ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Borgerligheten måste göra upp med välfärdens kvasimarknader

  • RANNSAKAN. Det finns skäl att vara självkritisk över 1990-talets valfrihetsreformer – framför allt friskolereformen var slarvigt genomförd, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Emanuel Örtengren. Foto: JESSICA GOW / TT
  • Karin Svanborg-Sjövall.
  • Emanuel Örtengren.

DEBATT. De borgerliga partierna har levt på gamla meriter från 1990-talets valfrihetsreformer. När Socialdemokraterna nu går på offensiven måste borgerligheten vässa sig och utmana både välfärdens finansieringsmodell och kvasimarknader, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Emanuel Örtengren, Timbro.

Befolkningsutvecklingen och en annalkande lågkonjunktur gör välfärdsfrågorna till den svenska politikens mittpunkt. I somras tillsatte regeringen en välfärdskommission, till vilken representanter från näringslivet anmärkningsvärt nog inte var inbjudna.

Trots att Socialdemokraterna i och med Januariöverenskommelsen avstått från att kräva vinstförbud i välfärden är den företagarfientliga retoriken oförändrad sedan Reepalu-utredningen.

De borgerliga partierna, som fortfarande förenas av en gemensam syn på marknadsekonomins centrala roll för att skapa välstånd och välfärd, måste ta upp Socialdemokraternas kastade handske. I välfärdsfrågorna behöver Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna också våga tänka i nya banor.

Även om det är uppenbart att framtidens välfärd inte kan säkras utan privata företag får borgerligheten inte reduceras till att försvara 1990-talets valfrihetsreformer. Möjligheten att välja skola och vårdgivare bör värnas, men hybridmodellen med offentlig finansiering och privata utförare har brister som inte går att bortse från.

Dagens valfrihetsmodell har lärt medborgarna att ställa krav. Samtidigt blir samhällskostnaden av detta lätt osynlig för den enskilde. Det är till exempel svårt att neka patienter behandlingar som egentligen anses för dyra.

Grundproblemet är således inte att välfärdsföretagen har ”fri dragningsrätt på andras skattepengar”, som det ibland sägs, utan att vi ofta uppmuntras att bete oss som om så vore fallet.

Eftersom den skattefinansierade vården har begränsade resurser behövs det en öppen debatt kring vad det offentliga ska stå för, och vilka valmöjligheter människor ska ha utöver det.

Hybridmodellen innebär också att svensk vård, skola och omsorg präglas av kvasimarknader som begränsar förutsättningarna för att konkurrens mellan olika aktörer verkligen ska kunna bidra till mångfald och innovation.

Kombinationen av osynliga kostnader och bristande konkurrens gör att den offentliga välfärden ångar på mot en kostnadsexplosion. För att undvika ett scenario där välfärdens svällande utgifter tränger ut angelägna satsningar på polis, försvar, infrastruktur och företagande behövs omfattande systemreformer. Tre områden är särskilt angelägna:

- Vården måste gå mot mer privat finansiering. Antalet patienter som fått vänta längre än vårdgarantins lagstadgade 90 dagar på operation eller specialistbesök har mer än fördubblats sedan 2014. Regeringen vill därför införa en kömiljard, vilket även Alliansen gjorde på sin tid.

Varken en ny kömiljard eller ett förstatligande av sjukvården, som Kristdemokraterna föreslår, är dock en garanti för att vården blir mer tillgänglig. Sverige borde snarare lära av länder som skiftat sjukvårdens finansiering från skattsedeln till privata obligatoriska försäkringar.

Det är en myt att försäkringssystem enbart skulle gynna de rika. Europeiska välfärdssamhällen som Nederländerna och Schweiz visar tvärtom att genomtänkta regleringar och subventioner till låginkomsttagare kan kombinera ett minskat offentligt åtagande med vård som är jämlik, högkvalitativ och mer tillgänglig än den svenska. Överlag bör tilläggsfinansiering uppmuntras.

- Gör socialförsäkringarna mer individualiserade och kontobaserade. De svenska socialförsäkringarna har flera gånger tvingats till åtstramningar när kostnaderna skenat.

För att förhindra att människor hamnar i kläm mellan tvära politiska kast och för att stärka kopplingen mellan in- och utbetalningar behöver Sverige gå mot mer kontobaserade socialförsäkringar. Det skulle kunna fungera genom att a-kassan kompletteras med ett konto där saldot ökar ju längre individen arbetar och betalar skatt.

Uttag från kontot skulle kunna göras för att till exempel finansiera utbildningar mitt i livet, något allt fler kommer att behöva när den tekniska utvecklingen ökar omvandlingstrycket på arbetsmarknaden.

Det skulle även minska skillnaderna mellan arbetstagare och företagare, som i dag tvingas betala in till socialförsäkringar de sällan har möjlighet att använda. Med individ- och kontobaserade socialförsäkringar skulle unga och nyanlända också gradvis kvalificera sig till högre ersättningar genom att arbeta och betala in på sina konton.

Det är en rättvisare modell än dagens, som gör liten skillnad mellan någon som jobbat ett år och någon som jobbat i 20 år.

- Tänk nytt kring välfärdsmarknadernas utformning. Borgerligheten måste hålla två tankar i huvudet vad gäller valfriheten i välfärden. Å ena sidan finns det skäl att vara självkritisk över 90-talets valfrihetsreformer: framför allt friskolereformen var slarvigt genomförd. Bland annat saknades både en läroplan med tydliga kunskapsmål och kontrollinstanser som externt rättade prov, två förutsättningar för en fungerande skolmarknad.

Men bristande politisk eftervård får inte bytas ut mot hårdhänt statlig regleringsiver. Det borde inte förvåna någon om mångfald inom välfärden uteblir när regleringar och kompensationssystem utgår från den offentliga verksamheten som norm.

Denna likriktning och byråkratisering av välfärden måste tas på största allvar i det fortsatta reformarbetet. Trots att personalbrist tvingar fram nya arbetssätt inom välfärden villkoras många riktade statsbidrag i dag med att personaltätheten ska bibehållas eller öka.

Ska välfärden kunna utvecklas framöver måste politiken lägga tyngdpunkten vid resultat, inte hur arbetet utförs.

Om inte systemreformer som de ovan genomförs inom en snar framtid kommer brist på bland annat vårdplatser, lärare samt skydd vid arbetslöshet och sjukdom att fortsätta känneteckna den svenska välfärdssektorn.

För att säkra framtidens välfärd krävs svåra prioriteringar och en ny modell där individen får större makt och ansvar över sin trygghet. Därför behövs ett nytt borgerligt alternativ till hur samhällskontraktet ska se ut.

Karin Svanborg-Sjövall, vd på Timbro

Emanuel Örtengren, projektansvarig för välfärdsfrågor på Timbro

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer