli. Åtminstone på alla dessa sociala medier. Och åtminstone hos oss i våra förr så lyckliga västliga demokratier.

När decenniet nu sett sitt slut är tidsandan förvisso en annan. För ett decennium sedan gick det fortfarande att tala om den globala liberala ordningen, och det även om den ibland inte var särskilt global, stundtals brast i ordning och inte alltid var så liberal heller. Men ändå.

Nu är det mindre av värld, föga ordning och mer sällan så liberalt. Den Nya Oredans Tid har jag valt att kalla den. Den tog sin försiktiga början redan före förra decennieskiftet. Men den har växt i kraft snart sagt varje år sedan dess.

Och vart bär det hän nu? Vad kommer vi att skriva när vi fram mot årsskiftet 2030 försöker blicka tillbaka?

För ett decennium sedan noterades att den kinesiska ekonomin just då hade gått om den japanska, vilket sågs som lite häpnadsväckande. Men sedan dess har den kinesiska ekonomin hunnit med att mer än fördubblats och gått om den amerikanska.

Kanske kommer den att börja förlora en del i kraft. Dess stela och slutna politiska system är i längden knappast ägnat ett samhälle som genuint vill moderniseras. Men trots detta är det nog klokt att vi ställer in oss på att den kinesiska ekonomin kan komma att fördubblas i storlek igen under ett decennium eller så.

Det kommer att påverka det mesta i vår värld.

Om ett decennium är inte Donald Trump längre amerikansk president. Alltid något. Men kanske har dagens amerikanska högerpopulism då ersatts av en vänsterpopulistisk motreaktion. Osvuret är nog bäst.

EU kommer säkert att ha gått igenom ett antal nya stormar. Det brukar se rätt illa ut i början – men rätar i allmänhet upp sig mot slutet. För våra små europeiska nationer – vi är 7 procent av världens befolkning - finns inget alternativ till att hänga ihop.

Och teknologin kommer att fortsätta att ånga på. För ett decennium talade så gott som ingen om AI, om digitala moln, om blockchain eller ens om 5G. Facebook växer fortfarande bland pensionärer - hos de yngre är det Snap och TikTok som gäller. Och det har blivit möjligt att fjärrmanipulera människors farhågor och fjärrförstöra länders ekonomier.

Vart kommer detta i den globala maktkampens tid att leda? Och var ligger om ett decennium makten över det nya? Har Shenzhen lämnat Silicon Valley bakom sig?

Då vet vi förhoppningsvis också om världen kommer att klara klimatkrisen. Världen har säkert blivit varmare. Men i bästa fall kommer ny teknologi och ny beslutskraft att successivt få allt bättre fart på uttåget ur den industriella erans fossila energi. Europa kan leda vägen. USA kommer nog trots allt att ansluta sig. I sämsta fall kommer allt att haverera i konsekvenserna av kinesiska kolkraftverk.

Vi tar ett decennium i taget. Förhoppningsvis lyckas vi under det kommande att bryta en del av trenderna i den nya oredans tid. Teknologi och vetenskap borde kunna hjälpa. Och också i dessa motvindens tider står faktiskt de liberala idéerna och värderingarna starka. Där finns hoppet.

Carl Bildt

Statsminister 1991-94, utrikesminister 2006-2014, aktuell med boken ”Den nya oredans tid”.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer