ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Bildt: Kriget om framtiden trappas upp nästa år

  • Foto: Joakim Goksör/TT

DEBATT. Konfrontationen mellan USA och Kina riskerar att prägla även nästa år. Ytligt sett kan vi hamna i ett destruktivt och farligt handelskrig, men djupare är det ett krig om kontroll över framtidens teknologier, skriver Carl Bildt, före detta utrikesminister (M).

För ett år sedan försökte jag på dessa sidor blicka framåt mot bakgrund av ett år som då gav anledning till viss tillförsikt. Världsekonomin var på väg upp, och den populistiska vågen i Europa föreföll att ha hejdats.

Men samtidigt var det uppenbart att de grundläggande linjerna i den globala utvecklingen höll på att förändras.

Det handlade om tre megatrender som jag tyckte var tydliga i de senaste årens utveckling.

För det första handlade det om hur geopolitiken utmanade globaliseringen som dominerande kraft. Konkurrensen om makt och inflytande skärptes när maktrelationer mellan olika aktörer förändrades. De förenande ram- och regelverken ifrågasattes och blev allt svagare.

För det andra var det tydligt hur frågor om identitet ersatt frågor kring ideologi i framför allt i det vi kan kalla de västliga demokratierna. Det är inte förhoppningar inför framtiden, utan snarare farhågor, som dominerar. Politiska system fragmentiseras, och regerande har blivit svårare.

Och för det tredje var det uppenbart att vi befann oss i slutskedet av den industriella och i inledningen av den digitala eran. Det handlar om ett skifte långt större än bara ett fjärde skede i den industriella revolutionen. Att den industriella revolutionen i grunden omvandlade vår värld vet vi alla, och det finns ingen anledning att tro att inte den digitala eran kommer att göra samma sak med minst samma kraft.

Tillsammans innebar detta att mycket av grundpelarna för den globala utvecklingen framför allt under det senaste mycket goda kvartsseklet men också för den längre perioden sedan mitten av det förra seklet höll på att rubbas.

Ett år har gått – och hur ser det nu ut när vi blickar framåt?

I grunden handlar det om att de tre megatrender jag skrev om då har blivit än tydligare, och att den inverkan de har börjat få har blivit alltmer uppenbar.

Ska jag peka på en avgörande utveckling under det gångna året, inom denna allmänna ram, är det den allt tydligare och allt skarpare omsvängningen i den amerikanska politiken vad gäller utvecklingen i och relationerna till Kina.

I USA fördjupas den politiska polariseringen på område efter område, och det gäller inte minst regimen Trumps ofta djupt destruktiva uppträdande på den internationella scenen. Det brutala avskedandet av försvarsminister Mattis med anledning av dennes syn på vikten av respekt för allierade och en klarsynt uppfattning om de strategiska motspelarna illustrerar detta med dramatisk tydlighet.

Men politiken gentemot Kina är i detta avseende något av ett undantag. Tullkrigen framstår för de flesta som både farliga och kontraproduktiva, men i den grundläggande frågan om nödvändigheten av en ny politik mot Kina har utvecklingen glidit dithän att enigheten blivit allt tydligare, och det är snarast så att oppositionen i utrikespolitiska frågor kräver en än tydligare politik.

För oss i Europa är Sovjetunionens sönderfall och Europas successiva enande inom EU och med banden i Nato den särklassigt viktigaste förändringen under de senaste tre decennierna, men i ett vidare globalt perspektiv är nog Kinas närmast exempellösa tillväxt och expansion under de senaste fyra decennierna det som historiker främst kommer att notera.

Det var för fyra decennier sedan som Deng Xiaoping bröt med Mao-erans kollektiva dårskap och – inspirerad av andra asiatiska ekonomiers framgång – inledde en politik av stegvisa reformer och successiv öppning av det tidigare så slutna Kina gentemot omvärlden.

Rätlinjig har den processen förvisso inte varit. När allt fler, inte minst unga människor, började hoppas på också en politisk öppning rullade stridsvagnarna in i Peking i juni 1989. Ett nytt mörker sänkte sig över det väldiga landet. Men några år senare gav Deng åter signaler om att i alla fall den ekonomiska reformpolitiken skulle fortsätta, och 2001 togs också det avgörande steget in i världshandelsorganisationen WTO.

I dagens amerikanska debatt sägs ofta att man hade hoppats att den liberalisering av den kinesiska ekonomin som därmed accelererade skulle leda till en liberalisering av också det kinesiska samhället i övrigt, och att detta skulle möjliggöra ett mer harmoniskt förhållande.

Så blev det som bekant inte. När Xi Jinping tillträdde som ny ledare 2012 fanns förhoppningarna fortfarande, men utvecklingen sedan dess har blivit en annan. Den jättelika stimulansen av den kinesiska ekonomin 2008 och 2009 var visserligen viktig när det gällde att klara den globala finansiella krisen, men internt har tumskruvarna dragits åt allt hårdare och hårdare under de senaste åren.

Fortfarande är den kinesiska ekonomiska utvecklingen genuint imponerande, även om en avmattning nu börjar skönjas, men den interna åtstramningen är självfallet långsiktigt ett tecken på svaghet snarare än styrka. Repression kan aldrig ge genuin stabilitet – det kan bara ett öppet samhälle.

Men omsvängningen i den amerikanska politiken har egentligen föga med en besvikelse över att de mänskliga rättigheterna inte respekteras i Kina att göra. Sådant bekymrar inte Donald Trump och kretsen runt honom. I grunden handlar det om en mer eller mindre ofrånkomlig strategisk kollision mellan Ett Kina Som Reser Sig och ambitionen att Göra Amerika Stort Igen.

Ytligt sett handlar det i dag om tullsatser och handelsbalans. Det är Donald Trumps värld. Och måhända kan delar av detta hanteras med ökad handel av sojabönor eller sänkta tullar på bilar. Men djupare handlar konfrontationen om vilken makt som ska bli dominerande när det gäller utvecklingen och användningen av framtidens teknologier.

När de globala maktförhållandena började förskjutas under 1800-talet var det till stor del en fråga om var de nya teknologierna och deras användning växte fram. Ångmaskinen skapade järnvägar och ångfartyg, och världen knöts samman av den brittiska makt som dominerade det teknologiskiftet. Kol och stål skapade nya förutsättningar också för militär makt, och med Ruhrområdet som bas växte det nya Tysklands styrka. Men när USA utvecklade flygplan och så småningom tog ledningen när det gällde att också klyva atomen var dess dominans säkrad. Intet av detta klarade Kina, och landet sjönk ned i tilltagande irrelevans, maktlöshet och splittring.

Fortfarande är det ingen tvekan om att USA är drivkraften när det gäller forskning och innovation i världen. Donald Trump må tala om sina kolgruvor i Appalacherna, men det är kiseldalen i Kalifornien som har omvandlat världen teknologiskt och industriellt mer än någon annan kraft de senaste decennierna.

Men om det för några år sedan var vanligt att vifta bort Kinas ambitioner och hävda att de inte kunde annat än kopiera, låter det distinkt annorlunda i dag. USA har fortfarande tydligt ledningen när det gäller grundläggande innovationer, men Kina utvecklas starkt, och har dessutom visat betydande kraft när det gällt att omsätta dessa innovationer i konkret utveckling.

Jag har själv i olika uppdrag och funktioner i USA under senare år sett hur framtidsbilden förändrats. Jag har sett personer komma ut från mycket slutna föredragningar om de teknologiska utvecklingarnas betydelse också för den militära balansen med en i grunden förändrad bild av världen. USA är utmanat, och USA har att välja mellan att acceptera att man långsamt förlorar, eller att tydligt börja slå tillbaka.

Och sedan har Trump kommit med sina handelsbalanser. Men det är i grunden en annan och i strategisk betydelse långt mindre betydelsefull fråga.

Det kommande året kommer till stor del att präglas av den växande konfrontationen om kontroll av framtiden mellan USA och Kina. Ytligt sett kan vi hamna i ett destruktivt och farligt handelskrig, men djupare är det ett krig om kontroll över framtidens teknologier.

Utvecklingen och utrullningen av 5g-generationen av alltmer ingripande och dominerande digitala nätverk har plötsligt seglat upp som det senaste av slagfälten i denna konfrontation. Går vi mot en av Kina dominerad ny djärv värld av övervakning och kontroll? Går vi mot en värld där de öppna samhällena fortfarande har möjlighet att hävda sig? Eller går vi mot en också teknologiskt delad värld?

Och bortom detta handlar alltmer om allt detta som sammanfattas i rubriken artificiell intelligens. Här ligger mycket av makten över hur framtiden formas.

Frågetecknen vid detta årsskifte är större och viktigare än för bara ett år sedan.

Och mitt i detta finns Europa – och Sverige.

Den andra av mina megatrender handlade om hur politiken i våra demokratier har förändrats från ideologi till identitet, och hur detta har lett till att politiska landskap splittrats upp och regerande blivit allt svårare.

Sverige är bara ett exempel på detta. Politiken handlar ju nu inte främst om vad du vill, utan med vem du är och vem du är tillsammans med. Och att bilda regeringar har blivit allt svårare.

Det brittiska politiska systemets härdsmälta kommer nog dessvärre att fördjupas under året. Vad är man egentligen? En nation i nostalgi över en tid som flytt? En nation med ambition att vara ledande i Europa? Ett annex till ett oberäkneligt USA? Man har förlorat sin kompass – och därmed för betydande tid dessvärre också sin kraft.

Och detta är ingenting som det övriga EU bara kan skaka av sig och sedan gå vidare som om ingenting hänt. Också här växer regerandets utmaningar.

Den macronska glansen har falnat, den merkelska eran går mot sitt slut och runt Medelhavet tornar nya kriser upp sig. Med Europavalet i maj och nybesättningar av de olika institutionerna måste EU inte bara förnya sig personellt, utan i betydande avseende faktiskt omdefiniera sig självt.

Samarbets- och maktstrukturer inom unionen förändras. För Sverige innebär detta en betydande utmaning. Men sedan måste också vi inse att ett EU byggt huvudsakligen på den så kallade mjuka maktens möjligheter kommer att få tilltagande svårigheter i en mer oförsonlig värld dominerad av den hårda maktens aktörer.

Det får dessutom speciell kraft ur det faktum att när det nu talas om hur framtiden kommer att formas av artificiell intelligens, molnets olika möjligheter och de kommande kvant datorerna är det mycket sällan Europa man talar om, utan om Kina och USA, allt oftare dessutom i nu nämnd ordning.

För snart två decennier sedan enades EU:s ledare i Lissabon om det föga ambitiösa målet att de senast 2010 skulle spendera 3 procent av sina länders BNP på forskning och utveckling. Så blev det inte, målet försköts diskret till 2020, och till dags dato har de som kollektiv – enstaka länder, icke minst Sverige, har gjort avsevärt bättre – inte lyckats ta sig till mer än föga mer än 2 procent.

Att Europas Natoländer och övriga inte spenderar 2 procent av BNP på försvar klagas det mycket på, och att det här finns synder att reparera konsekvenserna av är alldeles obestridligt. Men att det nästan två decennier efter löftet inte är mer än ett fåtal länder som lyckas att spendera 3 procent av BNP på forskning och utveckling är egentligen betydligt värre. Att försvara framtiden är förvisso viktigt – att forma den är dock ännu viktigare.

Den digitala omvandlingen – den tredje av megatrenderna – kommer att påverka alltmer. Vi ser hur den påverkar den skärpta geopolitiska situationen, och hur den inte minst genom sociala medier också skapar nya villkor för den politiska utvecklingen i våra demokratier.

Vi ser hur cyberkonflikter har blivit en del av vardagen för individer, företag och nationer. Får Sverige en dag en regering värd namnet måste vi skaffa oss ett samhälleligt cyberskydd som framtidssäkrar oss. Vi ligger kraftfullt efter.

Men vi ser självfallet också hur den digitala revolutionen steg för steg skapar nya möjligheter att ta oss bort från den era av beroende av fossilbaserad energi som ju allt tydligare är en fara för klimat och framtid. Om vi i dag ser en exponentiell utveckling av också förnybara energiformer, starkt stöttade av den digitala utvecklingen, och om vi skriver fram dessa trender, finns anledning till en viss tillförsikt i dessa frågor.

I stor utsträckning handlar detta om den framtida utvecklingen i Asien och Afrika.

Och vi ska inte glömma de positiva tecknen i vår tid. Under 2019 kommer en tredjedel av världens befolkning att gå till valurnorna i Indien, Indonesien och Nigeria. I tidigare så auktoritära Etiopien har en ny öppen era av reformer inletts.

Hur de – liksom självfallet det Kina vars auktoritära systems framtid på intet sätt är given för evigt – kommer att forma sin framtid blir av mycket stor betydelse också för oss. Vi lever på samma klot, och har blivit alltmer medvetna om det.

Men mitt i omvandlingarnas tid blir 2019 nog dessvärre ett år när osäkerheterna – ekonomiskt såväl som politiskt – kommer att tillta.

Och vi ska inte bortse från att både president- och parlamentsval i Ukraina alldeles säkert kommer att leda till nya ryska försök att öppet eller dolt skaffa sig makt över detta viktiga europeiska land.

Carl Bildt
statsminister 1991–1994
utrikesminister 2006–2014

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies