1515
Annons

Bettina Kashefi: Ytliga påståenden om ökade klyftor

DEBATT. Att klyftorna är något större nu är ett överskattat problem. Jämförelsen sker med en extrem situation på 1980-talet då en hårt sammanpressad lönestruktur var en viktig orsak till den låga tillväxten. Sverige behöver en ny reformomgång, skriver Svenskt Näringslivs Bettina Kashefi.

FEL ANALYS. Man måste titta närmare på vilka som ingår i andelen låginkomsttagare. Att denna kategori har ökat beror på stor nettoinvandring, skriver Bettina Kashefi.
FEL ANALYS. Man måste titta närmare på vilka som ingår i andelen låginkomsttagare. Att denna kategori har ökat beror på stor nettoinvandring, skriver Bettina Kashefi.Bild:Hampus Andersson

Halva Sveriges befolkning är så ung att den knappast har något aktivt minne av Berlinmurens fall. Ännu fler är det som inte minns hur Sveriges ekonomiska problem såg ut på den tiden. Denna naturliga glömska utnyttjas av krafter som vill överdriva argumentationen om ökade klyftor i samhället.

1980-talet var ett problematiskt ekonomiskt årtionde. Många av de problem som Sverige då brottades med hade grundlagts genom dålig politik under 1970-talet. Vi hade en solidarisk lönepolitik som pressade samman lönestrukturen. De löneökningar som facken drev fram var höga i nominella tal, men urholkades sedan av inflation. I två decennier stod reallönerna därför stilla.

Kostnadskris och produktivitetskris hämmade näringslivets utveckling. Industrin fick upprepade gånger räddas genom devalveringar. Höga marginalskatter och höga bidragsnivåer gjorde det olönsamt att arbeta och mer lönsamt att leva på bidrag.

1980-talet är alltså inte en rimlig referensperiod när vi diskuterar fördelningspolitik. Då var inkomster efter skatt extremt sammanpressade. Det var en undantagsperiod och sammanpressningen i sig var en stor del av problemen bakom den låga tillväxten.

Att vi tog oss ur denna situation var resultatet av en medveten politik över blockgränserna som syftade till att göra produktiv verksamhet mer lönsam och öka konkurrenstrycket i ekonomin. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har sänkt skatter, hållit tillbaka bidrag och avreglerat. Det är därför vi har fått högre tillväxt och reallöneökningar.

Att klyftorna är större nu än när de var extremt små är därför överskattat som problem. Vi vill inte tillbaka till en extrem situation när alla hade det sämre. Det är helt enkelt inte rimligt att använda tiden före murens fall som en jämförelse.

Hur har då fördelningen utvecklats under senare år?

Det beror på vilka mått man använder. Den relativt svårförklarade gini-koefficienten har visserligen ökat, men befinner sig fortfarande lägre än OECD-snittet. Om man i stället använder ett lönespridningsmått där de med högre löner jämförs med dem som har lägre, så har klyftorna inte ökat alls under det senaste decenniet. Den här statistiken hör man sällan LO nämna.

Mest relevant ur ett policyperspektiv är att se hur andelen låginkomsttagare har utvecklats. Sedan 2008 har det skett en liten ökning. Enligt vår analys drivs denna begränsade ökning i första hand av den omfattande nettoinvandringen. Det är inte så konstigt då vi har sett en omfattande flyktinginvandring under det senaste decenniet; många som har kommit har låg utbildning och vägen till lönearbete för dem är lång.

För tio år sedan genomfördes viktiga reformer. Förmögenhetsskatten avskaffades, jobbskatteavdragen infördes och bidragssystemen koncentrerades till de mest behövande. De som alltid har varit motståndare till den här typen av reformer vill nu använda resonemang om ökade klyftor som ett sätt att backa bandet.

Men det håller inte eftersom klyftorna, beroende på vilka mått man använder, inte har ökat alls eller ökat i relativt begränsad omfattning. De ökningar som har uppstått beror snarare på migration än på reformerna.

Det Sverige behöver är en ny reformomgång. De klyftor som är relevanta att bekämpa, bekämpas bäst genom att människor går från bidrag till jobb. Det sker inte genom ökade bidrag eller höjda skatter.

Vill man att företagen ska fortsätta skapa jobb utöver det som naturligen sker på grund av konjunkturen, så behövs strukturella reformer. Ett företagsvänligt klimat uppstår om regelbördan minskar, om skatterna hålls på en rimlig nivå och om arbetsmarknaden moderniseras. Med en sådan politik blir företagen mer villiga att expandera och anställa.

De grupper som har det svårt gynnas inte i längden av att få ännu högre bidrag. Det måste löna sig att gå från bidrag till jobb. Matchningen på arbetsmarknaden behöver förbättras och där blir det allt tydligare att arbetsförmedlingen i sin nuvarande form inte lever upp till de förväntningar som man rimligen kan ha.

Diskussionen detta valår skulle behöva mer fokus på relevanta ekonomiska reformer. Retoriska slagord om ökade klyftor leder fel i en sådan debatt. Det gynnas ingen av.


Bettina Kashefi, chefsekonom, Svenskt Näringsliv


Läs svar från LO här.

Läs Bettina Kashefis svar här.

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Vi behöver en debatt om affärslivets klädkod post-Covid

Efter två års hemarbete i pyjamas krävs en bred diskussion om arbetslivets klädkoder, skriver kommunikationsrådgivaren Erik Zsiga som gärna ställer de trånga läderskorna på hyllan och går till jobbet i turkiska tofflor istället.

Med tanke på världsläget kan vår klädsel kännas som en petitess. Men för att knyta ihop den stora tragiken med denna mindre detalj, låt oss använda ett av de senaste årens kanske mest uppmärksammade exempel på hur klädsel använts strategiskt i yrkesrollen: De combat-aktiga arbetskläder som sedan kriget inleddes bär upp Ukrainas president Zelenskyj. Det är klart att dessa kläder – förutom att de säkert är praktiska – också ska skicka en strategisk signal till Ukraina och omvärlden. 

Umgängesregler – hur vi ska bete oss i det offentliga rummet och när vi möter andra människor – återspeglar det tid och samhälle där de existerar. De beror på politiska, ekonomiska och kulturella stämningar, men också mer konkreta förutsättningar som demografi och levnadsstandard. Reglerna är grundläggande i alla samhällen och grupper, inte minst i arbete och affärer. Det gäller även klädkoder – hur vi klär oss när vi träffar andra människor.

Även i denna bemärkelse var Covid omvälvande. Under lång tid mötte många av oss bara sina arbetskollegor i datorskärmen. De fysiska mötena var få, och de som ägde rum var försiktiga och distanserade.

När vi nu har återvänt till arbetsplatsen, när affärsmötena kommit tillbaka, har många umgängesregler förändrats. Det gäller även hur vi framöver ska klä oss i arbetet, när vi träffar kunder och kolleger.

Men vad gäller? Det är oklart.

Och det är ett problem. För ett fungerande arbets- och affärsliv är grunden till en fungerande marknadsekonomi. Det är i arbetslivet som samhällets produktion förväntas ske. I affärsmötena fattas besluten som för denna produktion framåt. I en tid när vi förväntas resa mindre i arbetet, kommer de fysiska affärsmötena att bli färre. Då blir det ännu viktigare att mötena verkligen levererar, att samspelet mellan deltagarna fungerar. 

Om inte mötena blir så bra som möjligt kommer arbets- och affärslivet att fungera sämre. Det gör i sin tur att samhället och ekonomin fungerar sämre. Därför har klädkoder i arbets- och affärslivet faktiskt en viktigare roll än man kanske kan tro.

Vi behöver helt enkelt ett offentligt samtal om klädkoden i arbets- och affärsliv post-Covid.

Många borde känna sig manade att ha en åsikt. Mode- och övrig livsstilsindustri har självklart idéer. Vi som har till yrke att ge råd om hur affärsledare ska kommunicera och bygga varumärken har ett egenintresse att idéerna väcks. Dagens industri och annan media kan också ta ett ansvar. Även arbetsgivare kan stimulera en diskussion om hur arbetstagare vill klä sig, och hur det ska kunna anpassas till kunder och samarbetspartners önskemål och andra verksamhetsmål.

Själv känner jag mig på samma gång hoppfull och tröstlös.

Hoppfull för att det uppenbart är ett momentum för förändring. Covid har kastat många kontorssanningar över ända.

Tröstlös för att min garderob plötsligt känns tom och inte ändamålsenlig. Slipsar i alla tänkbara färger, material och mönster, dubbelknäppta kostymer, kompletta serier av skjortor med dubbla manschetter – plötsligt känns de irrelevanta.

Redan före pandemin köpte jag en luftig japansk plissékostym. Och under pandemin hakade jag på så kallade home suits – en slags modern rökrock, i princip bekväma men påkostade pyjamasdresser som skulle funka även i till exempel Teamskonferenser. Men det känns ännu inte självklart att jag kan dyka upp på ett kundmöte i dessa.

Jag skulle vilja bära sneakers och turkiska tofflor istället för trånga läderskor. Vida byxor med bra fickor istället för tajta kostymbyxor. Kanske ibland kavaj, men inte för att konventionen påbjuder det utan i så fall för att det värmer och man kan gömma iphone och andra användbarheter i fickorna. Aldrig mer slips, alltid halsduk så länge det inte blir för varmt. Dessutom ska kläderna förstås vara hållbara – ha tillverkats under sjysta arbetsförhållanden i smarta materialval som gör att de kan användas länge och kanske till och med återanvändas.

Affärsklädseln post-Covid ska i första hand vara praktisk, men den ska också bidra till att underlätta samspelet mellan människor. I andra hand ska klädseln vara inspirerande, men det får inte dras för långt så att det provocerar vissa.

Men det är ju min åsikt. Även om våra kläder är en viktig del av vår individuella identitet, kan det inte vara helt upp till mig själv att välja hur jag ska få klä mig i till exempel ett kundmöte. Klädkoder är alltså ett socialt samspel. De finns till för att underlätta i umgänget. Det är just därför vi vid detta samhälleliga vägskäl behöver en diskussion om dessa frågor.

 

Erik Zsiga

Kommunikationsrådgivare i Kekst CNC

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera