ANNONS:
Till Di.se

Björn Rosengren: Fiskodling kan rädda Sveriges landsbygd

  • FRAMTIDSNÄRING. Varför är Norge så stora på laxodling medan Sverige knappt producerar något alls? Svaret finns i lagstiftningen, anser Björn Rosengren. Foto: Jesper Frisk

DEBATT. Sverige bör ändra den restriktiva lagstiftningen kring fisk-, skaldjurs-, ostron-, och musselodling. Det här är en näring som kan få hela Sverige att leva igen. Många entreprenörer är beredda att sätta i gång, skriver tidigare landshövdingen och näringsministern Björn Rosengren.

En avgörande regionalpolitisk insats riskerar att stoppas av en föråldrad lagstiftning. Regeringen säger därmed nej till lokalt och hållbart producerad mat som ger bättre kvalitet och positiva miljöeffekter och som kan skapa tusentals nya jobb. Frågan måste ställas till miljöminister Karolina Skog och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht: Vad är det som tar emot så mycket att ni är beredda att agera miljö- och landsbygdspolitiska bromsklossar under valåret 2018?

Här finns en näring som kan skapa arbetstillfällen och jobb i hundratals landsbygdsbyar. En näring som kommer att få hela Sverige att leva igen. Som socialdemokrat och gammal landshövding har jag trott att det var detta vi slogs och levde för: ett samhälle där det lyser ur stugfönstren kulna vinterkvällar, ett samhälle som lever, även bortom städerna och neonskyltarna. Ett Sverige för både land och stad, ett Sverige för alla.

Frågan gäller en rostig förbudslagstiftning kring fisk-, skaldjurs-, ostron- och musselodling. En föråldrad reglering av vattenbruket gör att vi i princip inte har någon laxodling i vårt land – förutom lite sättfisk för kompensationsodling – medan man i Norge odlar 1,3 miljoner ton lax per år. Norges export av lax till Sverige utgör runt 45.000 ton per år.

Med en justerad lagstiftning skulle Sverige snart på egen hand kunna producera 50.000 ton lax per år. Bara det skulle innebära miljardinvesteringar och över 500 direktanställda i glesbygd och längs kusterna. Lägg till det kringinvesteringar med nya näringsställen och klimatsmart infrastruktur och addera motsvarande satsningar för andra maritima produkter. Och möjligheten till odlingar i avfolkningsbygder i inlandet, som kan bidra till att dessa orter långt bortom de rent ekonomiska.

Vad är det då som behöver ändras? Inget dramatiskt. Vi behöver bara upp- gradera miljöbalken så att lagen hinner i kapp teknikutvecklingen.

En sak som hindrar investeringar i fiskodling är att tillståndskravet i Miljöprövningsförordningen inte kopplar fodermängden till teknikanvändningen. Det innebär att teknikutveckling inte lönar sig. Miljöaspekterna är underordnade stelbenta kvantitetskrav. Ökad kvalitet minskar chanserna att få tillstånd. Det är obegripligt att detta inte omedelbart ändras.

Svenska restauranger importerar stora mängder av det japanska ostronet Crassostrea gigas. Samtidigt finns det i dag flera hundratusen ton av dessa ostron i svenska vatten som inte plockas upp. Här finns en utmärkt möjlighet att minska denna import och samtidigt skapa svenska arbetstillfällen. I detta fall krävs bara utvecklade avtalsformer mellan ägare och entreprenörer alternativt en ändring av äganderätten till att bara omfatta svenska ostron.

Ytterligare en viktig punkt är att se över tillståndsprocesserna och minska kostnaderna för miljötillstånd när det gäller landbaserade slutna odlingssystem. Trots att den landbaserade slutna modellen innebär en avsevärd begränsning av utsläppen jämfört med öppna odlingar i sjöar och hav så förblir tillståndsprövningen likställd. Även detta är ett sätt att gynna gammal miljöbelastande teknik på bekostnad av den nya och rena.

Sverige ligger på forskningsområdet i framkant när det gäller denna näring. Och många entreprenörer är villiga att satsa om möjligheten ges. Vi har en beredningsindustri med stor kompetens. Vad som saknas är den politiska viljan och handlingskraften på myndighetsnivå.

Nu måste en tydlig plan med en schemalagd finansiering tas fram som beskriver hur, när och av vilka de olika aktiviteterna i handlingsplanen ska genomföras. Om det ska skapas en chans för denna näring att ta fart i Sverige måste de mest akuta aktiviteterna i handlingsplanen genomföras skyndsamt.

Och det kräver att våra politiker också tar sitt ansvar i denna fråga. Det blir lättare då att tala om att hela Sverige ska leva och att det kan ske parallellt med ett ökat miljöansvar.

Dessutom har satsningen en inte obetydlig ekonomisk uppsida. Vilket borde bidra till lite julstämning även på finansdepartementet.

Björn Rosengren, tidigare arbetsmarknads- och regionalpolitisk minister (S)

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies