1515
Annons

Borgerligheten måste göra upp med välfärdens kvasimarknader

DEBATT. De borgerliga partierna har levt på gamla meriter från 1990-talets valfrihetsreformer. När Socialdemokraterna nu går på offensiven måste borgerligheten vässa sig och utmana både välfärdens finansieringsmodell och kvasimarknader, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Emanuel Örtengren, Timbro.

Befolkningsutvecklingen och en annalkande lågkonjunktur gör välfärdsfrågorna till den svenska politikens mittpunkt. I somras tillsatte regeringen en välfärdskommission, till vilken representanter från näringslivet anmärkningsvärt nog inte var inbjudna.

Trots att Socialdemokraterna i och med Januariöverenskommelsen avstått från att kräva vinstförbud i välfärden är den företagarfientliga retoriken oförändrad sedan Reepalu-utredningen.

De borgerliga partierna, som fortfarande förenas av en gemensam syn på marknadsekonomins centrala roll för att skapa välstånd och välfärd, måste ta upp Socialdemokraternas kastade handske. I välfärdsfrågorna behöver Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna också våga tänka i nya banor.

Även om det är uppenbart att framtidens välfärd inte kan säkras utan privata företag får borgerligheten inte reduceras till att försvara 1990-talets valfrihetsreformer. Möjligheten att välja skola och vårdgivare bör värnas, men hybridmodellen med offentlig finansiering och privata utförare har brister som inte går att bortse från.

Dagens valfrihetsmodell har lärt medborgarna att ställa krav. Samtidigt blir samhällskostnaden av detta lätt osynlig för den enskilde. Det är till exempel svårt att neka patienter behandlingar som egentligen anses för dyra.

Grundproblemet är således inte att välfärdsföretagen har ”fri dragningsrätt på andras skattepengar”, som det ibland sägs, utan att vi ofta uppmuntras att bete oss som om så vore fallet.

Eftersom den skattefinansierade vården har begränsade resurser behövs det en öppen debatt kring vad det offentliga ska stå för, och vilka valmöjligheter människor ska ha utöver det.

Hybridmodellen innebär också att svensk vård, skola och omsorg präglas av kvasimarknader som begränsar förutsättningarna för att konkurrens mellan olika aktörer verkligen ska kunna bidra till mångfald och innovation.

Kombinationen av osynliga kostnader och bristande konkurrens gör att den offentliga välfärden ångar på mot en kostnadsexplosion. För att undvika ett scenario där välfärdens svällande utgifter tränger ut angelägna satsningar på polis, försvar, infrastruktur och företagande behövs omfattande systemreformer. Tre områden är särskilt angelägna:

- Vården måste gå mot mer privat finansiering. Antalet patienter som fått vänta längre än vårdgarantins lagstadgade 90 dagar på operation eller specialistbesök har mer än fördubblats sedan 2014. Regeringen vill därför införa en kömiljard, vilket även Alliansen gjorde på sin tid.

Varken en ny kömiljard eller ett förstatligande av sjukvården, som Kristdemokraterna föreslår, är dock en garanti för att vården blir mer tillgänglig. Sverige borde snarare lära av länder som skiftat sjukvårdens finansiering från skattsedeln till privata obligatoriska försäkringar.

Det är en myt att försäkringssystem enbart skulle gynna de rika. Europeiska välfärdssamhällen som Nederländerna och Schweiz visar tvärtom att genomtänkta regleringar och subventioner till låginkomsttagare kan kombinera ett minskat offentligt åtagande med vård som är jämlik, högkvalitativ och mer tillgänglig än den svenska. Överlag bör tilläggsfinansiering uppmuntras.

- Gör socialförsäkringarna mer individualiserade och kontobaserade. De svenska socialförsäkringarna har flera gånger tvingats till åtstramningar när kostnaderna skenat.

För att förhindra att människor hamnar i kläm mellan tvära politiska kast och för att stärka kopplingen mellan in- och utbetalningar behöver Sverige gå mot mer kontobaserade socialförsäkringar. Det skulle kunna fungera genom att a-kassan kompletteras med ett konto där saldot ökar ju längre individen arbetar och betalar skatt.

Uttag från kontot skulle kunna göras för att till exempel finansiera utbildningar mitt i livet, något allt fler kommer att behöva när den tekniska utvecklingen ökar omvandlingstrycket på arbetsmarknaden.

Det skulle även minska skillnaderna mellan arbetstagare och företagare, som i dag tvingas betala in till socialförsäkringar de sällan har möjlighet att använda. Med individ- och kontobaserade socialförsäkringar skulle unga och nyanlända också gradvis kvalificera sig till högre ersättningar genom att arbeta och betala in på sina konton.

Det är en rättvisare modell än dagens, som gör liten skillnad mellan någon som jobbat ett år och någon som jobbat i 20 år.

- Tänk nytt kring välfärdsmarknadernas utformning. Borgerligheten måste hålla två tankar i huvudet vad gäller valfriheten i välfärden. Å ena sidan finns det skäl att vara självkritisk över 90-talets valfrihetsreformer: framför allt friskolereformen var slarvigt genomförd. Bland annat saknades både en läroplan med tydliga kunskapsmål och kontrollinstanser som externt rättade prov, två förutsättningar för en fungerande skolmarknad.

Men bristande politisk eftervård får inte bytas ut mot hårdhänt statlig regleringsiver. Det borde inte förvåna någon om mångfald inom välfärden uteblir när regleringar och kompensationssystem utgår från den offentliga verksamheten som norm.

Denna likriktning och byråkratisering av välfärden måste tas på största allvar i det fortsatta reformarbetet. Trots att personalbrist tvingar fram nya arbetssätt inom välfärden villkoras många riktade statsbidrag i dag med att personaltätheten ska bibehållas eller öka.

Ska välfärden kunna utvecklas framöver måste politiken lägga tyngdpunkten vid resultat, inte hur arbetet utförs.

Om inte systemreformer som de ovan genomförs inom en snar framtid kommer brist på bland annat vårdplatser, lärare samt skydd vid arbetslöshet och sjukdom att fortsätta känneteckna den svenska välfärdssektorn.

För att säkra framtidens välfärd krävs svåra prioriteringar och en ny modell där individen får större makt och ansvar över sin trygghet. Därför behövs ett nytt borgerligt alternativ till hur samhällskontraktet ska se ut.

Karin Svanborg-Sjövall, vd på Timbro

Emanuel Örtengren, projektansvarig för välfärdsfrågor på Timbro


Debatt: Demokratierna runt Östersjön måste samarbeta

Det har aldrig varit viktigare för de fullvärdiga demokratierna runt Östersjön att flätas samman i långsiktiga samarbeten, skriver Peter Egardt, Anders Ljunggren och Pär Nuder

ordföranden i Samarbetsfonden Sverige-Estland.

Rysslands brutala invasionskrig i Ukraina har ritat om Europas säkerhetspolitiska karta. Men även dess ekonomiska. 

I takt med att sanktionerna mot Putin-regimen får effekt kommer handelsflödena till och från Ryssland med rätta att strypas. Samtidigt står världen redo för att bistå i återuppbyggnaden av Ukraina.

Om detta råder stor enighet. Men vi vill höja ett varningens finger för att Rysslands krig i ekonomiska termer riskerar att smitta av sig på andra länder, som för tre decennier sedan var underkastade rysksovjetisk ockupation. Det finns tecken som tyder på att utländska investeringar i Baltikum har bromsat upp. 

Estland, Lettland och Litauen har genomgått en remarkabel ekonomisk och politisk utveckling sedan 1991, då de baltiska staterna blev självständiga. Många företag, inte minst svenska, bidrog med omfattande investeringar som gjorde att det moderna Baltikums välstånd och välfärd kunde byggas upp.

I början fanns ett stort mått av solidaritet i ansträngningarna att stödja de pånyttfödda fria och självständiga republikerna. Men snart upptäckte utländska företag att Estland, Lettland och Litauen även var intressanta kommersiella marknader med en nyfiken och välutbildad arbetskraft. Efter femtio år i planekonomiska bojor kunde entreprenörskap och företagsamhet äntligen frigöras. 

Facit ser vi i dag, trettio år senare. Ekonomierna har växt och utländska investeringar och företag är en självklarhet i Estland, Lettland och Litauen. Samtidigt är de baltiska staterna respekterade medlemmar i EU, Euro-området och Nato, vilket bidrar till att göra dem till intressanta marknader för utländskt kapital långt utanför Östersjöregionen. 

Men sedan den 24 februari, då Ryssland invaderade Ukraina, har man i de baltiska staterna kunnat notera en ökad försiktighet bland utländska investerare: ”Vi vill avvakta och se vart geopolitiken tar vägen. De baltiska staterna var liksom Ukraina en del av Sovjetunionen”, är dessvärre en förekommande attityd.

Vi menar att denna tvehågsenhet bygger på okunskap och fördomar. Det var länge sedan som Estland, Lettland och Litauen var ”gamla Sovjet-republiker”. I själva verket är det lättare att bilda företag och göra affärer där än i många andra europeiska länder. Det har inte förändrats sedan Ryssland invaderade Ukraina. 

Vi är ordförande i de tre samarbetsfonder, som den svenska regeringen 2018 beslutade att inrätta i samband med att Estland, Lettland och Litauen firade 100 år. Fonderna, som är självständiga stiftelser, har till uppgift att främja utbytet mellan Sverige och de baltiska staterna. Särskild tonvikt ska läggas på nätverksbyggande mellan unga på ömse sidor om Östersjön. I fondernas ändamålsparagraf lyfts fram att entreprenörskap ska understödjas. 

Mot den här bakgrunden är vi mycket glada över att SEB och Swedbank – två stora svenska aktörer i Baltikum – har beslutat att under tre år stödja våra fonders ledarskapsprogram. De svenska bankernas långsiktiga engagemang i Estland, Lettland och Litauen är av avgörande betydelse för ländernas ekonomiska utveckling.

Ledarskapsprogrammet kommer att knyta samman unga ledare inom näringsliv, politik, kultur, akademin, frivilligorganisationer och offentlig sektor. Under tre års tid kommer över 150 av morgondagens ledare i våra länder att mötas och knyta band till nytta för hela Östersjöregionen. Vi behöver mer av detta. Kunskapen om varandra är för låg på ömse sidor om Östersjön. 

De finska och svenska ansökningarna om medlemskap i Nato kommer förstås att stärka relationerna mellan försvarsmakterna i regionen. Men Nato-gemenskapen kommer att smitta av sig på fler områden än de rent militära. Nya samverkansformer och affärsmöjligheter öppnar upp sig. 

Vi uppmanar fler svenska företag att följa i SEB:s och Swedbanks spår! Vi välkomnar fler företag att stödja de tre samarbetsfonderna. 

Nu är inte läge att dra ned på vare sig kontakter eller svenska investeringar i Estland, Lettland och Litauen. Tvärtom. Nu mer än någonsin måste de fullvärdiga demokratierna runt Östersjön flätas samman.

 

Peter Egardt

Ordförande i Samarbetsfonden Sverige-Litauen

Anders Ljunggren

Ordförande i Samarbetsfonden Sverige-Lettland

Pär Nuder

Ordförande i Samarbetsfonden Sverige-Estland

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?