ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Björklund hotar L:s överlevnad

  • ÖNSKEDRÖM. Att tro att S skulle svänga och som en slåttermaskin gå fram med ändrade beslut och eliminering av etablerade resonemang, som tagits vid partikongresser, distriktskongresser, rådslag och så vidare, är inte realistiskt och skulle naturligtvis strida mot partiets tunga interndemokrati, skriver Carl B Hamilton. Foto: Janerik Henriksson/TT

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har nått en överenskommelse i regeringsfrågan. Liberalernas ledning riskerar därmed partiets överlevnad på sikt, skriver Carl B Hamilton. 

Liberalerna kommer att få svårt att återvinna förtroendet för den egna liberala politiken om man sätter sig i knät på Socialdemokraterna under de fyra kommande åren. 

Vilket politiskt rörelseutrymme skulle L få under sådana förutsättningar? Inte mycket, att döma av Sveriges 1900-talshistoria eller Miljöpartiets bittra erfarenheter av maktlöshet sedan 2014. Socialdemokraterna är ett välutvecklat maktparti, utvecklat för att säkra sin egen politik – inte en liberal. Att döma av erfarenheten kommer S inte att bry sig särskilt mycket om vad L tycker när majoritetsmakten väl säkrats.

Att försöka lösa Jan Björklunds uppenbara ledarskapsproblem och Liberalernas strukturella väljar- och identitetskris genom ett S-samarbete vore därför oklokt. Varken Björklund eller Liberalerna som parti kan räddas genom en dvärgroll i allians med Socialdemokraterna. S vill ha makten och Liberalernas stöd – inte Liberalernas politik och överlevnad.

Samtidigt överger väljarna nu snabbt både C och L. Den enda synbara anledningen är att partiernas sympatisörer inte vill ha ett samarbete med S. Lägg märke till att Liberalernas och Centerpartiets partiledningar nogsamt undviker att koppla ihop de egna offensiverna för S-samarbete med snabbt fallande opinionssiffror. Men den kopplingen går knappast att undvika.

Sympatiska regionrådet Daniel Forslund (L), en viktig person i Stockholmsliberalerna, skriver: ”Jag tror att de genomgripande reformer som nu krävs i välfärden, av skattesystemet, bostadsmarknaden och arbetsmarknaden byggs starkast i den politiska mitten [... och] byggs långsiktigt och blocköverskridande.”

Är det realistiskt? Och ännu viktigare – motiverar det att L sätter sig i knät på Socialdemokraterna och därmed riskerar det egna partiets överlevnad?

Jag kan för min del inte se att S vill riva upp, eller mer än ytterst marginellt revidera, den politik, de politiska institutioner och de statliga regler för till exempel arbets- och bostadsmarknaden som partiet i maktställning har utvidgat och utmejslat under 70 år. 

Jag kan inte heller se någon tendens i den riktningen sedan 1970-talet. Det skulle, ur S eget perspektiv, vara fadersmord på Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, och Göran Perssons politik. Det vore helt enkelt att underkänna Socialdemokraternas insatser under 1900-talet att nu gå i spetsen med 5,5%-liberaler och göra genomgripande förändringar i välfärden, skattesystemet, bostadsmarknaden, och arbetsmarknaden.

Det saknas insikt och genuin vilja inom S till sådana genomgripande reformer. Att tro att S skulle svänga, och som en slåttermaskin gå fram med ändrade beslut och eliminering av etablerade motiverande resonemang, som tagits vid partikongresser, distriktskongresser, rådslag och så vidare, är inte realistiskt och skulle naturligtvis strida mot S tunga interndemokrati.

Faktum är att det inte hänt ett smack på de ovan nämnda reformområdena under de år som S haft makten, den senaste mandatperioden inräknad. Viljan och insikten i sak finns inte hos S. Däremot en omättlig makthunger. 

L och C skulle få hålla tillgodo med pratpolitikerposter med små egna budgetar, utan departementschefsställning, och utan någon egentlig maktförskjutning till L och C. Det har små partier fått förut sig tillkastat, och det blir ganska hopplöst efter ett tag. Bär hela ansvaret – men med minimal verklig makt.

Nej tack. Jag vill ha reformer för förändring – inte fortsatt rundgång av åtgärder som bevarar Sverige som det är.  

Liberalernas ledning kommer att föra partiet till dess undergång som riksdagsparti med sitt mål att sätta L i knät på en maktfullkomlig socialdemokrati till 2022. 

Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi och tidigare mångårig riksdagsledamot (L)

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies